Bostadspolitik bör handla om att säkra lägsta godtagbara standard, i övrigt är utformningen av bostaden en privat angelägenhet. Det skriver arkitekten Matilda Bäcklund som med ett talande exempel visar på det absurda i att kraven på utformning endast gäller vid produktionstillfället, efter tillträdet kan köparen blåsa ut lägenheten och utforma den som hen önskar.
Du har just fått tillträde till en nyproducerad bostadsrätt. Utsikten är härlig, läget bra men bostadsytan illa disponerad och du bestämmer dig för att bygga om utifrån din smak och dina behov. Renoveringen innebär att det mesta måste blåsas ut trots att lägenheten är ny. Bostadsrättsföreningens styrelse godkänner renoveringen som trots stora förändringar lämnar bärande väggar orörda.
Nu öppnar sig nya möjligheter. Allrummet växer på bekostnad av sovrum och badrum. En del av sovrummet får en badkarsalkov medan en del av förrådet förvandlas till arbetsplats. Köket flyttas längre in lägenheten därför att du vill kunna spela cello vid utsikten.
Din totala make-over resulterar i en planlösning som aldrig skulle få bygglov, men eftersom utformningskraven är juridiskt bindande enbart fram tills första tillträdet, alltså när det inte bor någon i bostaden, så kan renoveringen genomföras. Det kostar en del, men efter allt trixande och fixande har du äntligen ett hem som passar dig. På inflyttningsfesten får du så många komplimanger för lägenheten att du undrar om du inte har en affärsidé på gång. Det finns ju många liknande objekt till salu!
Erfarenheten från köpet och renoveringen väcker en del funderingar, som varför man i Sverige inte kan köpa en (i princip) tom lägenhet från början. Eller varför arkitekten inte får planera och rita utifrån kundens önskemål direkt? Och hur många timmar som lagts ned av konsulter, tjänstemän och byggare för att rita, samordna, granska och bygga det som du nyss blåst ut. Givetvis gnager även tankarna på det materiella slöseriet.
Det är hög tid att fråga sig om vi prioriterar resurserna rätt längs den långa färden mot bygglov. Och var gränsen för offentligt inflytande gällande privat boende egentligen bör dras.
Sedan i februari 2017 arbetar Kommittén för modernare byggregler på regeringens uppdrag med att utreda om dagens regelverk och berörda processer är anpassade för framtida behov av byggande. Bakgrunden till uppdraget är bland annat bostadsbristen i majoriteten av Sveriges kommuner, vilket väl knappast har undgått någon.
Vi närmar oss kärnan om vad bostadspolitik bör handla om; nämligen att säkerställa det självklara kravet om tak över huvudet och att dessa “tak” uppfyller en värdig lägsta nivå. Bostadspolitik bör handla om att sätta ramar så att alla ska kunna ha en bostad som passar ens livsituation, därmed inte sagt att alla bostäder måste passa alla.
Ett uppdrag brukar gynnas av att avgränsas väl därför att det är lättare att koncentrera sig på rätt saker då. Det borde gälla även det bostadspolitiska uppdraget.
Utan att dra in en massa statistik vet vi att flaskhalsarna är många och långa på vägen till bygglov. Planprocess och överklaganden tar tid, och ofta är det flera års plankö innan en planprocess ens kan inledas. Att ändra användning från kontor till bostad inom sin egen fastighet kan ta över fem år! Skälet brukar heta resursbrist på kommunernas plan- och bygglovsenheter. Så varför lägga tid på fel saker? Varför hålla på och peta i var folk ska ha sitt kök?
Detta är en krönika för Bostadspolitik.se och om några månader är det val. Det är dags att det bostadspolitiska uppdraget avgränsas så att resurserna koncentreras dit de bäst behövs, av pragmatiska skäl men också principiella. Bostadspolitikens tyngdpunkt bör vara att underlätta kommunernas arbete med att ta fram detaljplaner så att det finns mark att bygga bostäder på, men ett hem är som det låter; en privat angelägenhet. Sverige behöver moderna byggregler, bostadsbrist eller ej.