Att 85 procent av svenskarna bor i städer är en myt. Debatten måste utgå från verkligheten, majoriteten av svenskarna vill och kommer även i framtiden att bo i punkthus och handla i externa köpcentrum. Endast genom att acceptera det kan vi få en dialog om det som är viktigt – hur svenskarnas livsstil kan bli mer hållbar. Det skriver Ulf Perbo, näringspolitisk chef på Transportföretagen, i veckans krönika.
Före valet genomförde Veidekke en intressant övning där politiker fick ta fram sina visioner för framtidens bostäder. Vid presentationen i riksdagen noterade jag dock att det finns några onödiga mentala föreställningar som politikerna bär med sig.
En överdriven fixering vid ”staden”.
En skröna som bitit sig fast i debatten är att i Sverige bor 85 procent av befolkningen i ”städer/tätorter”. Siffran kommer från en sammanställning av alla orter med minst 200 invånare, det vill säga många avfolkningsbyar i Norrlands inland räknas som ”städer”. I själva verket är det tvärtom – bara 15 procent bor i stadskvarter av den typ som vanligtvis förknippas med begreppet stad. Ungefär 85 procent av svenskarna bor i villor, radhus och punkthus. Sverige är inte mer urbaniserat än andra länder och urbaniseras inte snabbare än andra länder. Genom att hävda att nästan alla bor i städer och sedan koppla detta till stadskvarter (där nästan ingen bor) blir diskussionerna verklighetsfrånvända.
För att vara trendiga kallas nu alla möjliga bostadsprojekt för något följt av ”stad”. I skogarna i Haninge byggs nu ”Vegastaden”, som bland annat består av småhus. Husen vid golfbanan i Tyresö påstås utgöra ”urban bebyggelse”. Det är ok att kalla allting för stad, men då måste vi sluta visa bilder på centrala Stockholm och utgå därifrån i diskussionerna.
En onödig romantisering av ”centrum”.
Externa köpcentrum demoniseras och illustreras gärna med en mörk ensam låda omgiven av en ödslig parkeringsplats. Men skälet till att medborgarna röstar med fötterna och visar att de gillar externa köpcentrum är att de inte ser ut så. Externa köpcentrum kan vara lättillgängliga, varma, ljusa och ha ett bättre utbud av varor, caféer och restauranger än konkurrerande stadskvarter. Särskilt tydligt blir det i värstingar som till exempel Birsta i Sundsvall eller Mall of Scandinavia i Solna. Det blir en märklig utgångspunkt i debatten att det skulle vara ett samhällsintresse att sådana ska bekämpas.
På ett liknande sätt demoniseras Sveriges populäraste boendeform – småhus. Dessa kallas för ”villamattor” och illustreras med märkliga flygbilder på stereotypa områden, gärna från Los Angeles. Men medborgarna vet hur det ser ut i Bullerbyn eller stadsnära småhusområden som till exempel Lidingö, Bromma, Tyresö och Dalarö. Det är grönt, varierat och tryggt. Urban sprawl skapar de fina livsmiljöerna – tillgång till de urbana fördelarna som till exempel många arbetsplatser utan att man får de urbana nackdelarna som att tvingas bo ovanpå varandra omgiven av asfalterade ytor. Utgångspunkten bör vara att hitta former för hur sådana stadsnära småhusområden kan utvecklas på ett hållbart sätt.
En osund fobi för bilen.
Antalet bilar och körkort blir fler samtidigt som körsträckorna blir längre. Skälet att nästan 8 av 10 resta personkilometrar utförs med bil beror helt enkelt på att nästan alla transportbehov utförs bäst med bil. Därifrån du är, dit du ska, när du vill – i en skön fåtölj med luftkonditionering och en fin musikanläggning. Nu står vi inför en mycket kraftig uppgång i bilismen. Befolkningen växer, inkomsterna stiger, bilpriserna sjunker, elektrifieringen och delningsekonomin sänker kostnaderna för bilanvändning markant. Utsläppen minskar och kostnaderna för spårbunden kollektivtrafik stiger på ett sätt som inte är hållbart. Det är uppenbart att samhällsplaneringen bör inriktas på kraftigt ökad biltrafik och att detta är positivt för välfärden. Men uppgifter kommer hela tiden om en verklighetsfrämmande kommunal planering där man tror att bilismen ska minska.
En liten minoritet kommer i framtiden att bo i stadskvarter, inte ha bil och handla alla kläder på den H&M-butik som råkar ligga på gatan. Men majoriteten kommer att bo i villor och punkthus, ha bil och handla i externa köpcentrum. Det vore bra om politiker och planerare funderade på hur detta kan ske på ett hållbart sätt istället för att fixera sig vid en stadsbebyggelse som berör väldigt få.
Perbo sprider verkligen falska påståenden. Jag har ägnat mig åt stadsbyggnadsfrågor i 10 år, tar del av olika typer av källor och har inte stött på någon demonisering av småhus, mer än just LA-exemplet ett par gånger. Tvärtom, trädgårdsstaden vurmas det för en hel del. Perbo bara påstår och sedan drar han slutsatser av det.
Han påstår på samma sätt att man hävdar att nästan alla bor i städer och sedan kopplar detta till stadskvarter (där nästan ingen bor) och att därmed blir diskussionerna verklighetsfrånvända. Inget av detta är sant. Det intressanta är att det finns modeller för kompletteringsbyggande i förorter så att de blir mer kvartersstäder och samtidigt får lokaler i bottenvåningarna. Med service och arbetsplatser i dessa förvandlas bostadsområdena till mer blandad livfull stadsmiljö, även om det inte blir som i innerstäderna.
Att nånting är åt skogen i dag (punkthusområden, externhandel, bil som det primära transportsättet även för korta resor) är ju inte ett argument för att det är rätt eller att gemene man valt detta.
Tvärtom, detta är vad folket blivit påtvingat i en eller annan form och det är vad som blivit normaliserat. Det måste avnormaliseras, det måste byggas alternativ.
Ulf Perbo har rätt i att det finns alldeles för lite stad i dag. Det är ett problem vi måste komma ifrån. Inte ha som utgångspunkt för att göra det ännu värre.
Fantastiskt bra artikel från någon som sett och förstått verkligheten. Jag har mer än arton års erfarenhet från exploateringsfrågor, och många gånger mött ett förakt för småhus i allmänhet och villamattor i synnerhet.
Ofta i debatten missas att en tredjedel av det som byggdes under miljonprogrammet var småhus, i ”villamattor”. Områden som i alla aspekter förutom från ”fina försigpåare” har varit en succè, både rent ekonomisk och framförallt socioekonomiskt . Aldrig man hör om bilbränder i dessa områden, eller extra stödmiljarder för renoveringar etc.
Var inte rädda för ”villamattor”, lyssna på folket inte eliten. Nio av tio barnfamiljer vill bo i Småhus, totalt vill var åttonde bo i ett småhus. 1975 byggdes det 45000 villor, nästa år blir det nog färre ä 10000. Synd att de flesta politiker, stadsplanerare och arkitekter har ett agg mot det de flesta av oss älskar, vårt småhus. Lämna prestigen och utveckla villamattor för 2020-talet istället. Kram 🙂
Att bostadspolitiken inte ska dikteras av särintressen som fordonslobbyn eller bostadsproducenterna är givet. Därmed inte sagt att deras argument inte är värda att beakta. Vidare är det inte heller rimligt att formulera visioner och politik på trendframskrivning och dagens preferenser. Nog måste professionella inom olika områden tillsammans med forskarvärlden hitta stadsbyggnadskoncept och strategier för social och ekologisk hållbarhet. Många erfarenheter och forskningsstudier visar på massbilismens tillkortakommanden ifråga om social hållbarhet. Jag är själv sedan ett knappt år lycklig småhusägare i en av Stockholms kranskommuner, men trots detta ödmjuk inför det faktum att detta inte kan vara den universella typologin i stadsbyggandet. Samtidigt är det troligt att den urbana livsstilen baserad på kollektivtrafik, gång och cykel som erbjuds i några av landets städer inte säkert den mest hållbara då även återkommande resor till Tokyo, Los Angeles och Mexico ingår i konceptet. Att erbjuda landets befolkning ett livsstilskoncept baserat på småhus med en hög grad av bilberoende låter så andefattigt att jag nästan börjar gråta. Var ryms barn, ungdomar och gamla i den dystopin?
Bättre kan vi!