En ny samverkansmodell kan minska bostadsbristen

Kommunerna har dålig insikt i hur bostadsutbudet ser ut i relation till bostadsbehovet. Att förändra bostadsförsörjningslagen så att den ställer krav på att stat, landsting/region och dess kommuner möts i en ny samverkansmodell skulle på sikt kunna bidra till att minska bostadsbristen. Det skriver Hanna Wiik, särskild utredare, och Lars Arell, huvudsekreterare, med anledning av betänkandet Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar, SOU 2018:35.

Det är bostadsbrist i Sverige. Så står det i tidningarna, så upplever många som söker bostad läget och så svarar 242 av Sveriges kommuner när Boverket frågar. Men hur ser bostadsbristen ut, hur stor är den och vad ska göras åt den?

Regeringen gav sommaren 2017 Utredningen om kommunal planering i uppdrag att kartlägga hur kommunerna jobbar med att analysera och åtgärda bostadsbehoven för ”grupper som har svag ställning på bostadsmarknaden men som inte behöver, eller vid bättre balans på bostadsmarknaden inte skulle behöva, samhällets stöd”.

När vi började sammanställa den officiella statistiken över hur vi bor i Sverige var det svårt att få fram en tydlig problembild. Det finns inte data som visar hur vi bor eller vad det kostar. En jämförelse mellan antalet lägenheter i flerbostadshus och antalet hushåll i statistiken visar att nio procent av lägenheterna är obebodda. Så är det inte.

Vi träffade forskare och läste rapporter och såg en utveckling där inkomstskillnaderna i samhället växer, samtidigt som det blir allt svårare att spara ihop till en bostad när priserna stiger mycket snabbare än lönerna. Vi lyssnade på vittnesmål om hur socialtjänsten får allt svårare att få loss de lägenheter de behöver till sina klienter och hur barnfamiljer bor långa tider på vandrarhem. Sedan gav vi oss ut och träffade kommunerna.

Vi har inte besökt alla Sveriges kommuner, men vi menar oss kunna säga att ingen av dem har en samlad bild av hur bostadsutbudet i deras kommun ser ut i jämförelse med behovet hos deras egna invånare. Det uppdrag vi fått av regeringen var mer komplicerat än det såg ut.

Bostäder i Sverige byggs, säljs och upplåts på en marknad. Som alla marknader omges den av vissa regleringar, men bara ett litet fåtal hushåll får sin bostad direkt ordnad av det allmänna. Inte ens den som är bostadslös och saknar pengar har rätt att få en bostad; det som erbjuds är ett ekonomiskt bistånd att finna en lösning på marknaden. Sedan 2008 är det av riksdagen formulerade målet för bostadspolitiken långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. När utbudet inte möter behoven är det politikens uppgift att reglera eller komplettera marknaden. Men någon kontinuerlig uppföljning av utbudet sker inte, och någon uppfattning om hur behoven ser ut har aldrig uttalats av statsmakterna. Att Sveriges kommuner inte kan beskriva hur glappet mellan utbud och behov ser ut är en reflex av hur det ser ut på riksnivå.

I vårt uppdrag från regeringen ingick att lämna förslag på ytterligare verktyg till kommunerna för att lösa bostadsbristen. Vi insåg att kommunerna först måste få hjälp att få syn på den.

I januari i år levererade länsstyrelserna en rapport där de samlat sina erfarenheter av fem års arbete med att på olika sätt stödja kommunerna i deras arbete med bostadsförsörjningen. Rapporten, som överlämnades till utredningen, andas frustration. Den nuvarande bostadsförsörjningslagen, med krav på kommunerna att ta fram riktlinjer för bostadsförsörjningen, fungerar inte för att identifiera och avhjälpa den bostadsbrist som länsstyrelserna beskriver.

Vi lämnar i betänkandet Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar, SOU 2018:35, ett förslag till en helt ny bostadsförsörjningslag som reglerar en samverkansmodell där statens och kommunernas gemensamma ansvar för bostadsförsörjningen blir tydligt. En central del i modellen är att staten och kommunerna möts på regional nivå, rent fysiskt, i landstingens (regionernas) regi. Vid mötet presenterar regionen en analys av bostadsbristen i länet baserat på ett underlag från Boverket. Kommunerna redovisar sina bedömningar av bostadsbristen, vilka insatser de gör för att avhjälpa den och hur de bedömer effekterna av insatserna. Länsstyrelsen deltar vid mötet med resurser och uppdrag att ingå avtal med kommunerna kring åtgärder som minskar bostadsbristen. Staten blir alltså mer aktiv i att bidra till lösningar, och lösningarna blir mer anpassade till de lokala förhållandena.

Det arbetssätt som den nya lagen reglerar bygger på att alla nivåer i det offentliga Sverige arbetar med ett gemensamt språkbruk och definitioner för att beskriva vad som är bostadsbrist och därmed ett offentligt åtagande. Det ger förutsättningar för att utvärdera om regelförändringar som görs på nationell nivå likaväl som lokala insatser i kommunerna har någon effekt, dvs. om fler invånare får sina bostadsbehov tillfredsställda.

Det betänkande vi lämnat till regeringen innehåller förslag till hur arbetet med att identifiera och beskriva bostadsbristen ska gå till och hur det säkerställs att de offentliga resurser som används för att få utbud och behov att mötas används effektivt. Vi menar att ett genomförande av dessa förslag kan bidra till att på sikt minska bostadsbristen.

Hanna Wiik, särskild utredare
Lars Arell, huvudsekreterare

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Det är helt uppenbart att bostads marknaden behöver regleras så att dom giriga inte ska kunna sko sig på dom som inget val har. Och öm man på så sätt också kunde minska på dessa mass-skrivningar där hundratals människor påstås bo undret samma tak så skulle det vara ett plus i kanten för hen dom vill göra sådan bostads politik. Ack man har väl en dröm att någon gång kunds köps dif em liten etta med balkong hyfsat centralt för jag tänker bli gammal i lägenheten. Mvh Sofia född 1974