Det kommer att gå fel, låt oss minimera konsekvenserna

Allt vi vet är att det inte kommer att gå som vi tänkt. För att minimera konsekvenserna av kommande misslyckanden bör vi testa projekt i liten skala först och överlåta så mycket av beslutsfattande och planering som möjligt till dem som tar den finansiella risken. Det skriver Ingemar Bengtsson, som är Universitetslektor i Fastighetsvetenskap vid Lunds universitet, i en krönika.

”Det är svårt att inse att framtiden inte går att förutsäga när man dagligen ser hur enkelt det är att förklara det som redan har skett.” Daniel Kahneman, ”Tänka, snabbt och långsamt”, s. 323.

I efterhand verkar allt logiskt och vi lockas att tro att vi kunde ha förutsett utvecklingen, om vi bara hade använt rätt modell, om vi bara hade vetat vad vi vet nu. Nu vet vi mer och nästa gång kommer vi inte göra samma misstag. Det är både rätt och fel. Vi kommer i konkret mening antagligen inte göra exakt samma misstag, men vi kommer sannolikt upprepa misstaget att tro att vi kan förutsäga utvecklingen; att tro att det bara är en fråga om tillräckligt faktaunderlag.

Psykologer som Daniel Kahneman och Philip Tetlock och ekonomer som Nassim Taleb har visat att vi tenderar att tro att tidigare prognosmissar beror på bristande kunskapsunderlag, snarare än på en mer genuin oförutsägbarhet, och att vi därför upprepar misstaget att försöka förutsäga händelsekedjor som inte går att förutsäga. En vanlig nyhetssändning på TV brukar ge flera exempel där till exempel finansanalytiker talar om framtida börsutveckling eller statsvetare talar om den geopolitiska framtiden. Aldrig följs föregående prognos upp.

Ett enkelt exempel är 11 september-attackerna. I efterhand kan vi förklara hur en politisk utveckling som påverkar mer eller mindre alla världsmedborgare kan härledas till dessa. Afghanistan, Irak, ISIS, Syrien med flera. Men tror någon att vi kunde ha förutsett själva attacken på förhand och dessutom förstått ens i närheten av den fulla vidden av konsekvenserna? Kaosmatematik i arbete.

Vi som intresserar oss för bostadspolitik och stadsutveckling, behöver vi bry oss om dessa lärdomar? Det enkla svaret är ”ja”, och i allra högsta grad. Bostäder och städer är både långlivade och oförutsägbara. Enskilda bostäder står mycket länge och stadsstrukturer ännu längre. Möjligheten att åstadkomma permanent skada är större än på många andra områden. Både bostäder och städer skapas när människor använder de fysiska strukturerna och just människorna skapar den genuina oförutsägbarheten. Bostadsbyggandet och stadsbyggandet är fullt med goda föresatser, allt det vi ser idag är avsett, resultatet av medveten planering. Ändå är vi missnöjda med en hel del.

De stora miljonprogramsområdena betraktas av många som misslyckanden, både flerbostadshusen och villamattorna (jag hoppas att du som läsare förstår att jag av utrymmesskäl måste generalisera, det handlar inte om att alla miljonprogramsområden är dåliga miljöer, det handlar om att det bland dem finns storskaliga misslyckanden). En del byggteknik och byggmaterial betraktas idag allmänt som misslyckade, som enstegstätning eller blåbetong. Ibland är förvisso det misslyckade resultatet en konsekvens av medvetna genvägar, besparingar och kanske till och med rent fusk. Vi ska dock inte förledas att tro att medvetna genvägar är särskilt viktigt för de problem vi upplever idag. Det mesta är resultatet av goda intentioner där man utifrån förutsägelser om det oförutsägbara planerat goda miljöer. Ibland blir miljöerna goda och ibland inte. I efterhand är det enkelt att skilja på dem men inte på förhand.

Ok, stadsbyggande kommer att misslyckas ibland, men kan vi dra några praktiska lärdomar av det? Vi kan börja med att vara ödmjuka inför framtidens oförutsägbarhet. Testa idéerna genom att pröva frågan: ”om det inte blir som vi har tänkt oss, är de miljöer vi skapar flexibla, kan de anpassas efter förändrade förutsättningar?” Eller frågan: ”om vi har fel, vilka blir konsekvenserna?”. Frågorna hjälper oss till en mindre del med de konkreta frågorna runt utformning, till exempel att skapa bostäder eller stadsdelar eller infrastruktur som är flexibla nog att kunna fungera i vidare sammanhang än de förutsedda. Dock kvarstår problemet att vi inte vet på förhand vilka alternativa utvecklingsvägar vi ska ta höjd för.

Den viktigaste lärdomen är istället att tillämpa en form av försiktighetsprincip. Vi bör handla på ett sätt så att eventuella missgrepp inte resulterar i fatala konsekvenser. Den här insikten handlar framförallt om skala. När vi tänker på skala blir det uppenbart vad som är det största problemet med just nämnda miljonprogramsområden. Det är inte att de är mer misslyckade än andra områden, utan att deras (relativa) misslyckande berör så många.

Vi bör alltså planera för misslyckanden, i så mening att eventuella misslyckanden åtminstone blir hanterbara. Har du en idé? Testa den i mindre skala. Vi kan förstås också göra ett bättre eller sämre jobb i själva planeringsfasen. Nassim Taleb använder begreppet ”skin in the game” för att förklara hur överdrivet risktagande i finansbranschen uppstår när aktörerna inte själva riskerar något. I vårt sammanhang betyder det att de som planerar för framtidens bostäder och städer själva ska riskera något, i förhoppningen att det garanterar att de använder all sin talang och kunskap till det yttersta. I praktiken talar detta för att föra ner mer av planering och beslutande till fastighetsägaren, som åtminstone i ekonomiska termer kapitaliserar hela nuvärdet av lyckade såväl som misslyckade projekt.

Övergripande planering går dock inte att föra ned till individuell nivå och för den handlar det mer om att skapa ramar för den med mest ”skin in the game” att agera inom, där ramarna syftar till att hindra förutsebara negativa konsekvenser men lämna utrymme för kreativitet och innovation, det vill säga negativt definierade rättigheter för fastighetsägaren. De som inte har ”skin in the game” – som till exempel tjänstemän på kommunen eller länsstyrelsen – bör däremot inte ha eget manöverutrymme utan verka inom strikta och transparenta gränser.

Det finns en stor lockelse i att förutspå framtiden och det finns många framtidsprofeter som tvärsäkert applicerar tidigare orsakskedjor på framtiden och vet vad som ska byggas, och hur. Lika säkra som vi är idag på att blandstaden är framtiden, lika säker var man tidigare att funktionsseparation var framtidens melodi. Lika säker som man var på att varje stad ska ha en Domus köplada i centrum, lika säkra är vi idag på att vi hellre hade haft de gamla husen kvar. Den här krönikören vet inte hur den optimala framtida staden ser ut, men vet en sak säkert: vi kommer att göra nya misstag. Låt oss därför planera för misslyckanden!

Ingemar Bengtsson, Universitetslektor i Fastighetsvetenskap vid Lunds universitet.