Den bostadspolitiska debatten borde präglas av mer realism. Dagens bostadsproblem behöver kunna lösas utan att några grupper upplever stora försämringar. Det skriver Hans Lind som är professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH.
När man läste matematik på KTH fick man första terminen lösa problem som handlade om ”maximering under bivillkor”. Vissa gamla KTH:are kommer kanske fortfarande ihåg Lagrange-metoden! En klassisk nationalekonomisk variant av ett sådant problem är hushållets val av konsumtionsvaror, som ju kan ses som en maximering av nyttan, givet att varorna ryms inom hushållets budgetrestriktion.
Jag tror att den bostadspolitiska debatten skulle vinna på att debattörer är tydligare med vilka ”bivillkor” eller ”restriktioner” som man mer eller mindre medvetet inför ¬– eller inte inför. Vi vill ju alla lösa vissa bostadsproblem, men vi kommer kanske till olika slutsatser just för att vi lagt till olika restriktioner.
Som exempel kan vi ta påståendet om att vi ”egentligen” inte har någon bostadsbrist eftersom det totala antalet kvadratmeter är stort i relation till befolkningen. Vi behöver inte bygga så mycket nytt eftersom vi redan har så stora ytor. Ofta är dessa debattörer inte så tydliga med vilken politik som ska få hundratusentals hushåll att flytta till en mindre bostad, men det ligger ju nära till hands att tänka sig att det krävs kraftigt höjda hyror och en rejäl fastighetsskatt.
Men utifrån mina värderingar bör vi ha en restriktion som innebär att vi ska lösa dagens bostadsproblem utan att några grupper får stora försämringar. Och då är det inte längre så lätt att se hur vi kan lösa problemen inom ramen för dagens bestånd. Att inte lägga till en sådan restriktion är naturligtvis också en värdering. Riksbank och Finansinspektion lägger säkert till en liknande restriktion, men formulerat som att bostadspriser inte får falla kraftigt och att hushållen bör kunna hålla uppe sin konsumtionsnivå.
En annan typ av restriktion handlar om vad som är politiskt möjligt: är det sannolikt att en politisk majoritet skulle stödja det aktuella förslaget inom överskådlig tid (t.ex. 5 år). Ett skäl till att något är politiskt orealistiskt kan förstås vara att vissa grupper skulle drabbas hårt och att den politiska majoriteten inte vill det. Det kan dock finnas andra skäl till att något är politiskt omöjligt, till exempel att det strider mot viktiga vallöften. Varje gång jag läser nationalekonomer som argumenterar för att hyresregleringen snabbt ska avskaffas i hela beståndet undrar jag varför de fortsätter slåss mot väderkvarnar. Efter att utan framgång krävt svepande reformer i 50 år kanske det är dags att fundera lite mer på vad som kan göras som ett politiskt realistiskt första steg.
En tredje typ av restriktion knyter an till en distinktion mellan olika former av politiska åtgärder som filosofen Karl Popper gjorde en gång i tiden. En variant är relativt små stegvisa reformer, där konsekvenserna är någorlunda förutsägbara och där man kan kontinuerligt kan utvärdera effekter och justera. En annan variant är mer långtgående förändringar vars konsekvenser är svårare att bedöma och där riskerna är större. När man pratar om skolväsende i olika länder brukar man till exempel kontrastera Finland och Sverige, där Finland gjort mindre justeringar inom ramen för samma grundläggande modell medan Sverige gjort en rad större förändringar med relativt täta intervall.
Även denna restriktion kan överlappa med de tidigare. Just därför att mer radikala reformer har konsekvenser som är svårare att förutsäga är det större risk att vissa grupper drabbas relativt hårt på ett sätt som inte förutsågs, och kanske är sådana förslag också politiskt svårare att få stöd för.
Vilka restriktioner man lägger på förslag för att förbättra situationen på bostadsmarknaden är förstås en fråga om värderingar. Här är mina utgångspunkter.
Jag gillar inte att människor får det sämre – även om de har det relativt bra idag. Jag ser inte riktigt poängen med att lägga mycket energi på att diskutera åtgärder som är politisk orealistiska. Jag är trött på konflikter och hätska debatter, och tycket vi kan sätta oss ner och försöka hitta vettiga kompromisser där vi provar oss fram med relativt små steg. I nationalekonomi finns begreppet ”paretosanktionerade förändringar” som innebär att en förändring leder till att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. Det är naturligtvis lite extremt och i praktiken får vi acceptera att några får det lite sämre, men vi bör anstränga oss att försöka hitta lösningar där så få som möjligt får det sämre, och tänka på kompenserande åtgärder ifall ett förslag ensamt riskerar att drabba någon för hårt.
Vad detta konkret innebär för bostadspolitik får ni veta om några veckor då tankesmedjan Fores publicerar mitt förslag till blocköverskridande bostadspolitisk överenskommelse.