Tyst i bostadsfrågan? Tack för det…

Bostadsfrågan har lyst med sin frånvaro i valrörelsen. Feghet och bristande probleminsikt säger vissa. Delvis sant men kanske finns ett annat mönster och andra motiv som kan bana väg för breda grepp efter valet, menar Lennart Weiss, (s)-märkt bostadsdebattör och kommersiell direktör på Veidekke.

I torsdagens Dagens Nyheter kommenterar ledarskribenten Gunnar Jonsson den bedövande tystnaden runt bostadsfrågan i årets valrörelse. Trots att byggandet nu rasar som en följd av bankernas orimliga kalkylräntor och ökade kreditrestriktioner, unga och kapitalsvaga stängs ute från bostadsmarknaden, allt fler företag (senast Anebyhus) varslar såväl tjänstemän som kollektivanställda på grund av minskad efterfrågan, antalet sociala kontrakt samt hemlösa slår rekord, företagen får svårare att rekrytera och den ekonomiska tillväxten skadas, lyser bostadsfrågan med sin frånvaro.

Gunnar Jonsson spekulerar i politisk feghet och hänvisar till partiernas standarduttalande: ”vi har inga förslag om det i nuläget”. Nedanstående sammanställning av partiernas svar på de frågor som bostadspolitik.se ställt ger visst stöd för DN:s övergripande slutsats. Särskilt svaren från de två största partierna, (s) och (m) sticker ut. Socialdemokraterna väljer att säga ”pass” på frågor om sänkt reavinstskatt, sänkta ränteavdrag och startlån till förstagångsköpare, det vill säga helt fundamentala frågor om rörligheten på bostadsmarknaden ska öka och förutsättningar skapas för hushåll med svag ställning på bostadsmarknaden.

Sammanställning av partiernas snabbsvar i samband vår Valspecial. Källa: bostadspolitik.se

Även moderaterna väjer när det gäller reavinstskatten men lämnar också svävande svar när det gäller synen på införda kreditrestriktioner. De två största partierna säger också nej till subventionerat bosparande. Det är överhuvudtaget svårt att finna åtgärder som dessa partier säger ja till. Möjligen är de ense om att åtgärder behöver vidtas för att få systemet med förhandlade hyror att fungera bättre. Klargörande och hållbart? Knappast och min relativt väl underbyggda gissning är att de begriper bättre.

I kontrast till (s) och (m) säger miljöpartiet, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna ”ja” till en hel del. Miljöpartiet sitter förvisso fast i det träsk av illa genomtänkta åtgärder som Per Bolund banat väg för när det gäller kreditrestriktionerna men i övrigt visar partiet en förståelse för att bostadspolitiken måste utvecklas. De två liberala allianspartierna samt Kristdemokraterna presenterar den bredaste reformagendan.

En summering av partiernas besked ger underlag både för en pessimistisk och mer optimistisk tolkning. (s) och (m):s icke-svar kan läsas som att de ekonom-politiska talespersonerna fortsatt har sina partier i ett järngrepp. Dessa sitter fast i den ensidiga problemanalys som drivs av Finansinspektionen och Riksbanken, det vill säga att det är hushållens skulder som är huvudproblemet. Efter kreditrestriktionerna kommer då en successiv nedtrappning av ränteavdragen. Sen är det tomt.

Deras politiska stödtrupper ser dock en bredare problembild och säger ja till åtgärder som skulle kunna öka rörligheten på bostadsmarknaden samt stötta de svagaste hushållens situation. Förutsatt att vi efter valet åter får se breda blocköverskridande samtal om bostadsfrågan kan de mindre partiernas ställningstaganden möjligen vara ett förebud om att det finns beredskap för en bredare och mer offensiv reformagenda. I ett sådant scenario kan (s) och (m):s avvaktande besked läsas så att de vill hålla dörrarna öppna och på det sättet skapa förutsättningar för den sortens givande och tagande som breda överenskommelser alltid förutsätter.

Det är alltså inte självklart att bristen på debatt och besked enbart handlar om feghet. Bostadspolitik är ett sällsynt komplext politikområde med koppling till lagar och regler inom samhällsplaneringen på olika nivåer, beskattningen av kapital och hushåll samt inte minst socialpolitiken. Ska något av betydelse ske måste det till både breda och djärva grepp. Bättre då att tiga och lämna utrymme för samtal och kompromisser än att tidigt låsa sig i olika positioner.

Svensk politik styrs av en informell grundlag som säger att man ”tar inte i ett problem förrän man absolut måste”. Men väl man måste finns i regel kraften att lägga om politiken via breda överenskommelser. Om några månader vet vi om den grundläggande insikten är på plats. I så fall kanske vi ska vara glada över att bostadsfrågan inte var särskilt närvarande i valdebatten.

Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke Sverige

3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Informativ tabell.

    Men man noterar till sin fasa att så många av Riksdagspartierna vill införa dubbelbeskattning på ränta.

    Varför är dubbelbeskattning bra och eftersträvansvärt?

    Är kapitalbeskattningen för hög så är det bara att sänka den så minskar avdragen som en matematisk konsekvens.

    Att det bara är två partier som vill få bort bostadsköerna är också deprimerande. Varför är Sovjetiska köer så viktigt?
    Ska vi gå mer i den riktningen och införa matköer också? Är Venezuela att föredöme?

    I övrigt håller jag med om bedömningen om tystnaden. Få tänker väl tillbaka på kärnkraftsfrågan och dess låsningar som särskilt lyckad för svensk politik. Tyvärr blir ju resultatet av sådant att politikernas prat mest blir flum och floskler.

  2. Nollräntan har skapat en skuldsättning som är ohållbar. Nu sitter Riksbanken med Svarte Petter. Ingen vet när vi får räntehöjningar och man vet inte hur mycket. Blir det 1,2,3 procent eller mer och ingen politiker har nån beredskap för hushåll med hög skuldsättning. Det enda man vet är att varken pensionärer eller ungdomar med låga inkomster kommer få några lån i framtiden. Framtidens bostäder är vikta åt barn som får ärva kapital.

  3. Att låg nominell ränta av Riksbanken skulle leda till högre kreditexpansion, är något av en vandringssägen.

    Tittar man på hur kreditexpansionen varit genom åren så syns ingen koppling till nominell reporänta.

    Kreditexpansionen var stor på 80-talet med dess höga räntenivåer.

    —————————————
    Den låga räntan är ett internationellt fenomen. Marknaden har drivit ned räntenivån och Centralbankerna har bara att anpassa sig.
    Skälet till de fallande räntorna är väl utredd och förstått. Dock syns inte ett spår av detta i den offentliga diskussionen i Sverige.

    Räntorna har fallit pga en stigande sparvilja i världen. Sparandet efterfrågar tillgångar att spara i. Fastigheter, aktier, mark, obligationer har i många länder inte räckt till och sparkapitalet har sökt sig utomlands. Vilket har pressat ned räntor och avkastningskrav i världen. (Och detta sparkapital har stått för kapitaliseringen av Kinas näringsliv de senaste decennierna. Vilket i sin tur leder till fler människor med sparvilja som håller ned räntenivån globalt).

    Och givet den globala tillväxten kan vi räkna med ett långvarigt tillflöde av sparare. Vilket betyder låga räntenivåer de kommande 50 åren.