Riksbanken och finansinspektionen har misslyckats. Nu försöker de dölja sina snedsteg med hjälp av argument som baserar sig på tillrättalagd statistik, svepande och svagt underbyggda analyser och politiskt tyckande om bostadsmarknaden. Det skriver Lennart Weiss i en krönika efter att Henrik Braconier, chefsekonom på Finansinspektionen, i veckan gjort en av få offentliga presentationer om sin syn på bostadsmarknaden.
Vilse i pannkakan var en (utskälld) programserie för barn som gick på TV under 1970-talet. Stackars Staffan Westerberg agerade både manusförfattare och skådespelare. Det blev snabbt uppenbart att det var Staffan snarare än vi barn som var vilse.
Med dubbel känsla av sorg blev jag påmind om min barndoms minnen i samband med veckans seminarium om finansiering och risker i regi av Bofrämjandet i Stockholm. På scenen stod Finansinspektionens chefsekonom Henrik Braconier. Hans framställning gav ett alltmer genant intryck.
Med den kraftiga försvagningen av den svenska valutan och den kollaps för bostadsbyggandet vi nu kan bevittna är det uppenbart att Riksbanken och Finansinspektionen misslyckats. Övertygade om sin egen världsbild har de envetet slängt in både träskor och sten i en maskin de inte förstår och nu ramlar det ut delar på de mest oförutsedda ställen.
Alltså gäller det att presentera en verklighetsbeskrivning som skyler misslyckandet. De fallande bostadspriserna är således en effekt av den ”utbudschock” som skedde 2017, detta trots att priserna fallit mest där det knappast byggs alls. (Själv bor jag på Södermalm i Stockholm, minus 10 procent, knappt mätbart antal nya bostäder.)
Att kreditrestriktionerna drabbar unga förnekas med en argumentation som måste betecknas som rent falsk. För att få ihop det hela definieras ungdomar som gruppen under 25 är, som vare sig kan eller ska efterfråga ägda bostäder. De som drabbas är ”hushåll med höga inkomster”. När argumentet skärskådas finner man där hushåll runt 30 år med en inkomst runt eller strax över 30 000 kr.
Likaså bra att då flytta fokus till byggkostnaderna. De är ”högst i Europa”. Men vad är ett sådant argument värt om man inte beaktar den svenska lönenivån, att vi har Europas högsta krav på energi- och klimat etc.? De så kallade installationskostnaderna svarar idag för ca 25 procent av byggkostnaden. Lönernas andel utgör närmare 40 procent.
Det recept som ordineras är en avreglerad hyresmarknad. Ungdomar ska alltså drivas bort från den marknad som erbjuder störst valfrihet och varierade boendekostnader till den dyraste boendeformen, nya hyresrätter. ”Unga ska inte nödvändigtvis äga sina bostäder. Däremot ska de gärna ges möjlighet att investera i olika fastighetsslag för att på det sättet sprida sina risker.” Men hur ska de ha råd med det om deras löner äts upp av allt högre boendekostnader?
Braconiers bostadspolitiska credo summerades med att de unga i större utsträckning ska bo tillsammans eller vända sig till ”nära och kära”. Gamla pengar i repris alltså.
Det finns ingen anledning att idyllisera 1970-talet. Men på den tiden var det trots allt så att det var politikerna som tog ansvaret för policyarbetet och myndigheterna höll sig på sin kant. Att varje generation skulle ha möjlighet att göra sin livsresa på egna villkor var en självklar utgångspunkt för politiker i alla läger. Vår tids politiker väljer att ducka och på myndigheterna sitter personer som i allt större utsträckning leker politiker och ju mer de gör det, desto mer uppenbart är det att de är…
Jonsson, Jörnmark, Weiss är bostadspolitikens musketörer. Nu ber vi att de också tar tag stadsbyggnadsmonopolet, för det är i produktionens utformning man kan skapa nya lösningar för ekonomiskt vettiga lösningar. Politik och myndighet arbetar empiriskt och låser utveckling. Dags för marknaden att ta ansvar.