Sveriges nya regering bör ta initiativ till nya blocköverskridande samtal om bostadsmarknaden. Inför sådana samtal finns skäl att åter lyfta fram den S-märkta rapporten ”En ny social bostadspolitik” som innehåller gott om inspiration. Det skriver socialdemokraten och statsvetaren Faradj Koliev i ett fördjupande inlägg där han sammanfattar och kommenterar rapporten.
När Sverige nu har en ny regering förväntar många att blocköverskridande samtal ska föras för en bättre fungerande bostadspolitik. För snart ett år sedan, presenterades rapporten ”En ny social bostadspolitik”, beställd av Socialdemokraterna. En expertgrupp tillsattes för att analysera den nuvarande bostadspolitiken och komma med konkreta förslag för en rättvis och stabil bostadsmarknad. Resultatet blev ett rikt batteri av förslag som Socialdemokraterna, så väl som andra politiska partier, kan med fördel snegla på för ett produktivt bostadssamtal emellan partierna.
I det här inlägget kommenterar jag rapporten utifrån mina egna reflektioner om den svenska bostadspolitiska debatten. Jag börjar med att kort sammanfatta de övergripande dragen i rapporten för att sen fokusera på ett antal områden som jag tycker förtjänar noteras samt utvecklas mer.
Rapporten tar sin utgångspunkt i den socialdemokratiska ideologin om en rättvis bostadspolitik och gör en gedigen beskrivning och analys av den svenska bostadspolitiken under de senaste 40–50 åren. Problembilden är igenkännlig. Efter avregleringen av kreditmarknaden och följande skattepolitiska förändringar, den svenska staten tog en alltmer passiv roll medan hushåll, banker och bostadsföretagen fick en mer avgörande roll i bostadsmarknaden. De stora förlorarna efter 1990-talets politik är de resurssvaga och socialt utsatta. Resultatet är en stor heterogen grupp som behöver bostad men inte kan efterfråga i dagens bostadsmarknad. Rapporten menar att Sverige behöver en social bostadspolitik med ökat statligt engagemang med selektiva inslag riktade mot resurssvaga hushåll och ett robust bostadsfinansieringssystem. Stabil tillgång till kapital ska skapa förutsättningar för ett högt och jämnt bostadsbyggande, medan de selektiva inslagen ska rätta till när marknaden är oförmögen att fungera.
Rapporten belyser också problemen med dagens rollfördelning i den bostadspolitiska kartan. Kommuner har planmonopol och bostadsförsörjningskrav, men det har inte fungerat särskilt väl. Därför är det viktigt att se över ansvarsfördelningen där staten ställer tydligare krav på kommuner men samtidigt också bidrar med stöd så att kommuner verkligen kan planera för bostadsbyggande som inkluderar resurssvaga. Kommuners oförmåga (och ointresse) att analysera och följa upp utbudet av bostäder borde få större fokus i debatten.
Rapporten är välskriven och en konsumentvänlig produkt som kan läsas av alla som är intresserade av ämnet. Det är ett viktigt bidrag till politikutvecklingsarbetet inom Socialdemokraterna. Bakom rapporten står en expertgrupp som representerar ett brett spektrum av den bostadspolitiska kartan, vilket också syns i rapportens ambition och skarphet.
Det är svårt att missa expertgruppens ställning gällande bostadspolitiken som drevs före 1990. Där slår rapporten fast (vid flera tillfällen) att en återgång är orealistisk. Och där är nog flesta debattörer överens om att staten inte längre kan gå till ett system med kraftiga subventioner som skulle kräva cirka 70 miljarder kronor årligen. Men rapporten, på ett sätt, förordar en politik som liknar den före systemskiftet 1990-talet, då den vill se ett ökat statligt engagemang delvis för att parera effekterna av de kreditrestriktioner som införts efter 2010. Skillnaden är dock att statens engagemang nu ska ske via andra instrument samt inte i lika stor utsträckning.
Rapporten försöker att tona ned de ideologiska skiljelinjerna i frågan om statliga subventioner, vilket inte är särskilt övertygande. Det ges exempel på länder med kristdemokratiska och liberala regeringar som tillämpar statliga subventioner inom bostadspolitiken. Men det är dock inte trovärdigt då jämförelserna är något missvisande. Rapporten använder sig av begreppet ”stigberoende”, vilket troligtvis kunde förklara varför vissa stater i Europa, även de som idag styrs av mer högerorienterade regeringar, tillämpar statliga subventioner. Givetvis är inte alla statliga subventioner politiskt infekterade, en del mer rättfärdigande än andra, men tydliga skiljelinjer kan uppstå beroende på vad för typ av subvention som förordas, avdrag eller bidrag. Statens roll i bostadsmarknaden kan vara lika konfliktfylld som på andra marknader.
Expertgruppen är något orättvis mot och inte tydligt i sin kritik av ”social housing” eller ”affordable housing”. Den tar starkt ställning mot ett inkomstkvoterande system men samtidigt föreslås ”selektiva” åtgärder som mycket väl kan klassas som ”social housing”. Man kunde ha önskat sig en mer rättvisande beskrivning av social housing och framförallt en diskussion om nya och bättre sätt att implementera inkomstkvoterande system. Till exempel behöver man inte ha dessa bostäder på samma gata utan det går utmärkt att sprida ut geografiskt och över olika upplåtelseformer. Rent substantiellt spelar det egentligen ingen roll vad detta system ska döpas till utan det viktigaste bör rimligen vara en nyanserad diskussion om behoven av inkomstkvoterade bostäder. Debatten idag är föga nyanserad. Ingen vill ha utsatta områden men ingen hellre vill betala för sociala satsningar.
Rapporten är lättfotad i att vifta bort en hyresmarknad med friare hyressättning. Det är förståeligt att frågan är känslig men det finns betydande forskning och tunga argument för ett sådant system, även om den inte är politiskt realistiskt eller önskvärt. Det finns ju ingen brist på konkreta förslag på friare hyressättning, från olika politiska läger – vänster som höger – med varierande design och takt. Rapporten presenterar en rad goda förslag för en bättre fungerande hyresmarknad. Men det är svårt att inte konstatera det faktum att hyresmarknaden idag inte är till för de resurssvaga grupperna. Att de billiga hyresrätterna, som också är de äldsta i beståndet, inte hittar till resurssvaga grupper på grund av långa köer och därmed sannolikt går till mer resursstarka hushåll är ett misslyckande. De nya hyresrätterna har kortare köer men är betydligt mycket dyrare och fyller därför inte en social funktion. Det finns ett konstitutivt problem i systemet som är uppenbar när det inte finns överskott på bostäder.
Rapporten har en eklektisk ansats till upplåtelseformer, vilket är bra med tanke på att trender kopplade till upplåtelseformerna kan förändras över tid. Men det skulle inte vara främmande för den socialdemokratiska ideologin – om man nu ska spela på den planhalvan – att kunna peka på en upplåtelseform som mer önskvärt, utan att för den delen vara emot andra upplåtelseformer. Till exempel skulle man kunna argumentera för bostadsrätter.
Om expertgruppen ställer sig neutral till upplåtelseformerna så är det svårläst hur man ser varierande standardnivåer på nyproducerade bostäder. Bostadsmarknaden skulle inte må sämre av en diskussion om en varierad men fortfarande robust standardnivåer för att fler ska kunna komma in på bostadsmarknaden. Stödprogram i all ära, men faktum kvarstår att det är mycket komplicerat att stödja hushåll när priserna på bostäder är höga. Vidare är det också lätt att beskriva effekterna av amorteringskraven men betydligt svårare att diskutera fördelningen av förlusterna när krisen är framme.
Slutligen identifierar rapporten de ansvariga parterna och kommer fram till att kommuner och staten har frånsagt sig ansvaret att skapa förutsättningar för en hållbar bostadsmarknad. Personligen hade jag också velat se ett nytt perspektiv på företagens roll och deras ansvar som saknas i rapporten. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv kan man hävda att den önskvärda kvantiteten av bostäder för företag kommer vara lägre jämfört med den samhälleliga kvantiteten av bostäder, det ligger i företagens natur att hålla tillbaka byggandet för att inte gå med förlust. Men bostäder har tydliga positiva externa effekter som rent teoretiskt borde ge incitament till företag eller de paraplyorganisationer som de representeras inom, att engagera sig och bidra med utredningar och förslag till sociala satsningar. Företagen har givetvis sina mål men det skulle inte skada industrin om dessa tog en mer aktiv roll och uppmuntrade kommuner för att skapa förutsättningar för en marknad för billigare bostäder/produkter. Det är inte övertygande att i alla lägen skylla på regleringar eller på kommuner (brist på mark). Branchorganisationen skulle till exempel peka tydligt på några kommuner och marker där en ”lågpris” marknaden kunde utvecklas, givetvis med blandade upplåtelseformer och standardnivåer. Det förefaller vara fullt rimligt att – vid sidan om de viktiga diskussionerna om finansiering, skatter och ansvarsfördelning på bostadsmarknaden – belysa och utveckla industrins ansvar i en tid där globala målen om hållbar utveckling drivs på genom olika partnerskap där privata aktörer har en givande roll.
Man säger att staten och kommuner har abdikerat från bostadsförsörjningsansvaret, men kan man, särskilt från stat och kommun avstå från att följa grundlagen? Fortsättningsvis ifrågasätter man rimligheten i att subventionera hyresrätten med för stora belopp, men ser man på hela sektorn så får hyresrätten mycket mindre i bidrag än de ägda!