”Januariöverenskommelsen” omfattar en del bostadspolitiska punkter, varav alla förutom återinförandet av investeringsstödet pekar i rätt riktning. Förslagen är dock inte heltäckande, långt från tillräckliga och slutresultatet – om dem införs – är svårt att bedöma. Det skriver Martin Lindvall, samhällspolitisk chef för Fastighetsägarna.
I dagarna får vi sannolikt en ny regering, baserad på en fyrpartiöverenskommelse bestående av 73 punkter. Det är en lång meny som de fyra partierna pressat fram på bara några veckor.
Det torde vara uppenbart för alla att inget av partierna älskar samtliga punkter. För det är den idémässiga värdegemenskapen mellan de fyra helt enkelt för liten. Men det är en politik som regeringen för att överleva måste föra som sin egen. Att skylla på andra finns det inte utrymme för. Därtill är väljarnas förtroende alltför sargat.
En av de främsta förtjänsterna med 73-punktsprogrammet är att det placerar sakpolitiken i fokus, åtminstone tillfälligt. Det är ett välkommet avsteg från de politiska kommentatorernas vem-tar-vem-rapportering.
Bostadsmarknaden är ett av de samhällsområden där behovet av reformer är som störst. Det är därför naturligt att några av punkterna vikts åt denna. Ett återkommande och gemensamt tema i kommentarer från oss bostadspolitiskt engagerade är att förslagen är otillräckliga. Och så är det förstås. Hade programmet varit resultatet av breda blocköverskridande samtal om bostadspolitiska reformer hade det varit generande ihåligt. Men det är det inte.
Sådan kritik utgår därför från fel måttstock. Jag kan i förtroende avslöja att de listade reformförslagen för ett tiotal andra politikområden också är otillräckliga och att de fyra partierna är medvetna om detta.
Men kan inte överenskommelsen försvåra eventuella bostadspolitiska reformsamtal? Jo, överenskommelsen och det sätt på vilket den tillkom kan förstås på kort sikt påverka andra partiers lust att medverka. Att fyra partier redan låst sig för några förslag behöver emellertid inte utgöra något hinder. Det skulle krävas mer radikala förslag för det och det ligger i allas intresse att göra något åt bostadskrisen.
När till och med Aftonbladets ledarredaktion häromdagen, några år efter alla andra och med en komisk övertygelse om att vara först på bollen, meddelade att det behövs ett helhetsgrepp på bostadspolitiken är risken liten för att frågorna glöms bort. Reformsamtalen förblir angelägna och regeringen kommer att på eget eller andras initiativ behöva återkomma kring frågor om bostadsfinansiering, bostadsförsörjning och mycket mer.
Men de förslag som aviseras redan i 73-punktsprogrammet då? Försiktigt uttryckt får de anses svåra att värdera. Senare förtydliganden spretar och utrymmet för tolkning av vad som specifikt avses får anses stort. Men om förslaget om fri hyressättning i nyproduktion innebär en rörelse mot det tyska hyressättningssystemet, med dess användning av mietspiegel och ett starkt konsumentskydd, är det värdefullt. Att de som så önskar även fortsättningsvis kan välja kollektiv förhandling för en nybyggd fastighet borde göra alla nöjda. Företrädare för Hyresgästföreningen brukar ju vara angelägna om att framhäva att det redan i dag finns möjlighet att slippa omfattas av kollektiva förhandlingar.
Behövs förändringen för att skapa lönsamhet i bostadsbyggandet? Och finns det ens utrymme att ta ut högre hyror än dagens presumtionshyror? De som ställer sådana frågor har missat poängen med en liberalisering. Det är framför allt den utvidgade avtalsfriheten, möjligheten för hyresvärd och hyresgäst att utforma innehållet i sitt avtal friare än i dag, som efterlysts för att göra hyresrätten mer attraktiv som upplåtelseform. Hur hyresnivån påverkas är intressant i första hand för att få en fungerande prismekanism, där också hyresrelationer mellan olika bostäder bättre speglar konsumenternas värderingar (se SOU 2012:88).
Förslagen om till- och frånval, liksom om ett oberoende skiljedomsförfarande för kollektiva förhandlingar är välkomna förbättringar inom ramen för dagens system. En sådan tvistlösningsmekanism skulle göra de förhandlande parterna mer jämbördiga, men kommer inte åt skeva hyresrelationer eller ger förutsättningar för en utvidgad avtalsfrihet. För att det oberoende skiljedomsförfarandet ska främja hyresrättens utveckling måste det åtföljas av en tydlig vägledning om grunderna för en årlig hyresjustering. Samtal om hur detta skulle kunna se ut har redan inletts mellan Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och SABO.
Regelförenklingar för att förenkla byggande välkomnas av alla och det är bra att räntan på uppskovsbelopp tas bort. Hur det i överenskommelsen kan kallas att ta bort flyttskatten förblir dock en gåta. Här finns mer att göra, även om jag brukar varna för en övertro på de rörlighetsstimulerande effekterna av en sänkt reavinstbeskattning.
Att investeringsstöden behålls är väl den punkt som jag gärna sluppit. Men bakom formuleringen om att koncentrera och effektivisera dem döljer det sig förhoppningsvis en ambition om att öka den sociala träffsäkerheten. I motsats till hur dagens investeringsstöd fungerar bör resurser riktas till dem som har störst behov, och omgjort till ett bostadsförsörjningsstöd som inte bara går till byggande skulle delar av decenniers försummelser i den sociala bostadspolitiken kunna kompenseras.
Sammanfattningsvis skapar 73-punktsprogrammet förutsättningar för att vi får en regering på plats, samtidigt som det illustrerar att partier vid behov kan enas också om reformer som tidigare ansågs otänkbara. För bostadspolitiken återstår mycket under mandatperioden och med regeringskarusellen bakom oss kan det arbetet börja nu.