Hyresgästföreningens dominerande förhandlingsposition hindrar fastighetsägare att installera bredband och genomföra andra, för oss självklara, moderniseringar av sina fastigheter. Konsekvensen är att de som bor i hyresrätt riskerar att bli en andra klassens samähllsmedborgare. Det skriver Nathalie Brard, Christoffer Börjesson och Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna.
I dagens samhälle är en fungerande IT-infrastruktur en självklarhet för de flesta. ”Nätet” är en given kanal för allt från arbete och utbildning till umgänge och underhållning. Det är där folk utför sina bank- och försäkringsärenden. När media i ökad utsträckning migrerat ut i den digitala rymden, har IT-infrastrukturen också blivit en förutsättning för demokratin. Det är ofta via mobilen, plattan och datorn folk tar del av nyheter och följer den politiska debatten. Att inte ha tillgång till en fungerande IT-infrastruktur är därmed i dag ett avsevärt handikapp, som begränsar möjligheterna att fungera som samhällsmedborgare.
Att kunna ”koppla upp” sig i sitt hem ser nog många, mer eller mindre, som en rättighet. En fastighet utan digitalt bredband upplevs knappast som modern. Det finns därför ett starkt tryck att digitalisera boendet så gott det går. För den som bor i villa är processen normalt oproblematisk. Hen väger kostnaden för olika bredbands kapacitet mot de behov denne har. I en bostadsrättsförening är det normalt sett lite mer komplicerat eftersom hen ska komma överens med sina grannar. Att de inte ska lyckas är däremot mycket osannolikt.
När det gäller de som bor i hyresrätt är situationen väsentligt annorlunda. Hyresgästen får nämligen inte själv, eller tillsammans med sina grannar, fatta beslut om att dra in bredband i fastigheten. Beslutet åvilar ytterst hyresvärden, men i praktiken är det Hyresgästföreningen (HGF) som avgör frågan. För de flesta hyresvärdar är det en självklarhet att deras fastigheter ska moderniseras i den takt som samhället kräver. Men alla investeringar måste finansieras. I villor och bostadsrätter är det de boende som betalar. Så måste det vara även när det gäller hyresrätter. I det svenska hyressättningssystemet är detta dock allt annat än en självklarhet.
Sedan tidigt 1970-tal fastställs hyrorna i hyresbostäder i förhandlingar mellan fastighetsägare och HGF (parterna). Dessa förhandlingar baseras på en sammanvägning av antal bruksvärdesfaktorer som antas spegla bostadskonsumenters värdering av lägenhetens egenskaper. Om inte parterna kommer överens kan ärendet hänskjutas till hyresnämnden som prövar skäligheten i parternas syn på hyran i enskilda lägenheter. Nämndens prövning baseras då på en sammanvägning av bruksvärdet. Det går inte att pröva en enskild bruksvärdesfaktor och det är detta som ställer till problem för den hyresvärd som vill modernisera sin fastighet genom enstaka bruksvärdehöjande åtgärder, exempelvis genom att dra in bredband.
Detta enkla faktum gör att hyresvärden är beroende av HGF:s goda vilja för att få den hyreshöjning som krävs för att investera i välbehövlig IT-infrastruktur. Tyvärr anser HGF inte alltid att det behövs någon hyreshöjning. I exempelvis Stockholm har denna inställning gjort att diskussionerna mellan parterna har låst sig totalt. Detta är både beklagligt och oroande. HGFs agerande riskerar nämligen att förvärra den digitala tudelning vi redan i dag ser på bostadsmarknaden. Vi vädjar därför till HGF att inte utnyttja sin dominerande förhandlingsposition i syfte att stoppa en nödvändig modernisering av hyresrätten. Vill vi undvika att göra hyresrätten till ett andra rangens boende borde detta vara en självklarhet.