Finns den politiska viljan och vilken väg..?

Med 15 förslag över fem områden levererade den socialdemokratiska expertgruppen i veckan ett samlat program för en ny social bostadspolitik. I veckans ledare beskriver Lennart Weiss arbetsgruppens utgångspunkter för en ny social bostadspolitik och manar till bred debatt om framtidens bostadspolitik. ”Annars kan vi snart tvingas till paniklösningar som leder till ett samhälle som vi inte vill ha”, skriver Weiss.


I veckan som gick presenterades den socialdemokratiska expertgruppens rapport med namnet ”en ny social bostadspolitik”. Vilken betydelse den kan tänkas få återstår att se. Klart är dock att bostadspolitiken, så som den bedrivits sedan mitten av 1990-talet, nått vägs ände. Investeringsbidrag, regelförenklingar och kortare ledtider för planprocesser till trots står det fullt klart att det blivit dags för mer radikala grepp.

Det första skälet är socialpolitiskt. Klyftorna på bostadsmarknaden har blivit allt djupare och hotar i sig det svenska välfärdssamhällets grundläggande idé om likvärdiga villkor och social rörlighet. Ungdomar som inte kan vända sig till sina föräldrar för att låna till kontantinsatsen är i praktiken hänvisande till den allra dyraste boendeformen, nya hyresbostäder eller den grå-svarta hyresmarknaden.

De allra svagaste är idag hänvisade till sociala kontrakt, i praktiken en sorts social housing som införts bakvägen och antalet kontrakt närmar sig nu ca 30 000. Till detta finns ca 33 000 hemlösa. Debatten om geografiska utanförskapsområden avslöjar att det finns risk för en ny slum, områden med socialt marginaliserade människor där kriminella strukturer dominerar. I sin förlängning hotas idén om ett sammanhållet samhälle och den sociala tilliten som varit den nordiska modellens signum.

Det andra skälet är finansiellt. Med 1990-talets systemskifte ändrades bostadsmarknadens villkor i grunden. Ansvaret för bostädernas finansiering flyttades från staten till hushållen. Det fungerade okej så länge kapitalsvaga kunde gå till banken och låna. Med allt tuffare kreditrestriktioner är den dörren i praktiken stängd. Sedan ett par år tillbaka slår restriktionerna också igenom mot den kommersiella fastighetssektorn. Idag krävs att en investering finansieras till 40 – 50 procent med eget kapital. Det gör bostäderna dyrare och begränsar konkurrensen.

Kreditrestriktionerna sänder en tydlig signal. I framtiden krävs mer eget kapital. Varifrån detta ska komma saknar dock svar och belyser den djupa klyftan som råder mellan Boverkets och politikens agenda; ”bygg fler bostäder” och den som drivs av myndigheterna (inkl. Finansdepartementet), ”begränsa skuldsättningen”. Helt uppenbart har politiken tappat greppet och bostadsfrågan hamnat i ett till synes olösligt moment 22.

Den socialdemokratiska expertgruppens 15 förslag behöver inte ses som ett facit men väl ett försök att teckna ett samlat program. Och förhoppningsvis kan vi nu få en öppen debatt om de olika alternativen. Den som lägger örat mot rälsen kan höra hur både akademiska experter och enskilda politiker, både i det röda och blå lägret talar om att skapa en ny social hyresmarknad för ekonomiskt svaga. Att detta är en mycket kostsam väg och leder till ökad offentlig skuldsättning talas det tyst om och kan det verkligen vara politikens syfte att cementera samhällsstrukturer? Förr fanns en samsyn om att de skulle brytas.

Men hellre en öppen debatt om olika alternativ än en sluten. Det värsta som skulle kunna hända är nämligen att svaren dröjer och att vi till sist tvingas till paniklösningar utan djupare reflektion. Hur det kan gå då ser vi i spåren av ekonom-byråkraternas framfart på bostadsmarknaden. Låt debatten starta!

Lennart Weiss, den socialdemokratiska arbetsgruppens ordförande och kommersiell direktör på Veidekke Sverige

Länk till s-gruppens rapport.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Den politiska viljan att reformera bostadspolitiken finns inte efter många år av nollränta och generösa avdrag och obefintlig fastighetsskatt.
    Och varför skulle den politiska viljan vara det efter 15-års ständig uppgång av bostadspriserna. Landets befintliga bostadsägare har ju blivit mångmiljonärer genom Riksbankens inflationsbekämpning. Inflyttningen till våra storstäder har blivit lök på laxen. Nu i elfte timman försöker Riksbankschefen förmå våra politiker att
    strama åt, men det resulterar bara i att grupperna som nu vill in på bomarknaden ställs utanför.
    Som jag ser det som f.d. Mäklare så finns det ingen väg FRAMMÅT annat än genom en bostadsbubbla. Priserna måste ner minst 50 procent innan marknaden fungerar igen. Men nån bubbla blir det inte förrän räntorna höjs kraftigt.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.