Anders Borg och hans bostadspolitiska villfarelser

Efter ett par veckors semester är Lennart Weiss tillbaka, uppenbarligen både utvilad och på stridshumör. I veckans ledare får Anders Borg sina fiskar varma. Borg gör en felaktig problemanalys på flera punkter och om politikerna lyssnar på hans recept kan en ny fastighetskris stå för dörren, menar Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke Sverige.

Medan regeringsbildningen makar sig fram med myrsteg passar media på att låta etablerade auktoriteter ta plats i etern för att diskutera den kommande regeringens agenda.

Inte helt oväntat får bostadsfrågan visst utrymme. Tyvärr sker det dock med en i långa stycken felaktig problembeskrivning och agenda. Ja, bostadsmarknaden är i behov av reformer. De frågor som pockar på ett svar är hur beståndet bättre kan tas tillvara (”rörligheten”), hur unga och ekonomiskt svaga ska kunna komma in på bostadsmarknaden, hur framtidens bostäder ska finansieras och hur vi därmed ska kunna upprätthålla ett någorlunda högt byggande.

Dessa frågor lyser dock med sin frånvaro. Istället upprepas de teser som blivit basackordet på Riksbanken, Finansinspektionen och Finansdepartementet. I söndagens SVT Agenda var det dags igen, nu med Anders Borg som med myndig ton lade ut texten. Budskapet var en variant på det samme Borg sa i Dagens industri den 24 augusti:

”Har man Europas största byggsektor, bland de mest uppdrivna huspriserna, bland de mest skuldsatta hushållen och bland de största banksektorerna har man lagt grundstenarna för en rätt djup och allvarlig lågkonjunktur”, säger Anders Borg.”

Så låter det. Men har Borg och andra rätt? Jag föreslår att läsarna tar del av nedanstående två diagram. Både när det gäller bostadsbyggandet och byggsektorns totala andel av BNP ligger Sverige blygsamt över EU-snittet. Men ”Europas största byggsektor”? Nej, det är faktiskt inte korrekt. I Agenda upprepade dock Borg detta påstående och som bekant har felaktigheter som upprepas en tendens att snabbt blir en ”sanning”. Inte minst journalisterna har tvärtemot den egna professionella maximen en tendens att sätta ”vem” före ”vad”.

Borgs problembeskrivning är intressant från flera perspektiv. Alla som följer bostadsdebatten vet att bostadsbyggandet i Sverige legat på historiskt låga nivåer sedan 1990-talskrisen, i genomsnitt ca 20 – 22 000 lgh/ år mellan 1994 – 2012. Det har byggt upp ett underskott som framförallt i de växande regionerna gör det svårt för företagen att rekrytera och därmed hämmar den ekonomiska tillväxten. Därför har också volymmålet varit i fokus för bostadsdebatten under hela 2010-talet.

Nu när vi äntligen kommit upp på någorlunda hyggliga nivåer (ca 45 000 färdigställda/ år) – men fortfarande långt ifrån de tal som Boverket menar behövs (ca 65 000/ år) för att möta behoven – så menar alltså Anders Borg att bostadsbyggandet är för omfattande och utgör en risk för samhällsekonomin.

Perspektivet kan bara förstås i perspektiv av de övriga pusselbitarna som Borg, Stefan Ingves och Erik Thedéen enats runt. Och då landar vi i debatten om priser och skulder. Men även där finns minst sagt stora svagheter i analysen.

Vid det här laget är så gott som alla oberoende ekonomer ense om att vi inte har en prisbubbla. Den prisutveckling vi sett är ett resultat av att hushållens tillgångar ökat, något som är ett resultat av stigande reallöner, en stark arbetsmarknad, lägre skatter och sjunkande räntor. Inte minst är den expansiva penningpolitiken en viktig förklaring. Ja, hur skulle priser inte öka när det land som ligger i toppskiktet när det gäller ekonomisk tillväxt samtidigt ligger i andra änden av skalan när det gäller räntan?

Ändras ”fundamenta” kan givetvis priserna sjunka men så gott som alla menar att den nya normalräntan ligger betydligt lägre än förr. I tillägg visar alla indikatorer på en fortsatt gynnsam ekonomisk utveckling

Men skulderna då? Även här borde Borg göra hemläxan. Att jämföra de svenska hushållens skulder rakt av mot andra länder blir helt missriktat om man inte tar hänsyn till att Sverige har en större ägd bostadssektor än de flesta andra länder. Det borde Borg veta eftersom skulderna växte som mest när den omfattande bostadsrättsomvandlingen pågick i Stockholm och andra moderatledda orter. Eftersom rabatten var minst sagt generös är det dock svårt att se att detta skulle byggt upp risker. Snarare var det ju så att dessa hushåll förlänades med en betydande förmögenhet.

Vidare beaktar inte Borg och andra att Sverige har ett annat välfärdssystem än flertalet andra länder man jämför med. Efter skatt har svenskarna sin grundläggande trygghet säkrad genom socialförsäkringssystemet. I andra länder får man spara till sin egen trygghet. Därmed är det mer relevant att jämföra skulder i förhållande till BNP. Och gör man det så hamnar Sverige i genomsnittet av andra EU-länder.

Men Borg är föredetting så varför ska man bli så upphetsad över hans uttalanden? Därför att Borg tillhör ett ekonom-etablissemang där dessa felaktigheter satt sig som etablerade sanningar. Och därför att media har en benägenhet att köpa deras svepande påståenden, utan vare sig större källkritik eller ifrågasättande.

Med fel agenda är risken stor att beslutsfattarna också fattar fel beslut. Förra gången det skedde var vid början av 1990-talet i samband med den stora skatteomläggningen. Bristen på insikt om effekterna på bostadssektorn bidrog starkt till en fastighets- och finanskris som sånär höll på att köra Sverige i diket.

Nu finns risk att mönstret upprepar sig. Och just på den punkten finns anledning att beakta vad Borg säger:

”All erfarenhet tyder på att historien upprepar sig. Det blir inte pyspunka i de här systemen utan det smäller till då och då”.

Så kan det gå men risken är minst sagt stor att det är Borg och hans kompisar som lagar receptet. Som en följd av de senaste årens kreditrestriktioner faller nu byggandet brant. Skulle de åtgärder man vidtagit följas av en oförsiktig nedtrappning av ränteavdragen kan vi ha ett nytt krisscenario. Allt medan de problem vi verkligen borde intressera oss för skjuts på en obestämd framtid.

Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke Sverige

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Budskapet inför EU inträdet var att nu skulle Sveriges monopol på bostadsmarknaden försvinna och prispressen på byggmaterial och arbetskraftsinvandring skapa halverade bostadspriser.
    PYTTSAN….Hur blev det? Inget förändrades och nu snart 20-år senare har inget hänt annat än att vi fått mer generösa avdrag, nollräntor, nästan nollad fastighetsskatt. Trots detta har vanliga knegare utan större kapital tvingats skuldsätta sig upp över öronen och är sårbarare än någonsin vid en ny bostadsbubbla.

  2. Jag tror Anders Borgs analys med flera ekonomer stämmer väl. På 10 år har hushållens skulder i Sverige fördubblats. Hushållens inkomster har inte hängt med. Tillväxten i Sverige är låg, BNP per capita tillväxten är bland de sämre i Europa. Sveriges ekonomi är dopad av låga räntor. Vi vet inte vilka konsekvenserna blir av nästa lågkonjunktur. Varför vill Lars förneka detta? De stora byggbolagen som Veidekke har inget intresse av att ändra på en marknad som under lång tid har varit i en uppåtgående trend. Faktum är att jag tror de stora byggbolagen måste se över sin organisation och affärsmodell för att kapa kostnader i organisation och produktion. De stora och mellanstora bolagen arbetar i princip på samma sätt med samma typ av organisation. De behöver utsättas för ett omvandlingstryck. / uppstickare inom bygg och fastighet som bygger för medelsvensson.