Rapporten ”En ny social bostadspolitik” från den socialdemokratiska expertgruppen innehåller en rad intressanta förslag att diskutera framöver när de politiska partierna, förhoppningsvis efter valet, kan återuppta samtal om den framtida bostadspolitikens inriktning och innehåll. Rapporten ger också läsaren en bra bild av hur efterkrigstidens bostadspolitik formades och hur den av nödvändighet kom att behöva förändras, skriver Jan-Ove Östbrink, till vardags bostadspolitisk expert på Sveriges Kommuner och Landsting. Östbrink menar att den gamla politiken kom att ersättas av ett mindre väl fungerande och illa sammansatt lappverk som bidragit till dagens problem och välkomnar s-gruppens ambition att ta ett helhetsgrepp.
Rapporten ”En ny social bostadspolitik” fångar väl utmaningarna på bostads-marknaden och innehåller en bra mix av förslag. Det är så viktigt att ha en helhetssyn som inbegriper såväl finansierings- och skattefrågor som mer ”mjuka” frågor och det har expertgruppen lyckats med. Bra också att ha en bred arsenal att utgå ifrån i kommande förhandlingar med andra partier. Vill också ge en eloge för den historiska tillbakablicken, nyttigt! Att de finansiella delarna är välskrivna är föga förvånande.
En social bostadspolitik bör vila på ett antal fundamenta som många kan ställa sig bakom. Dit hör:
- att ansvaret för en social bostadspolitik är delat mellan stat och kommuner där de finansiella och legala förutsättningarna åvilar staten (bra att gruppen tydliggör att kommunerna idag står där med hela ansvaret och kostnaderna),
- att en social bostadspolitik förutsätter ekonomiska åtaganden av större om-fattning än idag från statens sida,
- att det behövs en samlad översyn av finansierings- och skattesystemet och av övriga beståndsdelar i en önskvärd social bostadspolitik,
- att en social bostadspolitik bör ta sitt avstamp i att komplettera och stötta där marknaden inte förmår
- att möta behoven och den faktiska efterfrågan från hushåll med en svag ställning på bostadsmarknaden och i övrigt underlätta för hushåll som kan stå på egna ben att tillgodose sina bostadsbehov,
- att trösklarna mellan upplåtelseformerna behöver sänkas för att underlätta för hushållen att nyttja hela beståndet, minska trycket på hyresrättsmarknaden och att välja den form som passar bäst i livets olika skeden utifrån aktuell livs-situation,
att rörligheten på bostadsmarknaden rent generellt måste öka för att få till ett bättre nyttjande och flyttkedjor, - att det ska råda kostnadsneutralitet mellan upplåtelseformerna,
- att det måste finnas möjlighet till ett visst nybyggande och upprustningsåt-gärder på alla delmarknader, även på de svagare där en åldrande befolkning behöver anpassade bostäder och där det behövs bostäder för efterfrågad kompetens till bl.a. tillverkningsindustri och besöksnäring, samt
- att det behövs kraftfulla verktyg och åtgärder för att minska segregationen och främja en samhällsutveckling som åter förmår att öka tilliten och toleran-sen hos befolkningen.
Enligt min uppfattning har gruppen väl fångat dessa fundamenta.
Nu över till förslagen. Sammanfattningsvis presenterar gruppen en rad intres-santa idéer där de kanske mest spännande är de om en mellankapitalfinansie-ring, en ny av staten stödd mellanboendeform, i rapporten presenterad som ”kommunala övergångskontrakt” för de som av ekonomiska eller sociala skäl inte bereds tillträde till den ordinarie bostadsmarknaden, ett barnbobidrag samt förbättrade villkor för renovering och upprustning på svaga marknader.
Dock saknas här de nyligen presenterade förslagen för svaga bostadsmark-nader med topplån, subventionerade bostadskrediter och en hyresförlustga-ranti som underlättar för främst mindre och medelstora privata aktörer att ta en del av bostadsförsörjningsansvaret på dessa marknader. Förslaget att tillsätta en bostadssocial utredning för att samlat kunna presentera en långsiktigt håll-bar bostadspolitik är ett utmärkt förslag som många organisationer, däribland SKL länge fört fram.
Att förtydliga rollfördelningen mellan stat, kommun och region och tydliggöra statens ekonomiska ansvar och kommunernas ansvar för bostadsförsörjning-en och enskildas behov i huvudsak är angeläget, men att tillgripa sanktions-möjligheter mot kommuner hotar i grunden den kommunala självstyrelsen. Det är mycket effektivare att använda ekonomiska styrmedel, exempelvis statsbi-dragssystemet och morötter såsom t.ex. en förändrad kommunbonus.