En egen bostad är ingen mänsklig rättighet

”Rätten till bostad” är enligt FN:s konvention en mänsklig rättighet, något som vi individualister har förväxlat med rätten till en egen bostad. Det skriver Alma Jacobson, Arkitekt och grundare av Mondialma, i en debattartikel där hon kritiserar vår jakt på tillväxt och förespråkar en cirkulär ekonomi.


Vår planet skulle idag kunna liknas vid ett ständigt pågående mänskligt projekt. Den formas utifrån en slags mänsklig önskelista som bygger på vår bild av det perfekta livet. Och vi är inte blyga, minsann! Vi vill ha en flådig utbildning som kan ge oss det där drömjobbet, så att vi sedan ska kunna gå på tjusiga restauranger, skaffa de hetaste prylarna, bära det senaste modet, och kanske framförallt – äga det perfekta boendet. Men det är en önskelista som bottnar i ekonomiska drivkrafter, snarare än grundläggande mänskliga behov. Och har vi verkligen råd att skaffa oss de liv som vi vill leva?

Samtalet om relationen mellan ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling är nästintill obefintligt trots att det har stått på tapeten de senaste 30 åren sedan publiceringen av Bruntland-rapporten. ”Vår gemensamma framtid” löd rubriken. Ja, det är vi människor som dominerar den här planeten, sätter premisserna, exploaterar den och lever på dess bekostnad. Vi är målsmännen som misskött vårt vårdnadshavande och nu har ett så djupt ekologiskt fotavtryck att det riskerar att kompromissa vår egen såväl som planetens framtid.

Sverige rankas högst på EU:s klimatrankning, fastän vår livsstil skulle innebära en årsförbrukning på 4,2 planeter om alla levde som vi gjorde. För samtidigt som vi skryter med att vi är bäst på att sopsortera, panta och handla ekologiskt så fortsätter vår materiella önskelista att växa hejdlös och vi deklarerar oblygt att julklappshandeln slagit nya rekord, även i år.

Tillväxt är något som i vårt välfärdssverige blivit synonymt med positiv utveckling och hög levnadsstandard. ”Rätten till bostad” är enligt FN:s konvention en mänsklig rättighet, något vi individualister verkar förväxla med rätten till egen bostad. Våra ungdomar vill snarast möjligt påbörja det så kallade ”riktiga livet” (som att livet dessförinnan på något sätt skulle vara oriktigt?) och plocka vuxenpoäng med den första riktiga bostaden, alltså för oss den första egna bostaden. När allt fler kapitalsvaga inte lyckas ta sig in på bostadsmarknaden anser vi oss ha fallit offer för en ofrivillig bostadslöshetsepidemi. Jag menar, man är ju praktiskt taget hemlös om man mot sin vilja tvingas leva kvar i barnhemmet trots fyllda 18, med tak över huvudet, en varm säng att sova i och tre lagade måltider om dagen.

Bostadspriserna ökar, inte bara på grund av ökad efterfrågan, stigande markpriser och brist på konkurrens inom byggindustrin, utan också tack vare att det ställs högre kvalitetskrav på bostadsbyggandets grundläggande villkor. Ja, tack vare! För det måste väl ändå ses som en positiv utveckling att vi i Sverige ställer högre krav på vår bebyggda miljö vad gäller kvalitet, hållbarhet, energi, säkerhet och kollektivavtal med värdiga arbetsförhållanden. Men lustigt nog så är den enda frågan vi ställer oss ”hur vi ska ha råd att bo som vi bygger?”, när vi ur ett hållbarhetsperspektiv snarare borde fråga ”har vi ens har råd att bygga som vi bor?”.

Ekonomerna Tim Jackson och Peter Victor skrev i The New York Times att ”Den mest centrala och akuta frågan för samhället att engagera sig i är att börja föreställa sig en värld utan ekonomisk tillväxt”. Den obekväma sanningen är att tillväxtekonomi är en icke-cirkulär ekonomi vi inte har råd med. Obegränsad materiell tillväxt kan inte fortgå i all oändlighet på en planet med begränsade resurser. Det är en livsstilsekvation med en ohållbar lösning.

Som arkitekt blir man i en värld där arkitekturen fått inrätta sig i det ekonomiska systemet ofta ombedd att ta fram konkreta exempel, förslag, eller lösningar. Den konkreta lösningen är alltid lockande att ta till för att den är ”reell” och mätbar. I våra svenska ingenjörshjärnor är rationaliteten den absoluta sanningen! Vi kämpar ständigt med förhoppningen om att vi med hjälp av den konkreta lösningen ska kunna frånsäga oss det egna ansvaret och själva slippa bli skitiga om händerna. Så vi tar till statistik, teknik, produkter, ja även arkitektur, och många andra ”konkreta lösningar” på våra problem. Kanske inte så konstigt med tanke på att hela vår framgång som nation bygger på vår ingenjörsmässiga problemlösningsförmåga. Det lönar sig att vara rationell! Men vad kostar egentligen vår överdrivna rationalitet?

Vår bostadsbrist bygger på en mentalitet där man ser sin boendesituation som en rättighet, snarare än ett privilegium. ”Rätten till egen bostad” är en del av ett ensamrättsmonopol, där det individualistiska kollektivet fortsätter att hävda den enskildes rätt mot det allmänna. Vi betraktar det som ett straff att behöva dela boende med någon annan, och glömmer bort att det är tack vare vår sociala sammanhållning som mänskligheten har överlevt. Vi tror oss ha råd med ensamheten och att slippa interagera med andra människor. Men ensamheten kommer till ett högt pris, och den som kammar hem storvinsten är tillväxtekonomin själv. Den tjänar på vår individualism och på att var och en av oss har en egen bostad och komplett upplaga av alla moderna ”livsnödvändigheter” med allt vad det innebär. Egen kaffekokare, diskmaskin och tvättpelare.

För att vi ska kunna säkra ”vår gemensamma framtid” så behöver vi som redan nu lever utöver våra tillgångar omdefiniera vårt ekonomiska system, så att tillväxt kan ske i de delar av världen där det ännu kan innebära en förbättrad levnadsstandard. För vår egen livskvalitet verkar nämligen inte längre vara beroende av ekonomisk tillväxt.

Som en av världens största biståndsgivare så är vår politik något att se upp till, men vår egen livsstil tyder snarare på att vi tycker att vår enskilda rätt till bostad är viktigare än utvecklingsländernas kollektiva behov av tak över huvudet. Det är helt otänkbart för oss att dela vårt boende med någon annan. Vissa saker kan vi ju bara inte kompromissa med, så de får nog vänta tills vi har rett ut vår egen ”bostadskris”.

Nej, vår ohållbara konsumtionskultur och livsstil är knappast föredömliga nog att exporteras till de delar av världen som ännu kämpar med att uppfylla sina grundläggande mänskliga behov. Snarare är det vi som har att lära från dem. För varje beslut vi tar i individualismens tecken sker på bekostnad av mänsklighetens sammanhållning. Vi har blivit så snuskigt rika att vi nu har råd med att satsa på att stärka den sociala ekonomin istället för den materiella. Ett gemensamt samhällsprojekt där vi investerar i att bygga mänskliga relationer istället för att bygga fler individusalistboenden. Kanske kan till och med ”rätten till delad bostad” bli en framtida mänsklig rättighet…

Alma Jacobson, Arkitekt och grundare av Mondialma

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. En rimlig förutsättning är utifall att kravet förändras till delad bostad är väl att man delar med någon, som vill! Så att det inte blir någon tvångslösning, som delad cell!