Därför kan du få 10–15 bilar till priset av en ny bostad

Det är inte främst kreditrestriktionerna som skapat problemen på bostadsmarknaden utan det är bristen på marknadsmekanismer. Genom att avskaffa kommunernas planmonopol och hyressättningssystemet skulle boendemöjligheter skapas för såväl fattig som rik. Det skriver Ulf Perbo, näringspolitisk chef på Transportföretagen och f.d. statssekreterare med ansvar för bostadsfrågor.

På 30-talet kostade en bil och en ny bostad lika mycket. Idag kan du få 10–15 bilar för priset av en ny bostad (exkl. markkostnader). Detta illustrerar den dramatiska skillnaden på produktivitetsutvecklingen i branscherna. Ställd inför detta dystra faktum brukar företrädare för Sveriges Byggindustrier framhålla att priset på nya bostäder inte avspeglar kostnaden eller produktiviteten utan just är det marknadspris som går att ta ut. Nu gäller det ju också för bilpriserna, men låt oss acceptera argumentet.

En VW Golf kostar ca 25 000 kr/kvm. Då är varje kvadratmeter fylld av avancerad mekanik och elektronik, dyra metaller och så vidare. Älvsbyhus Estelle kostar 13 000 kr/kvm färdigbyggt inklusive grund men exklusive tomt. Så långt rimliga siffror, men sedan börjar det märkliga.

En bostadsrätt i Vegastaden Haninge kostar ca 40 000 kr/kvm plus det som är gömt i avgiften, totalt ca 50 000 kr/kvm. Vid Blåsut i södra Stockholm ligger priserna ca 70 000 kr kvm plus det som är gömt i avgiften. Priset är alltså totalt över 80 000 kr/kvm! För att kunna göra ett räkneexempel gissar jag att byggkostnaden ligger kring 30 000 kr och tomtpriset på lika mycket vid Blåsut och kanske ca 10 000 i Vegastaden. Kvar till byggherren finns då 20 000 kr/kvm i Blåsut och 10 000 kr/kvm i Haninge.

Visserligen kan byggkostnaden framstå som orimligt hög jämfört med Estelle från Älvsbyhus eller en bil och detta har diskuterats i många sammanhang, bland annat i statliga utredningar som ”Skärpning gubbar”. Men 40–60 procent av kostnaden består av något helt annat. Ekonomisk teori säger att alla förändringar i kostnader och priser på lång sikt absorberas i förändrade markvärden. Kampen för att det ska vara lättare att låna hjälper då på kort sikt de som ska in på marknaden men på längre sikt ger det bara högre markpriser.

Vad är då problemet? Det är i grunden inte byggregler, arbetsmetoder och så vidare som olika utredningar tittat på. Det är att de marknadsekonomiska mekanismer som gör bilar billigare varje år och skapar ett varierat utbud utan köer blockerats på bostadsområdet. Det två största problemen är förmodligen det kommunala planmonopolet och hyresregleringen. Om vi gör tankeexperimentet att samma system infördes på bilmarknaden skulle vi genast få skenande bilpriser, marknaden dominerad av dyra exklusiva bilar, kötid för att få köpa en bil och kanske till och med kommunala bilköer. Hur vi ska hjälpa unga in på bilmarknaden hade varit en fråga på den politiska dagordningen. Jagvillhabil.nu skulle vara en aktiv organisation. Attefall skulle 2010–2014 ha varit Civil- och bilminister.

Är det en prioriterad bostadspolitisk uppgift att se till att vanliga löntagare och ungdomar kan låna stora belopp för täppa igen gapet på flera miljoner kronor mellan den egentliga produktionskostnaden och markägarens samt byggherrens möjligheter till höga priser? Så kan man ju tolka kritiken mot myndigheternas kreditåtstramande åtgärder. Eller bör det politiska uppdraget vara att krympa detta gap genom att införa marknadsekonomi i bostadsproduktionen? Jag tror att det sistnämnda är den rätta inriktningen.

Tack vare att ingen infört bruksvärdessystem för priser på bilar finns det ett utbud för både rika och fattiga. Tack vare att ingen kommun har planmonopol för bilparken och begränsar utbudet drivs inte aktörerna av att bara satsa på dyra fordon med höga marginaler utan goda förtjänster kan också göras på att tillverka billiga bilar. Låter inte det som ett bra system?

Ulf Perbo, näringspolitisk chef Transportföretagen och f.d. statssekreterare med ansvar för bostadspolitiska frågor

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jämför man byggen jag promenerar förbi då och då, med hur det ser ut i den verkstadsindustri jag verkat i och kring i 30 år, undrar man vad byggbolagen sysslar med! Tittar man sedan på kinesiska exempel på youtube, inser man att det inte behöver vara så https://www.youtube.com/watch?v=rwvmru5JmXk Ja, jämförelsen är ytlig, men produktion är inte raketforskning, är man erfaren ser man ganska snart vad som fungerar effektivt och vad som inte gör det. Metodskillnaderna mellan Sverige och ”ledande (?) kinesiska exempel” är sett så här utifrån, mycket betydande. Tittar man på svenska byggen så verkar de i mångt och mycket kvar på ”hantverkstadiet”. Låg grad av förberedelser (kräver kompetent personal, ger ofta lågt tidsutnyttjande, relativt fabrik, totalt sett låg effektivitet), material och avfall här och var (oordning lätt att behöva leta, saker i vägen, tecken på bristande planering och materialstyrning), långa transportsträckor (mycket spilltid och tungt arbete), etc. Tittar man istället på den kinesiska filmen ser man att de har en fackverkskonstruktion som utgångspunkt (med automatiserad svetsning kan det ge måttnoggrannhet som för ett busschassie, 1-2 mm mellan fram och bak på ett 14-15 meter långt chassie, då passar allt), man kittar mycket av materialet och skickar med på plattformen/bjälklaget (mycket rationell materialhantering), det ena bjälklagsdelen är den andra lik, det medskickade materialet nära till hands (ger hög repetetivitet i monteringen, mycket begränsat kunskapsbehov hos monteringspersonal och man kan metodtidmäta/analysera arbete och konstruktion) och hög effektivitet. Bygger man i stål får man ökad återanvändningsbarhet för materialet (vet inte hur de bekämpar stomljud) jämfört med cement som rimligen går till landfil. De byggen jag går har kring mig tycks ta över ett år att färdigställa, medan kinesiska 30-våningshus tycks byggas på tiondelen av tiden, https://www.youtube.com/watch?v=veNf-bz99cI. Skillnaden sitter till stor del i hus/byggkonstruktionen, det kinesiska huset är anpassat för att byggas i fabrik, det svenska byggs hantverksmässigt på plats. Det kinesiska förvandlar byggarbetsplatsen till en fabrik. I Sverige byggs komponenter på fabrik, medan byggarbetsplatsen förfaller vara lågt utvecklad. Bygger man inifrån och ut minskar behovet av byggnadsställningar och väderskydd, gissar att man har livlina vid montage av fasaden. Kort sagt svensk byggindustri verkar (med småhusindustrin som undantag) till stor del kvar där verkstadsindustrin var före Fords löpande band för 100 år sedan. Det är en broms på svensk ekonomi och en skam sett ur materialåtervinningssynvinkel.