Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större

Inför Sveriges Arkitekters nästa årsmöte kommer jag att lägga fram en motion där punkt fyra föreslås ersättas av följande skrivning: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av medborgarna”. Det skriver Jerker Söderlind i sin slutreplik där han bemöter kritiken från Utopia och Sveriges arkitekter.

Det finns generellt sett tre strategier för att hantera icke önskvärd information och kritiska synpunkter som riktas mot den egna verksamheten:
1. Förnekelse eller undvikande, i extremfallet kopplad till tystnad. Detta är strutsens strategi, vilken fungerar på kort sikt. Denna strategi gavs namnet “repressiv tolerans” av Frankfurtskolans förgrundsgestalt Herbert Marcuse. Det västerländska systemets öppenhet att låta radikala grupper fritt yttra sig var enligt honom en chimär, eftersom det ändå inte var någon som brydde sig om framförd kritik mot det kapitalistiska systemet.
2. Att gå i svaromål, i idealfallet genom att tillbakavisa kritiken med argument för att den egna verksamheten inte förtjänar den framförda kritiken. Detta är den västerländska demokratins standardmodell, kallad ”debatt” eller ”diskussion”.
3. Ifrågasättande av yttranderätten. Denna strategi kombinerar de två första strategierna och innehåller till synes ett svaromål men undviker samtidigt att besvara framförd kritik. Ett aktuellt exempel är USA:s president Donald Trumps beslut att dra in CNN:s reporter Jim Accostas presskort sedan denne försökt ställa en följdfråga kring flyktingkaravanen från Latinamerika. ”That’s enough” förklarade Trump medan en kvinnlig representant för Vita Huset försökte lägga beslag på Accostas mikrofon. I korthet: ”Fejk News”.

Margareta Wilhelmsson, samhällspolitisk chef på Sveriges Arkitekter, tillämpar den första strategin i en replik (181123) på min artikel på Bostadspolitik.se (181122). Det korta svaret består av en något långsökt diskussion kring huruvida arkitektkåren var inblandad i Karl XII:s död och Jas 39 Gripens krasch på Långholmen 1993.

Utopia arkitekter genom Emma Jonsteg, Jesper Lövkvist och Mattias Litström tillämpar huvudsakligen strategi tre i sin replik (181130). Det centrala innehållet i Utopias text är att göra “… det jobb som vi anser att Bostadspolitik.se borde ha gjort med att dissekera Jerker Söderlinds text innan man returnerade den för en genomgripande redigering”. I inledningen framhåller samtidigt Jonsteg et al. att deras invändning inte handlar om “… ett ifrågasättande av den lagstadgade rätten att få uttrycka sina åsikter”. För den som är intresserad av “orwellianskt dubbeltänk” utgör dessa två meningar ett intressant studieobjekt.

Eftersom redaktionen genom Lennart Weiss redan i sitt nyhetsbrev (181130) fastslagit att man i Sverige efter 1948 inte längre kan bli dömd för majestätsbrott för yttranden i stil med att “kungen är ett pucko och hans barn efterblivna”, avstår jag i det följande att diskutera relationen mellan tankefrihet och yttrandefrihet för att istället använda mig av bådadera.

Förhållandet till Le Corbusier. Sveriges Radios “Filosofiska rummet” sände under titeln ”Arkitekturens filosofi” (181202) ett samtal mellan Julia Svensson, chefredaktör på tidningen Arkitektur och Christer Malmström, arkitekt och chef för arkitektutbildningen vid Lunds Universitet. Båda nämner spontant modernismens ”fader” Le Corbusier och hans tankar om “huset som maskiner att bo i” som utgångspunkt. Svenson säger att boende i miljonprogramsområden ofta själva är positiva till dessa medan kritiken kommer från boende i innerstäderna. Malmström lyfter fram en konstpaviljong i Venedig som visserligen är svår att använda för att ställa ut konst i, men som ändå är ”ett otroligt stycke arkitektur”.

Gammelmodernistiska dogmer. Samma Julia Svensson skrev i Dagens Nyheter (180930) att tillväxten i Stockholm leder till “livlösa innerstäder, med allt mindre vardagsliv” där “nästan bara stora företag och extremt lukrativa verksamheter finns kvar”. Som en lösning (?) på denna brist på attraktiva innerstadsmiljöer skriver hon: “Fina lösningar finns att hämta i de stadsdelar som byggdes under 1930-, 40- och 50-talen. (…) Men även de så utskällda miljonprogramshusen håller långt bättre kvalitet än det som byggs nu”.

Arkitekternas smakpreferenser. Tidningen Arkitekten uppmärksammade i juni 2017 att Nacka kommuns politiker valde en enligt kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau, ”djärv och nyskapande arkitektur (…) och en klassisk gestaltning” i en markanvisning för Nackas nya entré intill stadshuset. Detta trots att tjänstemännen förordade ett annat förslag. Det förlorande kontorets chef, Sofia Wendel på Kjellgren Kaminsky, menade i tidningen att ”politikerna fattat ett godtyckligt och subjektivt beslut baserat på eget tycke och smak medan tjänstepersonernas kompetens och profession underminerats”. När jag för några år sedan tog fram ett förslag till det blivande klassiska kontorshuset i Växjö, förklarade stadsarkitekten: ”Jag är modernist. Över min döda kropp att Björn Sundeby ska få bygga ett klassiskt hus i min stad”. I Göteborg har nyligen tjänstemännen på Fastighetskontoret i en markanvisning förordat ett modernistiskt förslag framför ett i klassisk stil, trots att det uttryckligen sägs att ny bebyggelse ska anpassas till den känsliga kulturmiljön i Lorensbergs villastad.

Jag vidhåller att modernismen har en stark ställning inom arkitektkåren, utbildningen och det som byggs. En viktig orsak är att offentliganställda planerare och arkitekter ofta agerar självutnämnda smakdomare. Femton nya arkitektritade exempel finns på Arkitekturupprorets Facebooksida, där omröstningen om årets Kasper Kalkonpris pågår. Just nu leder Vandkunstens rostiga plåthus i Malmö.

Är arkitekterna en sekt? Brittiska CREATE streets har i boken ”Heart in the Right Street – beauty, happiness and health in designing the modern city” (2016) publicerat ett antal undersökningar om viIken sorts arkitektur och stadsmiljö som icke-arkitekter föredrar. Arkitektfirman Adam Architectures undersökning som visade att 77 procent av de tillfrågade föredrog klassisk framför modernistisk arkitektur är bara ett exempel. Några andra referenser är: Avhandlingen ”Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp” av arkitekten Catharina Sternudd (2007). ”Ohälsosam Arkitektur: en annan sida av funktionalismen” av Gösta Alfvén (2016). Examensarbete av Rebecca Granström och Sofia Wahlström, KTH: ”From Boring Boxes to Beautiful Cost-Effective Houses” (2017). Det går även att gå in på reseföretagets TUI:s hemsida, där bilder på trevliga stadsmiljöer och vackra hus används för att sälja semesterresor. En läsning av skrifterna ovan, liksom frågan om varför så få resebyråer använder modernistiska miljöer i sitt säljmaterial, skulle kunna bädda för en seriös diskussion.

Orsak till bostadsbristen. 20-24 augusti 2018 fick 300 Karlstadsbor tycka till om boende och arkitektur. Enligt stadsarkitekt Henrik Sjöbergs sammanställning var de tre första punkterna:
1. Att det byggs för tätt, för högt och för okänsligt när byggprojekt realiseras i dagens Karlstad. Stadens särskilda kvalitéer tas inte tillvara tillräckligt.
2. Att det nya som byggs idag håller för låg arkitektonisk och miljömässig nivå. Mycket uppfattas som fantasilöst, identitetslöst och färglöst.
3. Att ny bebyggelse borde skapa värden för staden och dess boende. Mer utrymme för form, färg och detaljer.
Jag menar att frågan om folkliga protester mot nya hus ej lättvindigt kan avfärdas som enbart egoism.

Industriell produktion. Ägaren till Sundswall Träfastigheter, Daniel Blomqvist, tar just nu fram en grundstomme med moduler i massivträ som kan anpassas till olika våningshöjder och lägenhetslösningar med varierade fasader, tak och burspråk. Målet är att bygga vackert, kostnadseffektivt och med reducerad tidsåtgång. Konstruktionstänket är taget från bilindustrins löpande band. Han säger: “Det går att montera en takkupa med åtta skruvar som kan integreras med ett vackert fabrikstillverkat plåtfjällstak”.

Rivningsvåg. Jonsteg et al. nöjer sig med formuleringen att “stackars Gert” förhindrades bygga ett höghusmonument över sig själv i Sundsvall och avstår klädsamt från att kommentera sin kollegas vurm för städer där hus rivs efter 15 år. För en icke komplett förteckning över byggnader som i dagsläget hotas av rivning hänvisas till ”gula listan” på Svenska Byggnadsvårdsföreningens hemsida. De två hus som står överst på gula listans förteckning är, bara som exempel, före detta turisthotellet i Marstrand och Liljeholmsbadet i Stockholm. Ett kraftfullt agerande till kulturarvet försvar från arkitekternas organisations sida vore positivt.

Bor inte som de ritar. 27 procent av drygt 8 000 i Sverige yrkesverksamma arkitekter bor i småhus eller lägenheter byggda 1930 eller tidigare. År 2017 fanns 414 633 småhus och 207 625 bostäder i flerfamiljshus byggda under samma period i riket som helhet, tillsammans 622 258 bostäder. Av den samlade befolkningen bor 405 151 hushåll i småhus och 174 879 hushåll i lägenheter byggda under samma period, totalt 580 030 hushåll. Antal hushåll i riket var 4 539 508. Detta ger att 12 procent av den totala befolkningen bor i bostäder byggda 1930 eller tidigare. Således finns en signifikant överrepresentation av arkitekter som bor i äldre hus. Eftersom en inte obetydlig andel arkitekter bor med en annan arkitekt ökar denna siffra. Jag har beställt en mer detaljerad körning från SCB där arkitekters val av boende jämförs med övriga befolkningens.

Kostnadsjakt. Mig veterligen driver ingen annan yrkesgrupp, förutom arkitekterna, så konsekvent en kampanj mot sina uppdragsgivares vilja om att göra sina produkter ekonomiskt tillgängliga för så många kunder som möjligt. Om detta har redan Hans Lind, KTH, skrivit på Bostadspolitik.se.

Arkitekternas långsiktiga mål. Enligt Sveriges Arkitekters hemsida har organisationen fyra långsiktiga mål. Den fjärde punkten lyder: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av beställare, arbetsgivare och branschen i stort och våra medlemmar värderar sitt medlemskap högt.” Inför Sveriges Arkitekters nästa årsmöte kommer jag att lägga fram en motion där punkt fyra föreslås ersättas av följande skrivning: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av medborgarna”.

Jerker Söderlind, arkitekt SAR/MSA

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Så här sägs i ”Hedersregler antagna av riksmötet 1947” (ur 1973 års SAR-matrikel. Punkt 4:
    ”Arkitekten bör avböja att arbeta efter sådana direktiv, som han anser vara oförenliga med god byggnadskultur eller på annat sätt stridande mot samhällets intressen.”

  2. Till tesen att arkitektkåren är en sekt kunde ju läggas kommentaren från arkitekturprofessorn Hans Asplund att ”istället för det sista halvseklets ständigt ökande religiösa frihet och tolerans inom andra områden kom de funktionalistiska gråbröderna med tillnyktring, renlevnad och självpåtagna tagelskjortor och motsvarande munkordnar växte fram” (Farväl till funktionalismen, 1980). Han borde ju veta vad han talade om.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.