Förra veckan publicerade bostadspolitik.se en gästkrönika av arkitekt Jerker Söderlind som i hårda ordalag kritiserade arkitektkåren som han menar bär ett stort ansvar för dagens, i hans tycke, ensidiga och undermåliga gestaltningsideal. På Utopias facebooksida reagerade Utopias VD Emma Jonsteg både mot Jerkers synpunkter i sak och mot att bostadspolitik.se valde att publicera Jerkers Söderlinds inlägg. I denna replik från Utopia utvecklar Emma Jonsteg, Jesper Lövkvist och Mattias Litström sin kritik både mot Jerker Söderlind och bostadspolitik.se. Jerker Söderlind gör sig skyldig till överdrifter och en i långa stycken felaktig historiebeskrivning. Vidare är Jerkers krönika så undermålig i både form och sak att den aldrig borde publicerats, menar författarna.
Vår invändning mot bostadspolitik.se:s publicering av Söderlinds text handlar givetvis inte om ett ifrågasättande av den lagstadgade rätten att få uttrycka sina åsikter. Inga åsikter i frågan är illegitima. Men det innebär inte per automatik att texter som inte har något annat syfte än att jaga uppmärksamhet och uppvigla bör publiceras. Särskilt inte när de bygger på grova förenklingar, felaktigheter och direkta osanningar. Att agera så är att reducera sin roll som redaktör till ett absolut minimum. Med det sagt, så här lyder alltså ingressen till Jerker Söderlinds text:
”Sveriges arkitektkår är en sekt, en samhällsfara och en av orsakerna till den i Sverige utbredda bostadsbristen. Vid sidan om förvaltare av pensionsfonder och telefonförsäljare är arkitekterna den yrkesgrupp som bidrar minst till ekonomisk effektivitet och mänsklig hederlighet. Denna yrkesgrupp åsamkar för egen vinnings och fåfängas skull flest medborgare långvarig och icke reparabel olycka.”
Vi vet, man får ta ett par rejäla andetag innan man är redo att läsa vidare. Då med förhoppningen att musten lite ska ha gått ur skribenten efter en sån urladdning. Men icke, det fortsätter i precis samma stil. Utfall, illa underbyggda konspirationsteorier, glidande antydningar, haltande paralleller till bilindustrin, you name it. Tonläget är genomgående falsett. Den röda tråden att i princip allt elände i vårt avlånga land kan härledas till den svenska arkitektkårens grundmurade inkompetens och illvilja.
Låt oss för en stund göra det jobb som vi anser att bostadspolitik.se borde ha gjort med att dissekera Jerker Söderlinds text innan man retunerade den för en genomgripande redigering. Syftet med det skulle alltså inte vara att strypa en röst som så klart har rätt att bli hörd, utan istället att be textförfattaren underbygga sin argumentation inför en eventuell framtida publicering. Helt enkelt det arbete en redaktör är satt att göra.
Söderlinds text är ett smörgåsbord av de myter, missuppfattningar och överförenklade resonemang som florerar i dagens debatt. Grundbulten för hela resonemanget är att Sveriges arkitekter i dag både får och kan agera precis som de behagar, utan någon större hänsyn taget till någon annan. Deras makt är i princip oinskränkt och de resultat vi ser i dagens samhällsbyggnad ska ses som ett resultat av arkitekternas ofiltrerade ambitioner och materialiserade drömmar. Med parallellen till Le Corbusier gör Söderlind också klart för oss läsare att Sveriges arkitekters självbild och självpåtagna uppgift i dag fortfarande är att agera samhällsingenjörer av miljonprogramssnitt. Ständigt ängsligt sneglande på den ”schwezisk-franske fascistsympatisörens” patentlösningar från 1930-talet som rättesnöre för allt man gör.
Så vad skriver Söderlind egentligen? Och hur håller hans påstående för granskning?
Vi tar det från början. Under inledande rubriken ”Sekt” landar Söderlind i att dagens stadsplanering och arkitektur alltjämt utgår ifrån gammelmodernistiska dogmer och skriften ”Acceptera” daterad 1930. Funktionsseparerade stadsdelar ska hackas upp av motorvägar, kvartersstad ska överges till förmån för ”avlånga bostadsbehållare, kartonghus”.
Det ska snabbt medges att svensk stadsplanering och arkitektur på många håll dras med rejäla kvalitetsproblem. Men är detta påstående verkligen sant? Var byggs det i dag enligt dessa principer? Är det normen? Lyfts den här typen av projekt idag fram och hyllas av den samlade arkitektkåren? Ett par, tre konkreta exempel som stärkte tesen hade varit belysande här.
De som faktiskt har koll på branschen vet att det är den danske arkitekten Jan Gehl som är arkitektbranschens husgud för dagen i stadsbyggnadssammanhang. Och att påstå att kontrasen mellan hans trosläror och Le Corbusiers dogmer är den största tänkbara är knappast någon överdrift.
Vi läser vidare till rubriken ”Samhällsfara”. Här får hela arkitektbranschen klä skott för Gert Wingårdhs uttalande i Dagens Industris TV: ”Tokyo, där hus rivs efter 15 år, är ett exempel på en dynamisk stad”. Söderlinds resonemang fortsätter: ”Denna lättsinniga och ansvarslösa hyllning till resursslöseri förklarar delvis varför arkitekter från 1960-talet till idag lånar sig till att ersätta vackra och älskade byggnader med fula och kvadratmetermaximande (sic) betonglådor.”
Stämmer det att Sveriges arkitekter i dag, som kår betraktat, är massrivningsivrare? Att man driver på för att nyproducerade byggnader ska rivas inom ett par decennier för att skapa dynamiska städer? Är sanningen inte den att de som driver på för rivningar betydligt oftare är fastighetsägare och byggherrar? Och emellanåt även kommuner? Vad förklarar annars de väldigt långa pauserna mellan utspelen om fler rivningar från Sveriges arkitekter? Om det hade funnits fler färska exempel att tillgå än nestor Wingårdhs uttalade önskan om kortare livstid för våra byggnader från svenska arkitekter så hade vi gärna tagit del av dem. Men frånvaron av fler såna uttalanden i Söderlinds text förklaras enklast av att de helt enkelt inte existerar, snarare än skribentens slarv eller lättja.
Och när det handlar om att kvadratmetermaximera betonglådor så är det knappast något arkitekter älskar mest av allt. Faktiskt precis tvärtom. Det som driver fram dagens höga exploateringstal handlar om å ena sidan kommunens riktlinjer och krav och å andra sidan byggherrarnas pressade kalkyler. Att detta skulle ha undgått redaktionen bakom bostadspolitik.se håller vi för högst osannolikt.
Nästa rubrik följer som en självklarhet: ”Egen vinning”. Återigen får stackars Gert yxan. Den här gången för ett havererat höghusprojekt i Sundsvall. Och slutsatsen? ”ju mer det rivs desto bättre för arkitekterna, desto mer kan de fakturera och desto fler nya fula hus kan de visa upp för kollegor i tidskrifter för inbördes beundran”.
Söderlinds statistik över byggår för de byggnader som i dag jämnas med marken i våra storstäder för att ge plats för nybyggnation lyser med sin frånvaro. Är det en slump? Knappast. För hur stor andel av de hus som rivs i dag är egentligen äldre än, låt säga, 60 år? Faktum är att en mycket stor del av det som idag möter skoporna är byggt på 80-talet, som i 1980, inte 1880. Och rivs de för att arkitekter ”hatar skönhet” och helst av allt vill ställa dit ”fula lådor”? Eller handlar det istället allt som oftast om rena affärsmässiga överväganden från fastighetsägarna i fråga som vet att små fönster, låg takhöjd och daterad gestaltning gör dessa hus till ekonomiska katastrofer? Varför ska vi behöva vara dem som påpekar att detta är rena självklarheter?
Utan att ha någon statistik att luta sig emot är det nog inte heller allt för vågat att påstå att arkitekternas försörjning i dag endast i minimal utsträckning hänger på att omfattande rivning av äldre byggnader måste ske. Absoluta merparten av det som produceras i dag byggs på mark som tidigare inte exploaterats.
Under ”Orsak till bostadsbrist” kan vi läsa ”Arkitektkårens insisterande på att nya hus måste sakna skönhet är en bidragande orsak till att många byggen överklagas och att bristen på bostäder permanentas.” Exemplet Söderlind lutar sig mot här är förslaget till nya Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm. Lite märkligt med tanke på att det rör sig om ett förslag som varken är bostäder eller ritat av en svensk arkitekt.
”Folkliga protester” mot nybyggen, som Jerker Söderlind kallar dem, är många gånger inte särskilt folkliga. Inte sällan handlar det om ett relativt fåtal högljudda röster som skrämmer politiker och tjänstemän till att anpassa, ompröva eller avveckla föreslagna projekt. Det stora flertalet människor är typiskt relativt liknöjda, och en och annan till och med entusiastiska. Det gäller även för alla möjliga former av fyrkantiga styggelser ritade av svenska arkitekter. Därmed inte sagt att vissa protester inte är både legitima och till och med önskvärda. Det begås misstag i stadsplaneringen och allt för många byggprojekt dras med brister när det gäller både gestaltningen och kvalitet i genomförandet. Men just bristen på klassisk stil i nyproduktionen är knappast den springande punkten. Och mer klassisk arkitektur därmed inte heller någon patentlösning för att undvika protester i framtiden.
Sanningen när det gäller överklaganden och protester är istället att de allt som oftast är baserade på kategoriska uppfattningar om att en plats inte bör bebyggas över huvud taget, ofta med hänvisning till att naturvärden hotas eller helt enkelt att utsikten från den egna bostaden förstörs.
Vi läser vidare till ”Ekonomisk effektivitet”. Vän av ordning undrar vad liknelsen med bilindustrins produktionsprinciper och svenskt bostadsbyggande gör i denna text. Vilka är över huvud taget de relevanta jämförelsepunkterna? Hade det inte varit enklare att istället peka på en god förebild inom byggindustrin? Men svaret är nej, det hade det inte. Och orsaken är helt enkelt att de byggföretag som lyckats kopiera bilindustrins modell med en bottenplatta som kan anpassas för att utgöra grunden för ett större antal bilmodeller inte finns. I alla fall inte på ett kostnadseffektivt sätt som dessutom resulterar i högkvalitativa produkter i en stil som faller Jerker Söderlind med flera på läppen. Om de hade gjort det så hade arbetslöshetsstatistiken hos bland annat arkitekter, fastighetsutvecklare och byggarbetare i dagens Sverige sett helt annorlunda ut.
Att beskylla arkitekterna, vars födkrok i mångt och mycket handlar om att sälja timmar, för att inte ta fram de standardlösningar som ska utgöra mallen för alla framtida husbyggen är dessutom minst sagt märkligt. Den enda rimliga slutsatsen borde väl vara att detta är ett ansvar och en utveckling som borde drivas av byggföretagen och fastighetsägarna? Och så sker ju också sedan mycket lång tid tillbaka. Med minst sagt blandat resultat på kvaliteten och alltid med mycket stora utvecklingskostnader, precis som i fallet med bilindustrin.
Dessutom är ju det som appellerar till folk i klassisk arkitektur, utöver vacker gestaltning, i mångt och mycket en följsam platsanpassning, gedigna material och ett gammaldags gediget hantverk. Den som ena stunden skriker om att det ska byggas i klassisk stil och i nästa stund ondgör sig över bristen på standardisering, rationalisering och prefabricering i dagens arkitektur har därför lite av en bevisbörda att hantera när det gäller att redogöra för hur dessa två aspekter ska kunna samexistera. Att skuldbelägga utan någon saklig grund är enkelt, att presentera verklighetsförankrade, trovärdiga och konstruktiva lösningar för vägen framåt desto mer krävande. Men det är vad debatten lider akut brist på idag.
Innehållet under ”Mänsklig hederlighet” lever sedan inte riktigt upp till vad rubriken förefaller efterlysa. Här blir Söderlinds text ren buskis i vad som ska likna en komisk avrundning. Detta innan textens oundvikliga coup de grâce under den ödesmättade överskriften: ”Långvarig och icke reparabel olycka”.
Söderlind refererar här arkitektkårens branschorgan. ”Enligt arkitekternas egen tidning ”Arkitekten” bor Sveriges arkitektkår inte som de ritar. 27 procent bor i hus byggda före 1930. 50 procent bor i lägenheter eller småhus byggda 1950 eller tidigare.” Slutsatsen blir förutsägbart drastisk på ett manér vi vid det här laget har lärt oss känna igen allt för väl: ”Så kallad ”modern arkitektur” är något arkitekter gör mot andra, inte något de själva vill bli utsatta för.” Den som hängde med i den inte allt för avancerade sifferexercisen ovan kan enkelt konstatera att hela 50 procent av Sveriges Arkitekter alltså väljer att bo i bostäder byggda 1950 eller senare. Merparten av dessa producerade under 60- och 00-talet. Det måste ju ses som rent häpnadsväckande siffror och, faktiskt, rent självskadebeteende mot bakgrund av Söderlinds slutsats att modern arkitektur är ett straff arkitektkåren kollektivt mätt ut åt övriga befolkningen.
Men det här är gammal skåpmat. Den här statistiken har de senaste åren vevats runt på nätet som ett bevis för att dagens svenska arkitekter:
• Egentligen avskyr allt de producerar i modern stil (samtidigt som de märkligt nog stoltserar med det, självförverkligar sig genom det och kategoriskt vägrar att producera något i klassisk stil).
• Eftersom de inte producerar historiserande arkitektur måste antas hata arkitektur i äldre stil (samtidigt som de märkligt nog ändå alltid väljer att bo i hus i klassisk stil när de själva får välja).
För den som inte regelbundet vistas i den ekokammare som de sociala mediernas kommentarsfält är, förefaller det inte helt självklart hur de här resonemangen går ihop. Att Söderlinds text får sin kröning med ett citat av George Orwell känns därför milt uttryckt lite magstarkt. En frestas nästan till att föreslå ett mer passande citat från samma kloka upphovsman, men i det här fallet från romanen 1984: ”Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna.”
Med det lämnar vi Söderlinds text och går över till några allmänna reflektioner om debattklimatet och publicistik.
Dagens mytbildning kring att det inte finns arkitekter som inte får utslag av att förverkliga historiserande projekt är helt enkelt inte sant. Se på duktiga Spridd, se på lika duktiga Okidoki och se inte minst på ett en lång rad privatbostadsarkitekter som verkar mer i klassisk tradition. Och om det från beställarsidan hade funnits någon efterfrågan att tala om så hade vi varit betydligt fler kontor som med stor glädje tagit oss an dessa uppdrag. (Under mer än tio års tid har vi på Utopia Arkitekter ännu inte fått frågan att producera något i klassisk stil, vilket är något vi har gemensamt med absoluta merparten av våra kollegor.)
En vanligt återkommande, om än ofta underförstådd, tanke i debatten är att de stackars byggherrarna gång på gång luras upp på läktaren av illvilliga och egennyttiga arkitekter. Den här föreställningen är faktiskt rent häpnadsväckande för den som söker ens en antydan till substans i argumentationen. Dessa kolossföretag, inte sällan med omsättning i mångmiljardklassen, bemannade med svenskt näringslivs vassaste befälhavare, styrs vind för våg till suboptimerade lösningar. Och vem lotsar dem dit? Sveriges arkitektkår så klart, vilka annars? Man undrar i sitt stilla sinne två saker:
• Hur kommer det sig att ingen underrättat aktieägarna om att detta får pågå utan åtgärd år efter år.
• Vilka byggherrar är beredda att skriva under på den här verklighetsbeskrivningen?
bostadspolitik.se är ett lovvärt initiativ. Men för att leva upp till syftet och ambitionen att ”stimulera men också fördjupa debatten om bostadspolitik och samhällsbyggnad” krävs ett mer aktivt redaktörsskap än att trycka på forwardknappen när ett debattinlägg dimper ner i mejlboxen. Något bostadspolitik.se i vanliga fall hanterar med den äran. Löst tyckande kan vem som helst leverera, men det innebär ingen skyldighet för en seriös publicist att publicera det. Och att när det är påkallat efterfråga en mer sansad och saklig ton är ingen begränsning av yttrandefriheten. Det är tvärtom en insats som både är avsändaren till gagn och som dessutom tjänar till att lyfta nivån på debatten.
Jerker Söderlind levererar inte sin text i ett vakuum. Att välja bort att se den i sitt sammanhang må verka rätt som ett iskallt kortsiktigt övervägande i klickonomins tidevarv. Men debattklimatet är i dag uppskruvat, hetskt och emellanåt hatiskt. Drivet av absoluta uppfattningar, grova förenklingar och i många fall objektivt sett helt felaktiga uppfattningar om verkligheten. Vi har full förståelse för att bostadspolitik.se behöver fler ögonpar på sin sajt för att rättfärdiga ägarnas löpande finansiering och hitta sitt existensberättigande i medielandskapet. Men att torgföra texter som driver ner debatten till nya lågvattenmärken är knappast en långsiktig lösning för att stödja det uttalade syftet med sajten.
Vi är ett av de få arkitektkontor i landet som under lång tid ägnat oss åt att kritisera dels arkitektkårens arbete och dels ambitions- och genomförandenivån på stora delar av den stadsplanering och arkitektur som produceras i Sverige i dag. Här har även byggherrar och kommuner genom åren fått sin beskärda del av vår kritik. Men att vi varit kritiska innebär inte att vi tycker att allt är uselt. Det innebär däremot att vi tycker att det finns ett mycket stort utrymme för förbättringar.
Vi är också medvetna om att vi som arkitekter har ett stort ansvar i det arbete som görs. Men vi har aldrig kritiserat i syfte att göra ner någon. Alldeles oavsett om kritiken riktats inåt kåren eller utåt. Vi har alltid gjort det i ett syfte som handlar om att lyfta blickarna och peppa våra arkitektkompisar och andra branschkollegor att sikta högre. Vi har aldrig ratat någons åsikter eller deras rättighet att uttrycka dem på grund av deras smakpreferenser. Vi har aldrig hemfallit åt förakt och hat.
Det uppskruvade tonläget i arkitekturdebatten måste dämpas om vi ska få till en framåtriktad rörelse. De senaste årens demonisering av arkitektkåren och skyttegravskriget där ”modernistisk” arkitektur ställs mot ”klassisk” arkitektur resulterar i en pseudodebatt som stjäl allt strålkastarljus från den riktiga ödesfrågan. Den som handlar om hur vi ska lyfta kvaliteten på det som byggs över hela linjen, alldeles oavsett i vilken del av landet det byggs och i vilken arkitektonisk stil det utförs.
Vi vädjar därför om hyfsning i debatten. Där har vi alla ett ansvar, inte minst publikationer som bostadspolitik.se. Så låt oss nu eftersträva ödmjukhet, seriositet och ärlighet. Hos oss själva och andra. Det kommer säkert inte sluta med att vi alla sjunger i samma kör men det kommer definitivt att skapa bättre förutsättningar för att sprida korrekt information och kunskap. Och inte minst att vi når slutsatser, kompromisser och konkreta resultat som står i bättre proportion till all den tid och kraft som investeras i debatten.
Emma Jonsteg, Mattias Litström och Jesper Lövkvist, Utopia Arkitekter.
Redaktionens kommenterar:
Det viktigaste först. Tack till Emma och Jesper som levererat ett intressant och läsvärt inlägg för alla som är intresserade av bostadspolitik och samhällsbyggnad. När det gäller kritiken mot att bostadspolitik.se publicerade Jerkers inlägg delar vi dock inte Emma och Jespers synpunkter. Jerker valde förvisso att svinga yvigt mot arkitektkåren som sådan och fällde ett antal hårda omdömen i sak. Dessa uttryck menar vi emellertid ryms inom de vida ramar som gäller för de principer för tryck- och yttrandefrihet som tillämpas i Sverige. Bostadspolitik.se har som policy att publicera alla inlägg som vi menar har relevans i den allmänna debatten och som inte innehåller kränkande påhopp eller tillmälen mot enskilda personer. Det är uppenbart att Jerkers inlägg engagerat läsekretsen. Den som tar del av samtliga inlägg som publicerats kanske rentav delar vår uppfattning att publiceringen vidgat debatten med flera intressanta och berikande inlägg. Nästa vecka ges Jerker Söderlind utrymme för en slutreplik. Redaktionens tack till samtliga skribenter.