SABO:s historiebeskrivning är felaktig. Allmännyttan spelade en roll under efterkrigstiden fram till 70-talet då privata aktörer bortreglerades. Sedan liberaliseringen gör allmännyttans nuvarande roll ingen nytta. SABO är också fel ute i sin analys av vårt förslag om en smalare och vassare roll för allmännyttan. Det skriver Ingemar Bengtsson och Fredrik Kopsch i sin slutreplik där de också bemöter SABO:s argument punkt för punkt.
SABO har i sin replik till oss dels beskrivit de stora problem som, enligt dem, vårt förslag skulle resultera i, och dels ur ett historiskt perspektiv argumenterat för att allmännyttan är viktig för den svenska bostadsmarknaden. Analysen av vårt förslag är dessvärre dåligt underbyggd vilket resulterar i felaktiga slutsatser, och SABOs historiebeskrivning kan inte beskrivas som annat än historierevisionism. Vi kommer att fokusera vår slutreplik på dessa två punkter, historiebeskrivningen och de effekter SABO menar skulle bli konsekvensen av vårt förslag.
SABO inleder sin artikel med påståendet att staten och kommunerna var tvungna att ge sig in på bostadsmarknaden under efterkrigsåren eftersom marknaden inte kunde lösa den närmast lavinartade bostadskris som pågick, och år för år förvärrades. Den här historiebeskrivningen har tidigare förts fram av diverse särintressen i branschen men blir inte mer sann bara för att den upprepas. Orsaken till det uteblivna byggandet och bostadsbristen efter andra världskriget var att den hyresreglering som infördes 1942 tilläts leva kvar efter krigsslutet, till skillnad mot hur första världskrigets hyresreglering avvecklades efter krigets slut. Hyresregleringen innebar en död hand över bostadsmarknaden i form av artificiellt låga reglerade hyror och dessutom reglerade priser på bostadsrätter, samt nybyggda villor med statliga lån. Att ”… marknaden inte klarade av att bygga bort bostadsbristen och höja bostadsstandarden.” var en given följd av regleringarna. Det handlar alltså om ett politikmisslyckande snarare än ett marknadsmisslyckande och kan därför inte användas som ett argument för att det offentliga måste gripa in.
Med marknaden satt ur spel gavs istället de kommunala bostadsbolagen (”allmännyttan”) en enorm konkurrensfördel, dels i att de inte krävde marknadsmässig avkastning på sina investeringar (d.v.s. subventionerades av kommuninvånarna), dels i att de kunde få subventionerade statliga lån till 100 procent av produktionskostnaderna medan privata bolag endast kunde täcka upp till 85 procent.
En allmännytta som vänder sig till alla fyller en viktig funktion endast på en marknad där privata aktörer bortreglerats. Med start runt 1970 genom avregleringen av marknaden för bostadsrätter har bostadsmarknaden succesivt liberaliserats och en allmännytta av dagens snitt därmed blivit obsolet.
Vi fortsätter nu med att punkt för punkt kommentera SABOs förutsägelser om vårt förslag med en smalare och vassare allmännytta.
- Färre bostäder skulle byggas i en tid då bostadsbristen är stor i nästan alla kommuner.
Ett påstående utan stödjande argument. Om inte allmännyttan bygger blir byggrätterna åtkomliga för andra bostadsbolag. Det finns oss veterligen ingen evidens som tyder på att det skulle byggas mindre, eller för den delen mer om allmännyttan var en mindre aktör än idag. SABO menar att om våra förslag genomförs riskerar vi färre nybyggda bostäder och därmed en påspädning av den bostadsbrist som råder i princip överallt. Här väljer man att helt okritiskt acceptera att bostadsbrist, som vi i princip haft sedan 1940, någon gång skulle kunna lösas genom en ökad bostadsproduktion. Det fatala felet som SABO, och här är man inte ensamma, gör är att sätta likhetstecken mellan bostadskö och bostadsbrist. Mäter vi bostadsbrist som antal personer i kö och ser till Stockholm kan man lätt förskräckas, från 1990 har antalet personer i kö ökat från cirka 70 000 till närmare 600 000. Ser vi däremot till antalet lägenheter per hushåll har det legat stadigt kring 1 under samma tidsperiod. Den enda slutsats som går att dra är att bostadsbristen inte kommer låta sig byggas bort den här gången heller. Bostadsbristen handlar primärt om hur beståndet används, inte om antalet bostäder och framförallt inte om antalet nybyggda bostäder. - Den segregation som redan finns skulle förvärras ytterligare. Samhällets strävan mot en bättre integration skulle motverkas.
En viktig punkt, där SABO dock drar en felaktig slutsats. Den segregation vi ser idag är resultatet av planekonomiskt byggande, inte marknadsdrivet, detta är viktigt att komma ihåg. Det gigantiska sociala bostadsprojekt som brukar refereras till som miljonprogrammet och där de kommunala bostadsbolagen spelade en avgörande roll, är kanske vårt ”bästa” exempel på segregerade områden med därtill hörande stigmatisering. För i stort sett vilken svensk stad som helst sammanfaller det mest stigmatiserade och socialt utsatta området med områden som byggts under detta experiment. Man borde kunna förvänta sig en viss ödmjukhet från allmännyttans företrädare då allmännyttan har varit drivande kraft bakom tillskapandet av våra mest segregerande och stigmatiserande bostadsområden, medan de mest attraktiva stadsmiljöerna i huvudsak har skapats av privata initiativ. T.ex. stenstäderna i våra större städer byggdes innan den sociala bostadspolitiken kom till, i början av 1900-talet. Tvärtemot SABOs prediktion skulle vårt förslag innebära att segregationen minskar, eftersom de hushåll som nu lever i limbo, utan säker tillgång till egen bostad, skulle få tillgång till subventionerade bostäder genom en smalare och vassare allmännytta. - Enskilda personer – barn och vuxna – skulle pekas ut som fattiga och riskera att stigmatiseras.
Så är det idag, men det har inget med vårt förslag att göra. Tvärtom bör stigmatiseringen minska i betydelse om hushållen får tillgång till en trygg bostad i samma bostadsområden som hushåll med bättre ekonomiska förutsättningar bor i – vilket var vårt förslag. Idag har en del hushåll inte möjlighet att få en egen bostad. Om alternativet, en tryggare tillvaro med säker framtid gällande det egna boendet, kommer med en viss stigmatisering vågar vi nog påstå att det ändå är bättre än regelbunden eller periodisk hemlöshet. Betydelsen av en trygg boendesituation kan inte nog betonas. - Hyrorna i nyproduktionen skulle bli ännu högre när allmännyttan som tuff prispressare slutar bygga vanliga bostäder.
Påståendet saknar stöd i empirin. Låga hyror återfinns hos såväl privata som allmännyttiga bostadsbolag. I en rapport från Boverket 2009 påvisas små skillnader i hyror för nyproduktion mellan privata och allmännyttiga bostadsbolag, dock utan att någon hänsyn tagits till var bostäder är byggda – det råder med andra ord stor osäkerhet. Dessutom kan vi aldrig förvänta oss att de billiga lägenheterna kommer finnas i det nyproducerade beståndet. Så har det aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli. - Statliga subventioner till socialbostäder och krav på kraftigt höjda bostadsbidrag påverkar statens budget vilket skulle drabba alla skattebetalare.
SABO menar att det skulle bli dyrt att subventionera bostäder till de hushåll som inte själva har ekonomiska resurser att ordna bostad på den reguljära marknaden. Ja, om dessa hushåll ska kunna garanteras en bostad måste någon annan betala. Det kallas omfördelning. Att låtsas som att vi kan ordna bostäder åt dessa hushåll utan att någon annan måste bära kostnaden är knappast seriöst. I dagsläget sker istället omfördelningen genom allmännyttiga bostäder helt utan hänsyn till vem vi omfördelar till, eller från.
Hela SABOs svar visar på problemet att allmännyttan mer fokuserar på att behålla eller ta marknadsandelar på den reguljära bostadsmarknaden än att hjälpa de ekonomiskt och socialt utsatta hushållen. Som företrädare för SABO är det en naturlig hållning att vilja vara så stora som möjligt. Men ur ett bredare samhällsperspektiv skulle allmännyttan göra mer nytta om den tog större hänsyn till den minoritet hushåll som har svårt att med egna resurser skaffa en trygg bostad på marknaden.
Tyvärr har dessa debattörer grunda kunskaper om bostadsmarknaden. Inte i något land har den sk. marknaden klarat att bygga bostäder som hushåll med lägre inkomster har råd med, utan det har alltid krävts statligt/samhälleligt stöd. Inte i något land där man har avreglerat hyresmarknaden har byggandet av hyreslägenheter ökat enligt forskningen. Ett avskaffande av bruksvärdesystemet och införande av marknadshyror som dessa förespråkar kommer bara att leda till att fastighetsägarna berikas enormt utan att behöva lyfta ett finger och bostadsnöden ökar. Bostadsbrist är lönsamt för fastighetsägare och bankerna som har stor utlåning i fastighetsbranschen vill inte se sänkta bostadspriser. Se min presentation på ABF den 24 mars 2018 (blog, twitter, Facebook).