För att kunna förvalta bostadshyresrätter på ett långsiktigt och seriöst sätt när ekonomin växer och kostnader ökar, måste den allmänna hyresnivån få följa med den samhällsekonomiska utvecklingen. Idag finns det inget regelverk som säkerställer detta. Det stora problemet är att det saknas en fungerande tvistelösning men också en samsyn om vilka grunder som skall styra hyresutvecklingen. Det skriver Nathalie Brard och Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna.
Att hyresnivån i det befintliga beståndet av hyresrätter måste anpassas när omvärlden utvecklas är viktigt av flera skäl. Hyran är ju hyresvärdens enda intäkt och det är med den som den löpande förvaltningen och underhållet av fastigheterna ska betalas. Men hyresutvecklingen måste också vara tillräcklig för att göra det möjligt att finansiera produktion av nya hyresbostäder och för att förhindra att alltför många hyresrätter ombildas till bostadsrätter. Hyresrätten spelar en mycket viktig roll på den svenska bostadsmarknaden. För det första har inte alla möjligheten, eller viljan, att skrapa ihop det kapital som krävs för att köpa en egen bostad. För det andra är hyresrätten viktig för dynamiken på arbetsmarknaden.
Att hyresnivån anpassas till den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället är därmed centralt om Sverige även i framtiden ska ha ett stort bestånd av bra hyresrätter. Trots denna, kanske självklara, insikt finns det inget regelverk som anger hur och på vilka grunder de årliga förhandlingarna ska föras. För att hårdra det, kan man säga att den årliga förhandlingen lever i ett laglöst tillstånd. Det innebär att parterna på bostadsmarknaden inte vet vad de ska förhålla sig till i förhandlingarna. Det är ytterst sällan det finns något som kommer i närheten av en samsyn om vad som ska ligga till grund för den hyresjustering som man förhandlar om. Dessutom finns det ingen oberoende instans att vända sig till som kan hjälpa parterna om de inte kommer överens om den årliga hyresjusteringen.
Av dessa skäl har Fastighetsägarna länge drivit frågan om att vi måste få en tydlighet när det gäller förhandlingens grunder, men även när det gäller hur vi ska hantera en situation där parterna inte kommer överens. Avsaknaden av en fungerande tvistelösning har gjort att Hyresgästföreningen har ett veto i de årliga förhandlingarna. Om vi inte kommer överens blir det ingen hyreshöjning. Det ger den som vinner på en icke-lösning en mycket stark, för att inte säga oinskränkt, maktposition.
Hyresgästföreningen har å sin sida pekat på det faktum att det finns en tvistelösning för förhandlingarna med de kommunalt ägda bolagen. Och det är sant. De kommunala bolagens organisation, SABO, och Hyresgästföreningen har sedan länge haft tillgång till Hyresmarknadskommittén, HMK. Vi har kritiserat denna kommitté bland annat för att den är partsammansatt, vilket i praktiken bara innebär att parterna går från ett bord till ett annat när förhandlingarna har havererat. Förutsättningarna för att nå en rimlig överenskommelse är alltså små. Ja, de har upplevts som små även av SABO numera, i likhet med Fastighetsägarna, kräver att det inrättas en oberoende tvistelösning. Dessutom saknar HMK grunder för vad som skall styra hyresutvecklingen.
På den punkten kom nyligen ett positivt svar från Hyresgästföreningen. Sedan förhandlingarna om 2018 års hyresjustering mellan Hyresgästföreningen och allmännyttan i Stockholm hade strandats, gick Hyresgästföreningen med på att låta HMK ledas av en oberoende ordförande. Det kändes som en konstruktiv handling, men hur gick det? Ungefär som det brukar. HMK kom fram till att hyresnivån i Stockholm ska höjas med 1,3 procent. Det innebär att hyresnivån sänks med 0,5 procent om Riksbankens inflationsprognos slår in. Trots att en oberoende person fick hålla i ordförandeklubban, saknade beslutet därmed all koppling till den samhällsekonomiska utvecklingen. Utfallet var dessutom märkligt likt det beslut som HMK, utan en oberoende ordförande, kom fram till i förhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och allmännyttan i Göteborg. Där landade kommitténs rekommendation på 1,2 procent.
Utfallen för de kommunala bostadsbolagen i landets två största städer visar med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med att tillsätta en oberoende ordförande för att säkra en hyresutveckling som säkerställer hyresrättens långsiktiga utveckling. Det krävs uppenbarligen också ett regelverk som tydligt anger på vilka grunder förhandlingarna om den årliga hyresjusteringen ska bygga. Dessa grunder måste säkerställa att det finns en koppling mellan hyresutvecklingen och den samhällsekonomiska utvecklingen. Lyckas vi inte med det, är det bara att konstatera att vi som parter på bostadsmarknaden inte har klarat vårt uppdrag.