Lika aktuellt nu som då. I en debattartikel i Dagens industri i mars 2015 skrev Stefan Attefall, fd bostadsminister, och Ulf Perbo, fd statssekreterare, att kreditrestriktioner som slår mot både nyproduktion och befintligt bestånd riskerar att höja bostadspriserna samtidigt som nyproduktionen minskar. Genom att anpassa kreditrestriktionerna går det att sänka skuldsättningen i det befintliga beståndet och samtidigt få fler bostäder.
Bostadsbyggandet är uppe i en takt på 40.000 lägenheter. Men nivån måste fortsätta uppåt. Inte minst mot bakgrund av den växande invandringen.
Det omfattande reformarbete vi lanserade under förra mandatperioden hade fokus på enklare regler som gör det billigare att bygga nya bostäder och förenklingar av planprocessen – vägen från idé till byggstart. Även om vi hann lägga 112 lagförslag till riksdagen återstår mycket att göra.
Det förslag till byggsubventioner som regeringen nu aviserar kommer att ha liten betydelse för det totala byggandet. Vi har prövat tre sådana stödsystem sedan 1990-talets mitt och ändå byggt hälften av vad jämförbara länder gjort.
Men ett stort hot mot den positiva utvecklingen av nyproduktionen av bostäder är Finansinspektionens feldesignade svar på Riksbankens lågräntepolitik.
Riksbankens lågräntepolitik innebär risker för bubblor i prissättningen av aktier och bostäder som kan bli farliga för samhällsekonomin. Den största risken är att när bubblan spricker så uppstår ett prisfall på bostäder som i sin tur driver fram en betydande minskning av konsumtionen vilket får stora effekter på hela den svenska ekonomin, med arbetslöshet som följd.
För bostadsmarknaden är det av största vikt att de låga räntorna inte bara leder till prisstegringar utan också till reala investeringar, det vill säga ökat utbud genom nyproduktion. Det är också ett av syftena med låga räntor, att de ska stimulera investeringar i nya bostäder, lokaler, industriverksamhet.
Finansinspektionen, FI, försöker motverka prisuppgångar på bostäder och dämpa hushållens skuldsättning. Tidigare kom bolånetaket, nu kommer amorteringskraven. Detta är principiellt korrekta åtgärder. Sverige behöver en mer ansvarsfull syn både på behovet av att spara inför ett bostadsköp och på en god amorteringskultur. Införande av ett skattesubventionerat bosparande skulle vara ett steg i rätt riktning.
FI har dock gjort allvarliga fel i utformningen av reglerna för sina åtgärder som kan innebära stora samhällsekonomiska problem.
För det första skiljer FI inte på lån till finansiella transaktioner – handel med befintliga fastigheter – och lån till reala investeringar – nyproduktion. Att ha samma kreditbegränsningar (bolånetak och amorteringskrav) på nyproduktion som på handel med befintliga fastigheter är olämpligt. Snabbt växande skuldsättning för lån till befintliga fastigheter är negativt. Men för samhällsekonomin är ökade lån till nyproduktion något positivt.
FI:s förslag riskerar dämpa nyproduktionen. Därmed förvärras de svenska problem. Med låga reala investeringar (nya bostäder) skapar Riksbankens lågräntepolitik större oönskade prisökningar på befintliga fastigheter. Eftersom det låga utbudet är en viktig faktor bakom prisökningarna och skuldsättningen förvärras långsiktigt det problem som åtgärderna ska lösa.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är lån till finansiella fastighetsaffärer respektive reala nyinvesteringar helt olika saker. Åtstramningar riktade mot lån till köp av befintliga fastigheter kan skärpas jämfört med förslaget.
För det andra är amorteringskravet utformat så det ger små önskade effekter i förhållande till de oönskade. Med upplägget att bara nya lån omfattas träffar kreditrestriktionerna i stor utsträckning nyproduktion, alltså det som inte borde träffas. Om man undantar lån till nyproduktion men i stället stramar åt övrig kreditgivning blir det samhällsekonomiska utfallet mycket bättre.
För enskilda människor kan för hög skuldsättning skapa stora problem, oavsett skälet till skuldsättningen. Men FI:s uppgift borde vara att ta ett samhällsekonomiskt perspektiv. Och då måste kreditrestriktionerna ta hänsyn till behovet av ökad nyproduktion.
Dessutom måste förenklingsarbetet av planprocessen och byggreglerna fortsätta, och kommunerna måste stå på tå för att främja bostadsbyggandet. Annars kan Riksbankens lågräntepolitik bli en giftbägare för bostadsmarknaden.