Sverige har med alla sina sjöar och sin stora skärgård en unik möjlighet att bygga strandnära bostäder utan att för den delen hota miljön. Att strandskyddet förändras för att möjliggöra fler bostäder nära vattnet är en förutsättning för att landsbygden ska utvecklas och bostadsbristen lindras. Det skriver Leif Byman, fd länsråd.
Bygg strandnära! Från flera politiska håll hörs nu signaler om att luckra upp vårt relativt stränga skydd av stränderna. 100 meter från stranden är den lagstadgade skyddszonen där allt byggande kräver dispens och i många kommuner har denna zon utökats till 300 meter. För några år sedan tillkom en möjlighet för kommunen att peka ut strandnära områden där byggande skulle var av betydelse för landsbygdsutvecklingen. Skälen för strandskyddet är dels att säkra allmänhetens tillgång till våra stränder och dels också att skydda det biologiska mikrolivet i den strandnära miljön. Dispens från strandskyddet kan bara beviljas i de fall som är specificerade i miljöbalken, exempelvis när det rör en så kallad ”lucktomt”, det vill säga ett område där den omgivande stranden är så bebyggd att strandskyddet ändå är utsläckt. En annan situation kan vara att området i praktiken är avskuret från kontakt med stranden genom till exempel en större väg eller järnväg.
Signalerna som nu kommer är välmotiverade tycker jag. Socialdemokraterna har tagit in ett uppluckrat strandskydd i vallöftena och även från moderaterna hörs liknande signaler. Vi har exceptionellt gott om stränder i Sverige. Vi har Europas längsta kust med skärgårdar som gör att strandsträckan är mångdubbelt större än kuststräckan. Vi har bortåt hundra tusen sjöar som är större än en hektar. Enbart dessa sjöar skulle, om alla faktiskt var bara en hektar, ge tiotusen mil strand! Nu är de flesta av dessa sjöar större än en hektar. Vättern har till exempel mer än 30 mil strand. Tillkommer också våra älvar och åar. I flera kommuner finns långt fler sjöar än invånare!
Vår enormt rika tillgång till strandnära mark är en resurs som nu tilldrar sig politikens intresse när byggandet av bostäder måste öka åren framöver, särskilt som bostadsbyggandet nu bromsar in under trycket från olika åtgärder på finansieringssidan. Fler bostäder i attraktiva lägen skulle givetvis kunna locka nya kategorier bostadsköpare och bidra till ökat bostadsutbud och till att nya flyttkedjor kommer igång.
Hur riskabelt skulle det då vara att släppa loss mer strandnära byggande? Skulle de miljövärden hotas som de nuvarande reglerna ska skydda? Jag är för min del helt övertygad om att så inte är fallet, annat än undantagsvis. Givetvis finns det biologiskt och naturmässigt högvärdiga strandmiljöer som bör skyddas allt framgent. Jag har emellertid, under mina två decennier som statlig samhällsplanerare mött otaliga propåer om att få bygga strandnära, där ingen av miljöbalkens dispensgrunder kunnat tillämpas men där det ändå varit uppenbart att området saknade all betydelse för det rörliga friluftslivet. Dispensvägen har varit helt stängd. Utan betydelse för friluftslivet finns då kvar motivet att skydda det biologiska mikrolivet? Men hur långt är det rimligt att dra det argumentet i ett läge där vi under alla förhållanden kommer att ha tusentals mil orörd strand kvar?
Det är dessutom faktiskt så att en betydande del av våra stränder redan åtnjuter ett ”naturens eget skydd” mot exploatering då naturförhållandena varken inbjuder till rekreation eller exploatering. Stark lutning, blockig terräng, vattensjuk mark, sly eller geografiskt alltför avlägset från större befolkningscentra och från befintliga anläggningar för teknisk försörjning är sådana ”skyddande faktorer”. Även i hårt exploaterade delar av landet som Mälardalen finns dessa naturgivna skydd. Den som färdats på Mälarens vatten och sökt sig in mot stranden har kunnat se att det sannerligen inte är överallt man kan ta sig iland!
Det är naturligtvis fullt möjligt att inta en generösare syn på strandnära byggande utan att de miljövärden går förlorade som dagens hårda regler vill skydda. Det finns ju också ett synnerligen legitimt motstående intresse när vi både behöver fler bostäder och folk dessutom gärna vill bo nära vatten. Den avvägning som dagens lagstiftning är uttryck för återspeglar knappast en rimlig avbalansering av dessa varandra motstående intressen. Vi kan uppnå väsentliga fördelar när det gäller att kunna erbjuda attraktiva boendemiljöer utan att egentligen behöva göra några eftergifter av avgörande betydelse för miljön. Därtill är den enorma tillgången till stränder alldeles för stor. Det vore, tycker jag, en misshushållning med en stor och för Sverige tämligen unik naturtyp att inte bättre än idag ta den tillvara också för boende.