Ska vi bygga bostäder eller städer? 

Sedan 40-talets bostadssociala utredning har fokus legat på bostäder och bostadsbyggande. Nu kan vi dock skönja en förändring där arkitekturen och stadsplanerinigen tar större plats, en riksarkitekt har anställts och på flera politiska nivåer antas olika typer av arkitekturdokument. En välkommen utveckling, skriver Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg.

Jag är verksam som stadsarkitekt i Göteborg sedan sju år tillbaka. Göteborgaren  kan beskrivas som en  vänlig och nyfiken sort, formad av sekler  av Göteborgs roll  som porten mot världen. Staden har många smultronställen och en lite sliten charm i detaljerna. Helheten däremot, så som den har vuxit under efterkrigstiden, verkar ha skapats i en genomtänkt ansträngning att skapa en ohållbar livsmiljö, både miljömässigt, socialt, och faktiskt även ekonomiskt.

Hur har det kunnat bli så illa? Hur har vi skapat den sönderskurna stad, dessa enorma asfaltsytor? Hur har vi lyckats göra en stad där de goda  flanörsstråken  regelmässigt bryts av med sträckor som varken är vänliga, trygga eller attraktiva för  göteborgaren  till fots? Hur har vi skapat en stad som är utspridd på ett sätt som för tanken till nordamerikansk förortsstad. För att förstå rötterna till detta får vi gå tillbaka i tiden.

Det tidiga nittonhundratalets  Sverige var ett fattigt land med stora orättvisor. Hög arbetslöshet och stegrande bostadskostnader ledde till en misär som i sin tur gjorde att Sverige fick bland de lägsta födelsetalen i Europa.  Det fanns en bred politisk enighet om att något måste göras. I den Bostadssociala utredningen (1933–1947)  stakades  det ut en bostadspolitik som blev en integrerad del av välfärdsbygget.

Bostadspolitiken som formades blev i själva verket en politik för stadsbyggnad, och för samhällsbygget i stort. I utredningen beskrevs allas rätt till sunda och ändamålsenliga bostäder, men linjerna drogs också ut längre än så. I rapporten talades det om behovet att omforma städerna, att riva stora delar för  att skapa nya städer i den anda som de tidiga modernisterna  inom arkitekturen  haft visioner  om på 20- och 30-talen.

I den sociala ingenjörskonstens tidevarv sågs stora delar av den byggda kulturhistorien som  osund, omodern och  ”saneringsmogen”.  Rationalitet, saklighet  och funktion skulle staka ut kursen. Bostadsbristen skulle byggas bort, kosta vad det kosta ville.  På detta vis kom behovet av goda bostäder att flätas ihop med de rådande trenderna i stadsplaneringen.
Detta synsätt, där bostadsförsörjningen var navet i samhällsutvecklingen, kom att råda. Den stora bostadssatsningen på 60- och 70-talet, miljonprogrammet, kan utläsas i stort sett ordagrant i utredningarna från 40-talet.  Den stadsomvandling som gjorde många av Sveriges städer glesa, fula och bilberoende, blev tyvärr ett resultat av den goda viljan att ge alla goda bostäder, och där bilen var symbolen för det moderna.

In i vår tid  har fokuset på bostaden gjort att vi glömt de andra stadsutvecklingsfrågorna.  Vi har  en bostadsminister, och  det statliga verk som arbetar med stadsutveckling heter Boverket.  Än i dag så ropar politiker på bostadsförsörjning som det enda prioriteringsvärda.

Nu händer det dock ganska mycket.  Ett ensidigt fokus på bostäder kanske så småningom kan kombineras med en syn på vikten av en god livsmiljö.  I den nya regeringen så är bostads- och samhällsbyggnadsfrågor samlade i finansdepartementet, i stället som tidigare utspridda på miljödepartementet och näringsdepartementet.

Förra året fick Sverige en ny  arkitekturpolitik, med målet att uppnå en god gestaltad livsmiljö för alla medborgare. I samband med detta inrättades en tjänst som riksarkitekt på Boverket, med uttalat mål att implementera den nya arkitekturpolitiken. Min kollega Helena Bjarnegård tog sig an detta svåra och viktiga uppdrag.  Hon blir också ordförande i Rådet för hållbara städer.  Vi går ifrån ett ensidigt räknande av antalet bostäder vi lyckas producera, och hur trafikflöden fungerar. Vi vill på allvar skapa den goda gestaltade livsmiljön, där bostaden ingår, men också arbetsplatserna, handeln, samhällets service, vårt gemensamma livsrum och stadens funktion som bärare av demokratin.

Många städer skapar nu styrande dokument kring stadsbyggnad. Några exempel är Göteborg, Malmö, Uppsala och Linköping som har antagit nya  arkitekturpolicies  eller arkitekturprogram, städer som Norrköping, Täby och Stockholm är på gång med liknande dokument.  I dessa manifest pratas det om en annan sorts stad än den rationella och sakliga förortsstad som den Bostadssociala utredningen formade på 40-talet. En stad där rumsliga, sociala och ekonomiska värden kan skapas i en  stads form  där människan till fots prioriteras, där ett befolkat nät av stråk och mötesplatser binder samman staden till en attraktiv, trygg och intressant livsmiljö.  Nu återstår att bygga dessa städer, att bygga om de bilberoende och ohållbara städerna så att de bättre motsvarar framtidens krav på hållbara och  attraktiva  livsmiljöer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.