När Lennart är på semester dansar högerspöket på bordet. För ett par veckor sedan skrev Linda Jonsson, analytiker på Veidekke, en artikel på temat ”Därför fungerar inte hyressättningssystemet”. Denna vecka beskriver hon hur hyressättningssystemet göder idén om att bygga ”billiga hyresrätter” och slår hål på myten om dess existens.
Nästa vecka fyller Lennart Weiss 60 år. Med anledning av det har han flytt landet och befinner sig just nu på Cooköarna för tre veckors välförtjänt semester. Det innebär att jag styr bostadspolitik.se på egen hand de kommande veckorna och vad är det man brukar säga? När katten är borta dansar högerspöket på bordet…
För ett par veckor sedan skrev jag en uppskattad text om varför hyressättningssystemet inte fungerar. Något förenklat var slutsatsen att den svenska lösningen där parterna ska förhandla brister för att fastighetsägaren i praktiken bara har två val, att inte höja hyran eller att acceptera Hyresgästföreningens bud.
Hyresgästföreningen är precis som det låter, en förening för hyresgäster. Hyresgästföreningen finansieras av medlemsintäkter samt av den ersättning som föreningen tar ut från alla hyresgäster som de förhandlar hyran åt. Det innebär att vi i Sverige har ett system där Hyresgästföreningen har fått makten över hyressättningen och där hyresgästföreningen endast har ett intresse – sina medlemmars.
Den svenska modellen utesluter en part, nämligen de som vill bo i hyresrätt men inte gör det idag. I kontrast till på en marknad på vilken pris bestäms av utbud och efterfrågan, efterfrågan på hyresrättsmarknaden utgörs av både dem som bor i hyresrätt och dem som vill göra det.
Hyresgästföreningens valkampanj om marknadshyror saknade motstånd. Hyressättningssystemet är dysfunktionellt men det till trots vågar våra politiker inte ta i frågan ens med tång, andelen väljare som bor i hyresrätt är för stor.
Det är inte märkligt att idén om byggandet av ”billiga hyresrätter” har etablerats så starkt. Det är helt i linje med Hyresgästföreningens intresse, det är endast om fler får en lika gynnad ställning som deras medlemmar som föreningens makt kan förbli ohotad. Det är också en utmärkt utväg för konflikträdda politiker.
Problemet är bara att det är en verklighetsfrånvänd idé. Nyproducerade hyresrätter är och kommer alltid att förbli betydligt dyrare än bostäderna i det befintliga beståndet. Regeringen ger nu investeringsstöd till produktion av ”billiga” hyresrätter, men de bostäderna är fortfarande 40 procent dyrare än de billiga bostäderna i det befintliga beståndet.
Så var är då lösningen, ytterligare subventioner? Det är ett argument som såklart faller i god jord både hos hyresgästföreningen och partierna på vänsterkanten. Statliga utgifter är ju aldrig ett problem – det är ju någon annan som betalar!
Vi har redan testat den vägen och det gav katastrofala statsfinansiella konsekvenser vilket tvingade fram en förändring i början av 90-talet. Idag är Sverige dessutom ett litet land i en global ekonomi, lösningen är inte att gödsla pengar över en i grunden dysfunktionell bostadsmarknad.
Den billiga hyresrätten är en myt. Den enda realistiska vägen framåt är att möjliggöra marknadsmässiga hyror och öka de finansiella stöden till dem som har störst behov.
Sverige behöver politiskt mod.
En fråga man kan ställa till de som är motståndare till marknadshyra är hur många fastighetsbolag de startat och kapitaliserat, som byggt hyreshus och hyrt ut till bruksvärdeshyra.
Finns ens ett enda sådant fastighetsbolag?
Om nu de som värnar om hyresregleringen inte är villiga att ta ansvar för den och bygga och hyra ut bostäder, då kan nog inte de ses som seriösa.
Att komma tillrätta med hyresregleringen har man försökt sedan 60-talet. Med ganska så begränsad framgång.
Det har funnits många förslag. En del lösningar verkar långsiktigt har har fått kritik för det. Men å andra sidan om de hade startats för 20 år sedan hade vi haft en hyresmarknad i balans nu. Eller i bättre balans i alla fall.
Ett förslag som borde vara relativ ofarligt är att låta nyproduktion vara oreglerad. Då utgör hyresregleringen inget hinder för produktion av HR. De som då verkligen är ute efter en bostad kan då få sig det.
Bostadskön blir då mer specifikt för sådana som inte vill göra rätt för sig och betala vad det kostar.
En ytterligare möjlighet är att säga att om köerna till en region är över ett givet antal månader så finns ett extra utrymme för hyresjustering, i den regionen. Detta löser inte problemet med bostadsköer, men minskar de negativa konsekvenserna av regleringen.
Skulle vi efter ett antal år på detta sätt få ned köerna till max 1 år så är vi i en mycket bättre situation än dagens fullkomliga katastrof.
Sedan finns modellen i Schweiz som innebär att hyresvärden har rätt till fri hyresjustering när hyresgästerna växlar. Det skulle då inte påverka någons befintliga hyra. En invändning är dock att detta bromsar rörlighet om inte hyrorna följer med folkets betalvilja.
Vilken myt slår högerspöket hål på? Att vi måste hitta metoder att bygga sådana? Redan nu har vi marknadshyror i och med presumtionshyrorna. Dessa ligger så högt att en genomsnittlig inkomsttagare inte klarar inkomstkraven för en enrummare. Trots att många fåkunniga alltjämt tjatar om en sedan mer än 50 år avskaffad hyresreglering har vi ingen sådan – tyvärr. De flesta utvecklade länder har det däremot! Avsaknaden av hyresreglering har lett till att Sverige har EU:s högsta hyror. Högerspöket Linda förklarar som vore det en självklarhet det som bara är en ekonomisk teori som i flera länder prövats – och förkastats. Det torde alltså kunna anses empiriskt bevisat att gängse marknadsekonomiska teorier må gälla för bilar och tvättmaskiner, men inte bostäder. Försöket i Tyskland höll på att ta en ände med förskräckelse. Höjda hyror ledde inte till ökat utbud. Där tvingades man införa en strikt och av myndigheterna påbjuden hyresreglering.