Regeringens investeringsstöd till byggandet av hyresrätter möter ofta kritik för att det är utformat på ett oattraktivt och ineffektivt sätt. Men bör staten över huvud taget subventionera hyresrätten som upplåtelseform? Hyresrätten har en viktig plats på en fungerande bostadsmarknad men det finns skäl att ifrågasätta om det är den optimala boendeformen för ekonomiskt svaga. Det finns starka argument för att fler istället ska äga sin bostad, skriver Stellan Lundström, professor emeritus i Fastighetsekonomi.
Regeringen utökar nu stödet för byggande av hyresbostäder. Om detta kan man läsa i ett pressmeddelande publicerat 14 mars, 2018. Utökade investeringsbidrag i kombination med hyrestak förväntas ge fler billiga hyresrätter. Regeringen stödjer byggherrarna för att de ska bygga lägenheter som upplåts med hyresrätt. Målgruppen är hushåll som inte har så stor plånbok. Det föranleder här en reflexion om hyresrättens egenskaper i ett vidare perspektiv.
Tar vi några steg bort från stödets utformning så kan vi ställa en allmän och övergripande fråga om statens engagemang i bostadsmarknadens funktion och då särskilt finansieringen av nyproducerade bostäder. Den ställda frågan här är fundamental: Stödjer vi rätt upplåtelseform? Hyresrätten är med sitt fullserviceåtagande den ur bostadskonsumentens perspektiv dyraste upplåtelseformen. Att brukandet av bostaden är skiljt från ägandet ökar också kostnaderna. Denna kostnadsunderlägsenhet för hyresrätten paras med en frånvaro av kapitalrisk. Det kan ses som en fördel för hyresrätten jämfört med äganderätten. Om vi emellertid lägger samman äganderättens kapitalvinster de senaste 50 åren framträder ett händelseförlopp där hyresrätten i bästa fall står på noll medan det ägda beståndet tillförts flera tusen miljarder(!) i kapitalvinster via inflationsvinster på lån under tiden 1970 till 1990 och sedan mottagare av smått osannolika värdestegringsvinster under tiden 1996 till 2017. Till historiken hör också att hyresgästkollektivet vid den stora skattereformen år 1991 kom att drabbas särskilt hårt av höjda punktskatter och moms. Till bilden av hyresrätten hör också ett i nuet uppenbart skattemässigt missgynnande visavi äganderätten.
Det kan finnas invändningar mot sättet att jämföra och argumentera, men man kan inte undgå att fundera över frågan: Ska hushåll med svag ekonomi bo i de absolut och relativt sett kostsammaste husen utan möjlighet till ekonomisk uppsida. I vilken utsträckning leder valet av hyresrätt som prioriterad mottagare av statliga subventioner till ökad socioekonomisk ojämnlikhet?
Vi kan konstatera att statens ökade satsningar handlar om att bygga fler hus med hyresrätt. Tolkar vi motiven till den utökade satsningen så vänder man sig inte till hushåll med svagast ekonomi? Bostadspolitikens grundäggande uppgift kan formuleras på flera olika sätt. Gör man det enkelt för sig kan man säga att bostadspolitiken ska hjälpa de med sämst socioekonomiska förutsättningar att komma in på bostadsmarknaden och där kunna göra bostadskarriär. Den övervägande andelen hushåll ska dock med sina egna förutsättningar agera på bostadsmarknaden som då sammantaget är en marknad för alla.
Ett rimligt antagande är att Sveriges ekonomi på lång sikt kommer att fortsätta växa och att bopriserna ansluter till takten i den ekonomiska tillväxten. Det finns då starka argument för att fler hushåll ska få del av den ekonomiska tillväxten via ett ägt boende! Samtidigt är det viktigt att vi har en bostadsmarknad där en väl fungerande hyresmarknad har en självklar plats.
Så skriver en professor utan att nämna de enorma subventionerna till ägt boende som saknar villkor och i kombination med lågt byggande drivit upp byggpriser och skapat ett samhällsekonomiskt farligt skuldberg. Hyresrätten kräver inga banklån av de boende och kan dessutom drivas av non-profit företag. Dessutom är de små investeringsbidragen (som IMF vill ska utökas) villkorade, dvs. håller nere hyran i 15 år.