Feministisk stadsplanering – en tragisk återvändsgränd

Begreppet feministisk stadsplanering är exkluderande, fördomsfullt och kontraproduktivt. Vi bär alla ansvaret för att skapa en god stadsmiljö. Det gynnar alla, oavsett kön. Det skriver Jerker Söderlind, Teknisk dr. och arkitekt, Stadsliv AB.


De ord vi använder oss av har en viss betydelse. Olika begrepp leder tankarna åt olika håll och ger olika resultat. I stadsplaneringen är det viktigt att använda relevanta begrepp. Om diagnos av en situation bygger på felaktiga premisser blir det svårt att skriva ut recept som leder till måluppfyllelse.

Jag är en vit, medelålders, heterosexuell man. Vad har detta med stadsplanering att göra? Om ditt svar är ”absolut ingenting” kan du sluta läsa. Om du menar att mina medfödda egenskaper (sådana som jag svårligen kan göra något åt), såsom härkomst, ålder, sexuell läggning, längd, hudfärg och kön har någon som helst koppling till min syn på stadens situation och framtid kan du fortsätta läsa. Ett begrepp som blivit allt vanligare är feministisk stadsplanering. Jag menar att detta begrepp är problematiskt, på två sätt:

1) Det fördunklar en faktabaserad historisk analys av vad som orsakat dagens otrygga och människofientliga stadsmiljöer.
2) Det försvårar samverkan med organisationer som verkar för en humanistisk stadsplanering.

1) Historisk analys. Den drivande kraften i skapandet av den otrygga och människofientliga staden var organisationen CIAM, Congrès Internationaux d’Architecture Moderne (1928 – 1959). I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet ville ledande arkitekter och planerare skapa en rationell stad, den modernistiska staden. Den byggde i korthet på den anti-humanistiska idén om att separera funktioner från varandra. Separata områden för boende, arbete, handel och fritid. Funktionell segregation, vilket även lett till social segregation. Transporterna skulle ske med bil. Hotfulla gångtunnlar, mörka buskage på vägen hem, bottenvåningar utan affärer och så vidare.

Miljonprogrammets otrygga miljöer är det direkta resultatet av denna ideologi. Stockholms City lider fortfarande av sviterna av modernismens planeringsideal, där det ingick att riva så mycket som möjligt av kulturarvet. Ledande arkitekter som schweizaren och fransmannen Le Corbusier liksom den finländske arkitekten Alvar Aalto presenterade planer där praktiskt taget alla äldre hus och gator i city skulle utplånas. Stockholmspolisen har sagt att om man vill skapa ett torg som är perfekt för droghandel och annan ljusskygg verksamhet ska man bygga precis så som man har gjort på Sergels Torg.

2) Samverkan för humanistisk stadsplanering. Jag är engagerad i två nätverk som presenterar alternativ till modernismens stadsplanering och arkitektur.

Nätverket Yimby, ”Yes In My Back Yard”, förespråkar en rimligt tät, klassisk kvartersstad med skyddade innergårdar, kontinuerligt gatunät prioritet för gångtrafik och cykel och blandade funktioner. Det startades för tio år sedan av ett gäng killar i 20 – 40-årsåldern. De är nu i 30 – 50-årsåldern. Dessa medelålders män och på senare tid även en del kvinnor har, som jag förstår det, högst skiftande politiska, religiösa och filosofiska värderingar.

Den andra gruppen heter Arkitekturupproret – Det finns alternativ till fyrkantiga lådor. Det startades för fyra år sedan av en man. Vid vårt senaste möte med personer inom Arkitektupproret i Stockholm var 15 män och en kvinna närvarande. Åldrarna varierade mellan 25 och 84. Gruppen är öppen för såväl borgerliga som socialister, troende och ateister.

Begreppet ”feministisk stadsplanering” är exkluderande, fördomsfullt och kontraproduktivt. Detsamma gäller formuleringen om att ”mäns våld mot kvinnor är alla mäns ansvar”. Gäller samma sak ”kvinnors våld mot män” eller ”vuxna människors våld mot barn”? En genusrensad formulering med bättre träffsäkerhet är ”människors våld mot människor”. Kanske är tankespåret om kollektiv skuld, baserat på genus, en efterdyning till den svenska statskyrkans långvariga dominans över själarna, där ”arvsynden” var en viktig ingrediens. Modernistisk stadsplanering och modernistisk arkitektur slår hårt mot såväl man som kvinna. En vackrare och tryggare stad gläder såväl man som kvinna.

Ur nya Testamentet, Paulus brev till Galaterna, 3:28:

”Här är icke jude eller grek
här är icke träl eller fri
här är icke man och kvinna:
alla ären I ett i Kristus Jesus.”

Kunde Gud så kan vi.

”Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people living for today”

Kunde Lennon så kan vi. Come together.

Jerker Söderlind, Tekn Dr, arkitekt, Stadsliv AB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.