Jerker Söderlinds krönika är onyanserad och gynnar inte arkitekturdebatten. Vi bör lyfta blicken och prata om de verkliga problemen, så som fixeringen vid variationsrikedom. Det skriver Gert Wingårdh i en replik.
Om Jerker Söderlind hade ägnat mer tid åt att vårda och stärka sin kunskaper om arkitekturen i stället för att backa tillbaka till en naiv reaktionär retorik där schabloner ställs mot varandra hade han sett ett annat, betydligt rikare, nittonhundratal. Fast egentligen vet han nog att det byggts både bra och dåligt, både fint och fult, både det som blivit uppskattat och det som blivit stigmatiserat. Och han vet säkert också att det senare beror mer på vilka som haft möjlighet att få bo, eller inte haft möjlighet att flytta. Jag är också ganska säker på att Söderlind ser att det spelat roll om en duktig och engagerad arkitekt hållit i pennan än ifall de bara räknats fram av en teknikkonsult. Allt detta vet Söderlind, men han låtsas inte om det, för då hade han tvingats skriva en mer nyanserad kritik än de rallarsvingar som han nu försöker mosa den svenska arkitekturdebatten med.
De som ännu inte fått ögonen igenmurade kan se sig omkring i våra städer och glädjas åt allt som gjort för att bygga ett bättre land. Då blir det också möjligt att se de verkliga felen i dagens byggande, för de blundar Söderlind för. Som den bisarra fixeringen vid variationsrikedom, när det just var en estetisk samordning som gav oss de vackra stadsbilder vi kan enas om att den förmoderna staden lyckades producera.
Gert Wingård bör gärna förklara av vilken orsak han ser Tokyo, där ”hus rivs efter 15 år” som ett dynamiskt föredöme.
Självfallet är det bra för arkitekter, ingenjörer och byggbolag om medborgarna påtvingas höga kostnader för rivning och nybyggnation, eftersom detta ökar sysselsättningen i en arkitektkår som med hantverksmässiga metoder (och därmed osannolikt höga kostnader) producerar likformigt fula hus årtioende efter årtionde.
Dock undrar jag vad Gert själv skulle säga, om Göteborgs stad (med hänvisning till att ”öka dynamiken i Göteborg”) beslutade att riva det vackra hus från 1900-talets början som Gert själv bor i?
För övrigt noterar jag att Gert i detta inlägg inte på någon punkt motbevisar att arkitektkåren de facto är en bidragande orsak till bostadssbristen, orimligt dyra bostäder och eskalerande fulhet (nyproduktion = Fifty Shades of Grey).
Läsaren rekommenderas att gå in på Sveriges Arkitekters hemsida för att beskåda de monstruöst fula hus i form av (orimligt komplicerade och dyra) svarta lådor och rostig plåt som arkitekterna själva årligen ger pris för årets bästa hus, det så kallade Kasper Salinpriset.
Anytime, Gert! Anytime!