Överenskommelsen befäster att marknadens finansiering är otillräcklig

Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg är kritisk till de förändringar av hyressättningen som föreslås i januariöverenskommelsen. Han är däremot positiv till att investeringsstöden föreslås återinföras ”Det är en viktig princip vunnen över blockgränsen att marknadens finansiering är otillräcklig för en fungerande bostadspolitik”, skriver han.

Enveten opinionsbildning har nu tagit oss till en punkt där en kommande regering ska utreda frågan om marknadshyror i nyproduktion, med avsikt att det också ska bli lag.

Ja, förslagen saknar den konkretion vi skulle behöva för att verkligen kunna bedöma dess konsekvenser. Men en sak är säker, det är ett försvagande av hyresgästernas förhandlingsposition, och ett stärkande av fastighetsägarens.

I Sverige har vi valt kollektiva förhandlingslösningar, både på arbetsmarknaden och på hyresrättsmarknaden. Men parter kan inte förhandla i ett vakuum. Det behövs lagstöd som anger ramarna för förhandlingen. Ta LAS som exempel. Facket förhandlar ständigt olika avsteg från turordningslistan, men det är tack vare LAS som facket blir intressant i en sån förhandling. Utan LAS kan arbetsgivaren bestämma själv vilka som ska få gå vid övertalighet, utan förhandling.

Den modell på den nyproducerade hyresmarknaden som nu ska utredas, innebär att hyror satta direkt med hyresgästen, utanför förhandlingsordningen, inte kan prövas i hyresnämnden. I den text som står medges att fastighetsägaren kan välja mellan den nu föreslagna ordningen och kollektiv förhandling med en hyresgästorganisation. Men incitamenten för fastighetsägaren att träffa en kollektiv förhandlingsöverenskommelse minskar när alternativet görs mer attraktivt. Hyresgästkollektivets solidaritet riskerar att brytas upp när en överenskommelse med den som är beredd att betala mest, får sätta ribba för alla andra. Hyresgästorganisationen har då att matcha den hyra fastighetsägaren kan sätta med enskilda hyresgäster, eller mista rätten att förhandla den nyproducerade fastigheten.

Att ett tariffsystem ska ersätta parternas årliga förhandling för de lägenheter som hamnar utanför det kollektiva förhandlingssystemet, beskrivs av vissa som en förmildrande omständighet. Men sådana ordningar är vanliga inslag i system där fastighetsägaren har stor makt att sätta hyran själv. När hyresgästkollektivets position försvagas, måste staten kliva in för att etablera ett minimum av trygghet och förutsägbarhet.

När Stefan Ränk, VD på Einar Mattsson, fick frågan i Rapport den 15 januari, om förslagen skulle leda till att hans bolag skulle öka produktionstakten, var svaret nej. Däremot kunde Reinhold Lennebo, VD på Fastighetsägarna i samma inslag bekräfta att konsekvenserna förmodligen skulle bli högre hyror på tillväxtorterna. Så, högre hyror och försvagat konsumentskydd, utan att vi får fler bostäder. En analys vi tycks vara eniga med våra motparter om.

Att investeringsstödet återinförs efter att ha plockats bort av den M/KD-budgetreservation som i dagsläget styr staten, är välkommet. De kommande årens sjunkande byggtakt kommer visa att det är mer av statlig finansiering som behövs för att byggandet ska upprätthållas under lågkonjunkturen, inte mindre. Lån och olika former av garantier kommer behöva ingå i en sådan lösning, inte bara dagens bidrag. Men det är en viktig princip vunnen över blockgränsen att marknadens finansiering är otillräcklig för en fungerande bostadspolitik.

Den punkt på listan som kommer belastas med högst förväntningar är nummer fyra, en omfattande skattereform. Utöver motstridiga skrivelser om ökad jämlikhet och minskad beskattning av företag och höga inkomster, finns där fröet till en översyn av bostadssektorns beskattning. Vi är många som vill upprätta principen om att staten ska förhålla sig neutral gentemot de olika upplåtelseformerna, och inte som idag ensidigt gynna det ägda med ROT och ränteavdrag. Att samtidigt se över hela skattesystemet, som sedan 90-talets stora reform åter belastats med en snårskog av undantag och avdrag, är sunt.

Men väljarna har rätt att vänta sig mer av politiken. 25 års gradvisa avregleringar har inte gett det resultat som skolboksteorierna prognosticerat. Det är dags för ett omtag av hela bostadspolitiken, där skatter, finansiering, markpolitik och allmännyttans roll diskuteras och sätts in i en fungerande helhet, med målet att förverkliga rätten till en bra bostad för alla.

3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Eftersom vi kan räkna med att ränteavdragen på sikt fasas ut blir neutraliteten mellan olika upplåtelseformer allt mer påvisbar framöver. Jag anser att om ett stöd till bostadssektorn ska diskuteras borde höjda bostadsbidrag vara mindre dåligt än investeringsstöd. Bättre stöda de boende än fastighetsägarna. Bostadspolitiken måste i grunden förändras och det finns många skarpa förslag och analyser. Det som saknas är som vanligt politiskt mod och kompetens.

    1. Jag tror mer på en generell bostadspolitik och att selektiva åtgärder som bostadsbidrag är av mer övergångslösning för att mobilisera den enskildes förmåga att långsiktigt stå på egna ben. Inte för att kompensera för den förmögenhetsöverföring som marknadshyror skulle innebära. Läste en intressant artikel om bostadsbidragen i Finland. I den fann man bl.a att om man höjer bostadsbidragen med 1 € så höjdes också hyran (av privata fastighetsägare i system med marknadshyror) med 60-70 cents. Tufft besked för ”subventioner hamnar bara i byggbolagens fickor, höj bostadsbidragen istället”-linjen.