Politikerna räds medelklassen så pass mycket att de abdikerat från sitt ansvar för både hyres-, villa- och bostadsrättsmarknaden. Och deras ovilja att stöta sig med väljargruppen blir tyvärr än större under det rådande politiska läget. Det skriver Linda Jonsson, analytiker på Veidekke Sverige.
Förra veckan jämförde jag prisregleringen av hyresrättsmarknaden och den indirekta prisregleringen av villa och bostadsrättsmarknaden som kreditrestriktionerna ger upphov till. Mina slutord var att ”Gemensamt för regleringarna är att de skapar inlåsningseffekter, minskar byggandet och dessutom gynnar dem som redan har… och inte sällan på bekostnad av dem som står utanför.”
Hyressättningssystemet och kreditrestriktionerna ger förödande konsekvenser men politiskt motstånd saknas. Faktum är att politiken fullständigt abdikerat. Ansvaret för hyressättningssystemet överlämnades redan på 70-talet till parterna och ansvaret för finansmarknaden har succesivt flyttats allt längre från politikernas bord. Inte minst genom den överenskommelse som samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna slöt i oktober 2016 i vilken Finansinspektionens mandat att vidta makrotillsynsåtgärder utökades ytterligare.
Att politikerna tar ett steg tillbaka och överlåter ansvaret till ”oberoende” myndigheter motiveras ofta med att stora frågor inte bör politiseras och bli brickor i ett större spel. Ett annat sannolikt skäl är att politikerna vill försäkra sig mot risken att i ett senare skede behöva ta ett beslut som retar den mäktiga medelklassen och därmed förlora inflytande i andra viktiga frågor. Problemet är att när politiker kliver tillbaka, oavsett motiv, minskar möjligheten till ansvarsutkrävande vilket riskerar att leda till ett osunt byråkratstyre.
I fredagens avsnitt av SVTs satirprogram Svenska Nyheter ägnade programledaren Jesper Rönndahl 10 minuter åt att göra narr av svensk bostadspolitik, eller snarare av bristen på bostadspolitik. Utöver en del felaktigheter i sak var inslagets analys skrattretande korrekt. Vi ägnar alldeles för mycket tid åt att definiera ord, debattera marginella regelförenklingar och diskutera hur utrymmet mellan husen kan utformas på bästa sätt.
Bostadspolitikens utmaning påminner om den utmaning mamma stod inför varje kväll när jag var liten och hon skulle natta mig. Det var omöjligt för henne att ta sig fram till min säng utan att skada några av leksakerna på golvet och därmed sina egna fötter.
I en demokratisk utopi skulle någon ta på sig ledartröjan och ta initiativet till att genomföra en politik som på ett effektivt sätt ser till att alla får en värdig bostad att bo i. I verkligheten riskerar de fyra kommande åren att påminna mest om dagens utsikt från mitt köksfönster. Det är grått och regnigt, och till råga på allt så vet jag att vi går mot mörkare tider. Under politiskt osäkra tider minskar politikernas incitament att genomföra viktiga reformer ytterligare. När ett extraval hotar vill politikerna än mindre stöta sig med den mäktiga medelklassen och räds tyvärr inte att ta skydd under både paraply och regnställ om det krävs.