Den bostadspolitiska debatten skulle gynnas av fler ”varför då”! Genom sakliga diskussioner skulle vi tillsammans kunna utforma lösningar som gynnar hela samhället. Det skriver Rikard Norman, som är ansvarig för Fastighetsägarnas näringspolitik i Östergötland, i en gästkrönika.
När jag läste affärsjuridik i Linköping för sisådär 15 år sen minns jag en kurs i rättsteori. Kärnan av det jag minns handlar om debatteknik. Grunden här var att man alltid måste kunna motivera sitt ställningstagande trots att motparten använder 4-åringsstrategin med en aldrig sinande ström av ”varför då?”, ända tills man kommer ner till en av naturen given sanning. Vad har då detta att göra med bostadspolitik? Jo, min upplevelse är att politik i allmänhet och bostadspolitik i synnerhet saknar det här intresset av att gemensamt resonera sig fram till ”sanningar”.
Över lag är vår politiska debatt väldigt låst till att A föreslår X varpå B svarar ”X skulle kunna bli en katastrof”. Och helt sonika har förslag X avfärdats och lagts i en byrålåda igen. Det jag ställer mig lite undrande till är varför B får komma undan så enkelt? Det kan inte vara rimligt att den som är emot något ska kunna komma undan med att avfärda något genom att lyfta fram förslaget i sin absolut sämsta form, helt utan anpassningar av reformen. En saklig och givande diskussion skulle snarare innebära att A föreslår X varpå B påtalar vilka problem som kan uppstå genom X och att A då i lugn takt tillåts förklara hur respektive problem ska kunna undvikas. När detta har bollats tillräckligt många gånger kommer vi landa med X, version 12.1.3, och vi har fått en effektiv reform utan alla de avarter som B är orolig för. Detta kräver dock att alla parter är ansvarstagande och har en förbättring av tingens tillstånd för ögonen, inte bara ett egenintresse för den egna priviligierade insider-gruppen.
Det här är förstås en generell synpunkt men när det kommer till bostadspolitiken och kanske framför allt hyresrättens område så blir den här problematiken extra tydlig. Jag tror att alla som intresserar sig för bostadspolitik kan enas om ett antal grundproblem:
- Det är för svårt att få tag i en hyresrätt som motsvarar ens behov inom en rimlig
- Ekonomiskt svaga hushåll har en extra svår situation.
denna konsensus verkar bägge problemen vara hart när omöjliga att lösa. Är det för att lösningarna är för svåra? Nej, egentligen inte. Anledningen till att lösningar inte går att finna är just det jag inledde med. Den som är emot de nödvändiga reformerna har det alldeles för lätt genom att kunna hävda att reformen, i sin sämsta helt ogenomtänkta version, kan ha negativa bieffekter.
Här tänkte jag fokusera på den andra punkten, de ekonomiskt svaga hushållen. Vi vet alla att de ekonomiskt svagaste grupperna i samhället har det enormt svårt på bostadsmarknaden. Metoden vi tillämpat ända sen 1942 har varit att försöka hålla nere priserna på hyresmarknaden så lågt så att även de allra svagaste ska klara sig på den generella marknaden. Eftersom det är en total omöjlighet har utfallet blivit att stora grupper, som egentligen inte alls är så särskilt svaga, har kunnat bo både bra och relativt billigt i det hyrda beståndet. Detta har medfört inlåsningseffekter som gjort det svårare för resurssvaga att få tillgång till de lite billigare bostäder som finns. För att kunna hjälpa de svagaste grupperna måste istället stöden riktas direkt till dessa. Men så fort vi föreslår riktade stöd till ekonomiskt svaga grupper så kommer kritiken. Tänk på mig som A som föreslår X=riktade stöd och kritikerna såsom B.
Vad vi nu behöver är istället en saklig och resonerande debatt med målet att lösa problemen på bostadsmarknaden där B inte tillåts att komma undan för enkelt. Vår nytillträdda regering har en hel del att ta i men bostadsfrågan är av yttersta vikt för att samhället i övrigt ska fungera väl. Här behövs förstås genomgripande reformer där man är överens över blockgränserna. Just här är det extra viktigt att vi använder oss av en problemlösande debatt som leder framåt istället för att fastna i gamla låsningar.