Bostadspolitikens strukturella brister har gjort att vi har hamnat i en debatt där upplåtelseformerna indirekt ställs mot varandra när de istället borde stå sida vid sida. Precis som vi kan ha en principiell hållning om friheten att äga sin bostad, bör vi ha en likvärdig hållning om friheten från att äga. Det skriver Simon Imner, samhällsplanerare.
Nyligen läste jag en intressant artikel på Bostadspolitik.se (Därför är medelklassens bolåneskulder inget problem) där finansekonomen Andreas Vedung redogör för varför bolån är en lukrativ affär för banker samt varför det är bättre för hushållen att äga sitt boende än att hyra. Artikeln ger upphov till en mer principiell diskussion om valet mellan att hyra eller att äga. Friheten som ägandet ger må vara en väletablerad politisk premiss, men varför driver så få den principiella frågan om frihet från att äga?
Ägandet är en naturlig del av en fungerande bostadsmarknad. Samtidigt är det en viktig privatekonomisk investering och en grundbult i den ekonomiska frihetens fartyg. Och visst har ägandet varit fördelaktigt för hushållen. Historisk god prisutveckling har skapat positiva förväntningar om framtida prisutveckling. Det har även bidragit till att ägandet, på lång sikt, anses vara en bra investering. Det skapar incitament för den boende att underhålla och förbättra standarden i sin bostad. Som ägare är det även möjligt att i högre grad påverka sin boendesituation, något som anses viktigt för många hushåll.
I essän Skogsliv vid Walden från 1854, delar den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817–1862) med sig av lärdomar från sin tvååriga vistelse som bosatt vid sjön Walden i Concord, Massachusetts. Thoreau arrenderade mark, byggde en liten stuga åt sig själv och försökte leva ett liv som självförsörjande. Isoleringen var en politisk handling, en motreaktion där han försökte distansera sig från den samtida civilisationen som han menade hade blivit allt för materialistisk och konsumtionsdrivet. Man kan säga att Thoreau var den första minimalisthipstern, 160 år innan det blev coolt.
Essäns inledande kapitel har länge dröjt kvar hos mig. I ett längre resonemang kring ekonomi och bostadens roll i en människas liv menar Thoreau att de flesta människor, i hans samtid, även i ett relativt fritt land som Amerika , av blott ignorans och misstag, är så pass upptagna av konstlade bekymmer och överflödigt grovarbete att de inte tillåter sig själva att plocka livets finare frukter. De har inte tid att vara annat än maskiner. Samtidigt är bostaden en så pass otymplig egendom att människor fängslas snarare än inhyses av dem. Ägandets frihet villkoras av skyldigheter så som löpande avbetalning av lån, oförutsedda utgifter för underhåll och reparation och andra inlåsningar som i sig kan begränsa individers handlingsutrymme.
Sättet på vilket en människa förfogar över sin bostad kastar ljus över balansgången mellan ekonomisk och individuell frihet. Människor som söker förändring och utveckling måste ha lättare att flytta, oavsett vart de kommer från eller vart de vill. Ägandet må vara en frihet, men jag vill även påstå att det kan vara ett tvång i brist på alternativ. Skuldsättning må vara privatekonomiskt gynnsamt på sikt, men jag vill påstå att det är långt från självklart att ägandet alltid är det ytterst eftersträvansvärda i alla delar av livet.
Det tycks vara så att principen om frihet från att äga ligger och puttrar i den politiska debatten. Principen kommer dock sällan upp till ytan. Principen verkar i det dolda i form av mer sakpolitiska debatter som fokuserar på hyressättning, ombildningar och andrahandsuthyrning. Samtidigt är principen om frihet att äga i strålkastarljuset. Allt som riskerar att inskränka denna frihet ifrågasätts.
Bostadspolitikens strukturella brister har gjort att vi har hamnat i en debatt där upplåtelseformerna indirekt ställs mot varandra när de istället borde stå sida vid sida. Precis som vi kan ha en principiell hållning om friheten att äga sin bostad, bör vi ha en likvärdig hållning om friheten från att äga.
Hur bor Simon Imner själv? Och varför?