Om det bara fanns en fastighet på jorden, den absolut sista fastigheten, hur skulle vi då använda och förvalta den? I veckans krönika skriver Robin Rushdi Al-Salehi, hållbarhetsförvaltare på Hemsö, om fastighetsbranschens behov av att anpassa sig till det faktum att jordens resurser inte är oändliga.
Tänk dig en fastighet, vilken fastighet du vill. Det kanske är en fastighet som du idag tekniskt förvaltar eller en fastighet som du ansvarar för? En fastighet som du äger eller helt enkelt bara älskar? Visualisera fastigheten. Ser du den framför dig? Nu vill jag att du tänker dig att denna fastighet är den enda fastigheten som finns på denna planet. Det finns inte tillräckligt med resurser för att bygga någon ny. Denna fastighet är den enda som finns. I detta läge, hur skulle du värdera fastigheten?
Du skulle antagligen uppskatta den som ovärderlig. För alla de resurser som gått till denna fastighet, är också ovärderliga. Det finns inga andra resurser i världen som kan ersätta denna byggnad. Ingen mer sand, inget mer vatten, inget mer trä eller andra nödvändiga råvaror i tillräcklig mängd för utvinning, utan att förstöra ekosystemet.
Här måste du hushålla med resurserna, vara ekonomisk på riktigt och förvalta fastigheten för att den ska hålla i all evighet. Inte enligt en viss budget. Det går inte att leka med några siffror eller sminka grisen. Det som utgör det riktiga värdet i fastigheten är resurserna som gått till att uppföra den, förvaltningsorganisationens arbete, brukarna, besökarna och människorna. Däri ligger ditt ansvar. Det är en fastighet i symbios med världen och du skriver kontrakt med hyresgäster som du har kontinuerlig kontakt med.
Då denna fastighet är den enda som finns på hela jorden, så kanske den inte kan vara en byggnad med bara skola, kontor, mataffär och boende – utan med allt i ett för att mätta alla de olika behov som finns. Det blir kanske en del hyresgästanpassningar men fler får åtnjuta denna funktionsblandade fastighet som kanske rent av nyttjas under dygnets alla timmar.
Det skapas fler möjligheter för både starka och svaga aktörer att ta plats, de kan livnära sig på varandras existens. Du har nog också tänkt det, hur tusan överlever vissa butiker? Det handlar om förutsättningar för ekonomisk aktivitet. Stark eller bred köpkraft. Produktion och konsumtion. Ett samspel där liv och rörelse finns. Annars blir det öde, tomt och dött. Liv och rörelse innebär också mer trygghet, tolerans och interaktioner människor emellan. Ett samhälle som är stabilt och förtroendeingivande. Tillit.
Här är det bottom-up perspektivet som gäller för att det ska ske. Det går inte att bestämma hur saker ska vara, enbart top-down. För det handlar om att inga resurser ska gå till spillo och att inga människor ska ramla mellan stolarna. Inget onödigt slit och släng ska främjas. Potential, möjligheter och effektivitet ska premieras. Vi har nämligen inte råd med något annat. Finns det behov och problem, så ser man till att mätta dem och lösa dem. Finns det inte, så kan man vila, ta paus, njuta. Demokratiskt. I samhället och på jobbet.
Det gäller pengarna också. Verktyget som översätter natur och humankapital. I denna värld cirkulerar dem istället för att ackumuleras. Pengar är inget självändamål som aktivt bidrar till att natur och humankapital förstörs. Inget ska ”maximeras” för maximerandets skull och avkastningen används, återinvesteras, istället för att sparas. Den fördelas. Crowd-funding, gå ihop och hjälp till. Välfärd. Det krävs att man bygger ett ekosystem av det ändliga för att det ska kunna fungera i det oändliga. Equilibrium.
Fastighetsbranschen har här en stor utmaning. Skapar vi idag städer som är anpassade utifrån människan och planetens gränser? Eller bidrar vi till att människorna och planeten anpassar sig till den ohållbara staden? Om vi inte behandlar våra fastigheter som om de vore dem enda fastigheterna i världen så är risken stor att vi och vår planet stryker med.
Antalet atomer lär inte öka. Ja, inte annat än om vi kan importera de från andre delar av universum.
Om en 10000 år eller så kan vi hamna i att vi får förfoga över ett givet antal atomer av olika slag, per person.
Är det antalet atomer hyggligt stort är det inget problem.
Så frågan börjar handla om capita.
Dvs så länge capita inte är för stort så är detta med resurser inget problem.
Det vi i Sverige kan göra är att räkna ut ett tak för folkmängd.
* Så länge vi är under taket är immigration ok.
* Är vi över taket så blir det stop för immigration och emigration uppmuntras.
Ni som jobbar med hållbarhet borde räkna ut det taket och driva fram en sådan policy. Det vore betydligt mer rationellt än det ni gör idag.
Menar du då resurser/capita? Inte riktigt säker på vad du menar nämligen. Vill du att vi tar fram ett minimum för mänskligt behov utifrån ett resursperspektiv?
Folkmängd har nämligen inte så mycket med saken att göra då det enskilt viktigaste är hur människor konsumerar och producerar produkter och tjänster. Det finns länder där folket per capita släppet ut mindre än 100 kg utsläpp per år jämfört med sverige där genomsnittet ligger mellan 8-11 ton. En hållbar nivå är under 1,5 ton per capita om man tar hela världen.