Politikerna har abdikerat till förmån för finansinspektionens makrotillsyn. Något som kommer att leda till ett minskat byggande med 25-30 procent de kommande åren. Om 199 dagar går regeringen till val med ett kraftigt sjunkande bostadsbyggandet och en akut bostadsbrist. Hur avser allianspartierna svara på det? Det undrar veckans krönikör, Linda Jonsson, analytiker på Veidekke och fri moderat debattör.
De kommande åren kommer bostadsbyggandet att minska med 25-30 procent. Det är baserat på försiktiga antaganden, det kan rentav röra sig om en halvering av byggandet. Det är en direkt konsekvens av att bostadspriserna nådde sin topp i maj 2017 och sedan föll under hösten, framförallt i storstäderna.
Av debatten framgår ofta att det är byggherrarnas ensidiga produktion och det utökade utbudet som är orsaken till prisfallet men faktum är att prisnedgångens inledning sammanfaller väl med de kreditåtstramningar som bankerna vidtog under våren. Bankernas skuldkvotstak sänktes från sju till ca fem gånger hushållens årsinkomst. Med hjälp av analyser från Evidens har vi fått bekräftat att det främst är kreditåtstramningarna, inte det ökade utbudet, som orsakat prisnedgången i storstäderna.
Sedan finanskrisen har oron för en ny finansiell kris varit stor. Trots att Sverige klarade sig väl ur krisen inleddes, likt i de övriga drabbade länderna, en översyn av bankväsendet. Åtskilliga bank- och kreditregleringar har införts på statligt initiativ. För bankernas del har till exempel både kapital- och likviditetskraven ökat dramatiskt. För hushållens del är det mest kända kanske bolånetaket samt det införda och det kommande amorteringskravet.
Bankernas egeninförda skuldkvotstak kan tolkas som ett desperat försök att avbryta den statliga regleringsvågen. Bankerna minns nämligen med förtret både axelvaddarna och de omfattande statliga kreditregleringarna som rådde i början av 80-talet.
På 90-talet valde Sverige en ny väg. Vi gick från en statligt driven bostadproduktion till en bostadsmarknad med betoning på marknad. Hushållens förmåga att efterfråga driver numer bostadsbyggandet. Höstens fallande bostadspriser är det yttersta tecknet på en strypt förmåga att efterfråga, vilket i förlängningen leder till ett minskat byggande.
En översyn av bankväsendet i efterdyningarna av finanskrisen var skälig men vart går egentligen gränsen? Numer är det Finansinspektionen som bestämmer det, allt i enlighet med den överenskommelse som gjordes 2016 mellan regeringen, Vänsterpartiet och allianspartierna. I sin senaste stabilitetsrapport skrev Finansinspektionen att ”de finansiella stabilitetsriskerna kopplade till hushållens skuldsättning är relativt små”. Samtidigt uttrycker de oro för belåningen hos både banker, kommersiella aktörer och hushåll. Varje nybyggd bostad kräver en ökad belåning på något håll. Om Finansinspektionen stryper finansieringen på marknaden återstår bara en ökad statlig finansiering.
Uppenbarligen har politikerna abdikerat. De står vid sidlinjen medan Finansinspektionen utklassar bostadsmarknadens mest utsatta i ett spel vars spelregler är svåra att begripa. Finansinspektionen ges utrymme att driva sin egen agenda, oaktat Boverkets tydliga signaler om att det behövs fler bostäder. Än så länge lyser kompenserande förslag med sin frånvaro men om 199 dagar är det val i Sverige. Den sittande regeringen kommer att gå till val med ett sjunkande bostadsbyggande och en akut bostadsbrist. Vänsterblockets reaktion är enkel att förutspå. På plakaten kommer det att efterfrågas större subventioner till byggandet av hyresrätter. Frågan är; vad kommer högerblocket att svara?
Sverige valde redan på 90-talet att liberalisera bostadsmarknaden men har under nästan 30 års tid underlåtit att göra upp med den generella bostadspolitiken. De statliga insatserna har reducerats kraftigt utan att för den delen riktas om till dem som behöver dem mest. I västvärlden är en marknadsdriven bostadsproduktion norm men jag vågar påstå att alla andra länder kombinerar det med statligt stöd till marknadens mest utsatta.
Nu är tid för allianspartierna att ta fram en heltäckande bostadspolitik – baserad på liberala värderingar – som ger svar på hur statens medel kan användas på ett ansvarfullt sätt. Inspiration finns att få från andra länder, läs till exempel mitt tidigare inlägg om Det liberala folkhemmet.
Linda skriver: ”kreditåtstramningarna”.
Om det hade funnits några sådana i verkligheten så hade vi sett en sjunkande ökningstakt i utlåning till hushållen. Eller till och med kanske minskande utlåning till hushållen.
Men det vi ser är en helt opåverkad ökningstakt på ca 7% i utlåning till hushållen. Den rör sig inte en millimeter. Det bör vara helt omöjligt att förena med kreditåtstramningar.
Det borde ni ha noterat, och dels ta reda på hur kreditåtstramningar leder till ökad utlåning.