Vi bör inspireras av Wien, men inte av deras stora subventioner utan av sättet som de subventionerade bostäderna fördelas. Det skriver Fredrik Kopsch, Universitetslektor Lunds Universitet, och pekar särskilt på att endast de som har ett behov ska tilldelas lägenheter.
Hyresmarknaden i Wien har fått en hel del uppmärksamhet i den svenska bostadsdebatten det senaste året. Fokus har mestadels legat på deras enorma bostadssubventioner och allt fler förespråkar att Sverige ska ta efter. Att vår egen historia av gigantiska planeringsprojekt resulterat i segregerade satellitstäder och massrivningar på grund av planerares oförmåga att matcha efterfrågan borde dock vara nog för att överväga andra alternativ. Att svenska politiker ändå skulle ge sig in i en subventionspolitik, som i fallet Wien kostar mer på årsbasis än hela det nyligen avskaffade svenska investeringsstödet förefaller dessutom osannolikt. Bortsett från att det helt saknas belägg för att det svenska investeringsstödet kommer hushåll med låga inkomster till del, är det otänkbart att politiker skulle välja att omfördela samhällets resurser för att subventionera exempelvis stockholmarnas bostadskonsumtion.
Att omfördela resurser från annan konsumtion till bostadskonsumtion är inte rätt väg att gå, vi har redan en hög boendestandard. Den svenska bostadsmarknaden lider av andra problem. Det blir allt svårare för allt större grupper att lösa sin boendesituation. Ökande kapitalkrav, stigande priser och allt längre kötider utestänger stora grupper från trygga boendeformer. Särskilt gäller detta hushåll på den nedre delen av inkomststegen. Och här finns inspiration att hämta från Wien.
I både Stockholm (och många andra svenska städer) och Wien finns köer till de subventionerade lägenheterna. Men kötiderna är mycket kortare i Wien än vad de är i Stockholm. Det är här lätt att falla i fällan och dra den felaktiga slutsatsen att det är deras kraftiga subventioner som gör att bostadsköerna blir korta. Både Sverige och Österrike har valt prisregleringens väg för hyresmarknaden (även om Österrike också tillåter fri hyressättning för de aktörer som inte tar emot offentliga subventioner). Österrike har dock accepterat en lärdom som för ekonomer länge varit känd. Om priset på en vara binds, måste varan ransoneras, annars uppstår ett efterfrågeöverskott.
Låt oss belysa några intressanta skillnader mellan de olika kösystemen i Stockholm och Wien. De första har att göra med vilka restriktioner som gäller för att stå i kö. I Stockholms bostadskö måste man ha fyllt 18 år, och ha ett svenskt personnummer (eller samordningsnummer). I Wien måste man ha fyllt 17 år (men vara 18 för att skriva kontrakt), vara österrikisk medborgare (alternativt vara medborgare av ett EU/EES-land eller ha flyktingstatus). Hittills ganska lika.
Men kan alla få en lägenhet? För att få en lägenhet genom Stockholms bostadskö måste man ha tillräcklig kötid, med vissa undantag för särskilda bostäder för unga, äldre och studenter. Den som har flest ködagar får lägenheten, givet att inkomsten är tillräcklig för att betala hyran. För att få en subventionerad lägenhet i Wien ställs fler krav. För det första måste den samlade inkomsten understiga ett visst belopp, som förvisso är väldigt generöst tilltaget (ett hushåll med fyra personer får inte tjäna mer än 85 000 euro, efter skatt). Vidare måste man visa på att man har ett behov av en bostad. Detta innebär exempelvis att man för närvarande är trångbodd, att man ska flytta hemifrån eller att man har behov av en särskilt tillgänglighetsanpassad bostad. Här har vi en väldigt stor skillnad. Vi kan bortse från inkomstkravet. Om man redan har en bostad som uppfyller ett normativt definierat behov, så får man inte en subventionerad bostad i Wien. I Stockholm kan du ha en fullgod bostad, exempelvis en villa, och ändå få tillgång till en subventionerad hyresrätt.
I Stockholm ställer man sig i bostadskö och kan stå kvar där oavsett om han letar bostad eller inte, så länge som den årliga avgiften om 200 kronor betalas. Att stå i bostadskö i Stockholm kan snarare ses som en försäkring för framtiden, än ett uttryck för ett aktuellt bostadsbehov. I Wien anmäler man istället intresse för att få en lägenhet, och här finns utrymme att ange sina preferenser (läge, hyra, storlek och så vidare). Tackar man nej till sitt andra erbjudande i Wien får man inte söka bostad på tre år. För att alls få stå i kö, måste ett behov kunna uppvisas.
Det är tydligt att Wien har betydligt kraftigare restriktioner på vilka hushåll som kan komma ifråga om en subventionerad lägenhet. Här är det ingalunda möjligt, som det är i Stockholm, för ett välbärgat hushåll att sälja sin bostadsrätt eller villa för att istället nyttja sin långa kötid och få en kraftigt subventionerad hyresrätt. Det faller på att behov inte kan uppvisas. Genom detta får man också kötider som är betydligt kortare än de vi kan se i Stockholm, även om de mest attraktiva lägenheterna även i Wien har långa kötider.
Men kan det här systemet överföras till Sverige? Min uppfattning är att det skulle vara fullt möjligt, men kanske inte på hela bostadsbeståndet. En bra start vore att ersätta den befintliga kön med en Wien-inspirerad ransoneringskö för alla kommunalt ägda hyresrätter. Fördelning efter inkomst kan vi helt hoppa över, och istället ge förtur åt de som inte bor under trygga bostadsförhållanden. På så vis ger vi de kommunala bostadsbolagen ett syfte, att ta socialt ansvar, och samtidigt underlättar vi boendesituationen för samhällets svagaste.
2 kommentarer