Efter 25 år av växande städer, strålande tillväxt och goda statsfinanser tycks vi, med en dåres envishet, ha bestämt oss för att köra tillbaka i gamla hjulspår. De kapitalmarknadsvårdande myndigheterna oroar sig för skuldsättningen, inte bara hos hushållen utan också hos företagen. En allt striktare reglering lämnar snart bara en förödande utväg – statlig finansiering av bostäder. Det skriver Jan Jörnmark, som är docent i ekonomisk historia, i en krönika.
I början av 1990-talet genomgick det svenska samhällslivet den mest omfattande omvälvning vi sett på mer än ett halvsekel. Övergången från finans- till penningpolitik utlöste omedelbart så stora förändringar att vi ett kvartssekel senare inte ens är i närheten av att vare sig ha utvärderat eller förstått dem.
Höginflationstänkandet försvann med blixtens hastighet och efteråt kan man bara häpna över hur snabbt mentala omställningar sker. I stort sett lika omedelbart började räntorna falla, samtidigt som kronan steg i värde för första gången i mannaminne. Ekonomin återhämtade sig stabilt och arbetslösheten som nått nivåer som inte setts sedan 1930-talet föll tillbaka. Det förbättrade allmäntillståndet hängde uppenbart samman med att finanspolitiken nu verkligen fått en rent passiv roll, där den tidigare omfattande statliga upplåningen faktiskt ersatts av ett tillstånd där statsskulden oavbrutet reducerades till allt lägre nivåer av BNP. Bytesbalansen genomgick en än mer ofattbar utveckling när den i mitten av 1990-talet övergick till ett kroniskt överskott som sedan dess relativt sett legat på samma nivå som Kinas.
Den nya expansionen var inte bara oväntad, den hängde också samman med ett fenomen som ingen sett på nästan ett sekel: den var starkast i stadskärnorna, där en omfattande investeringsverksamhet utlöstes. Den tillgängliga statistiken säger också att det var där sysselsättningen växte starkast. Rimligen var det en mycket kapitaleffektiv tillväxt eftersom den redan befintliga infrastrukturen gjorde att städernas naturliga stordriftsfördelar kunde utnyttjas bättre för första gången på mycket länge. Den goda tillgången på arbetstillfällen och andra möjligheter ökade attraktiviteten alltmer och när den nya urbana tillväxten pågått under ett tiotal år utlöste den en allt starkare byggverksamhet, i snart sagt alla medelstora svenska städer. Här inleddes dock den utveckling som snart skulle uppfattas som ett problem, för ökad efterfrågan på knappa resurser leder alltid till stigande priser. Eftersom få människor dessutom någonsin haft för vana att betala fast egendom med kontanta medel innebar det oundvikligen en ökad efterfrågan på lånat kapital.
Vi vet alla var resten av den här historien tog vägen. Det som varit en nästan löjligt stark framgångshistoria har under de senaste tio åren kommit att betraktas som svensk ekonomis största problem. Den privata skuldsättningen i bostadssektorn är inte heller det enda problem som de kapitalmarknadsvårdande institutionerna konfronterats med: den urbana expansionen har dessutom lett till en expansion i den privata tjänstesektorn som fått efterfrågan på kontor och kommersiella lokaler att öka. När det skett har det visat sig att även kontor byggs med lånade pengar.
Att en effektiv kapitalism bygger på en fungerande kapitalmarknad och investeringar har visat sig vara en chockerande upplevelse för både media och myndigheter. Expansionen har därför kommit att beskrivas som att vi befinner oss mitt i ett systemfel där det läcker pengar på alla håll. Och värst av allt är att ju fler hål man sticker fingrarna i, desto mer läcker det någon annanstans. En slutgiltig lösning är ju därför för Riksbanken att förvandla bankerna till buffertar, där de som en gång i tiden hade turen att få låna pengar efterhand får lämna ifrån sig dem.
Men ett problem återstår även i buffertsamhället och det är att både bostäder och arbetstillfällen behövs, inte minst i ett land som ständigt tar emot mängder av ”nyanlända”. De kapitalvårdande myndigheterna menar att eftersom inte medborgarna kan betros med lånade pengar bör det ske med gamla hederliga hyresrätter, men olyckligtvis bygger även kommersiella fastighetsföretag nya hus med lånade pengar. Ve och fasa – systemet slutar liksom aldrig att läcka.
Till slut finns det bara en självklar aktör som kan lösa alla kreditknutar och det är staten, som ju det sista kvartsseklet varit en skötsam och passiv aktör och reducerat sina skulder till oerhört låga nivåer. När nu kapitalmarknaden snart återreglerats till samma tillstånd som den befann sig i på 1950- och 60-talen skapar det stora nygamla möjligheter. Konceptet lanserades redan den gången, man önskade bygga attraktiva huslängor på ängarna kring Stockholm, Göteborg och Malmö. Bostadsbyggandet fick ställning som ”prioriterad sektor” och placerades först i kön när statens pengar skulle fördelas. Resultatet av den prioriteringen känner vi väl till – tömda pensionsfonder och genomsegregerade städer. Sannolikt är det väl också själva tryggheten i att veta utgången på förhand som nu gör att vi med en dåres envishet har bestämt oss för att välja den vägen en gång till.
Dårar (se ovan) brukar ha nya idéer, men tydligen inte när det gäller bostadsproduktion. Högre exploatering och ”anständig” standard är både hållbart och mindre resurskrävande. Tak över huvudet är det väsentliga, som fungerar i många andra kulturer, det ökar även positiv integration när det sköts riktigt.