Sverige behöver inte social housing. Bostadspolitiken är och ska även fortsatt utgöra en del av den generella välfärdspolitiken. Fokus bör ligga på att komma till bukt med de orättvisa villkoren som råder mellan upplåtelseformerna och bristen på finansiering vid lågkonjunktur, det skriver Hyresgästföreningens Marie Linder och Martin Hofverberg.
Byggkranar tornar upp sig över taken i de flesta av våra städer, ändå kvarstår bostadsbristen. Allt fler talar om vikten av att skilja mellan efterfrågan och behov nu när det förstnämnda viker samtidigt som det andra kvarstår. Efter år av en bostadspolitisk debatt som förts utifrån ett ägarperspektiv, med regelförenklingar och lönsamhetskrav i fokus, får vi nu äntligen en diskussion om en social bostadspolitik.
Den nya retoriken har på flera håll kommit med ett villkor. Sverige bör bygga det som i andra länder kallas för social housing, bostäder riktade till låginkomsttagare. Men det är fel väg att gå.
Förslaget om riktade lägenheter till låginkomsttagare är reaktionen på en verklighet med höga bostadspriser och hyror och en arbetslöshet som bitit sig fast runt 6 procent, och där alltför många människor får förlita sig på försörjning genom urholkade trygghetssystem.
Men istället för att adressera grundproblemet går man på symtomen. Driver man argumentet att den enda lösningen är att bygga direkt för dem som inget har är det underförstått att arbetslöshet och höga hyror ändå inte går att göra något åt.
För oss är bostaden en del av en generell välfärdspolitik. Vi vill se ett hyresbestånd som är till för alla, inte ett som delar upp efter inkomst. Vi vill slipa ner trösklarna till alla upplåtelseformer så att dessa kompletterar varandra och fyller de behov som uppstår i livets olika skeenden. Men vi kan inte komma åt problemen på bostadsmarknaden enbart genom bostadspolitik. En politik för full sysselsättning, ett stärkt socialförsäkringssystem och pensioner det går att leva på är alla viktiga delar för att människor ska ha råd att betala för sitt boende.
Bostadspolitiken har tagit steg i rätt riktning under senare år. Både den förra och nuvarande regering har skruvat på de små rattarna för att få till ett högre utbud av nyproducerade bostäder. Men de stora åtgärderna har lyst med sin frånvaro och det kommer bli ännu mer tydligt nu när konjunkturen vänder.
- Vi har fortfarande orättvisa villkor mellan upplåtelseformerna, där en nybyggd trea kostar 3 000 kr mer i månaden om det är en hyresrätt bara som ett resultat av olika skattevillkor.
- Vi saknar fortfarande en stabil finansieringsform som upprätthåller byggandet i lågkonjunktur när det finns lediga resurser i ekonomin men där det samtidigt saknas riskvilligt kapital.
Hyresrätten har en viktig roll att spela i bostadsförsörjningen. Den svenska lagstiftningen med ett starkt besittningsskydd, hög standard och förutsägbara boendekostnader har gjort hyresrätten till en attraktiv boendeform för många.
Rörligheten är dubbelt så hög i hyrt boende som i ägt, vilket möjliggör bättre matchning mellan arbetssökande och lediga jobb. Den tekniska kvaliteten i nyproducerade hyresrätter tenderar att vara högre än i bostadsrätter då en fastighetsägare bygger för egen och långsiktig förvaltning. Hyresrätten fördelas i många fall efter köprincip vilket ger socioekonomiskt mer blandade områden än bostadsrättens marknadsfördelning. Och, det kanske viktigaste, hyresgästen slipper ställa upp med kapitalinsats och skuldsätta sig för livet.
Efter valet kommer en politisk fråga vara viktigare än många andra om regering och riksdag på allvar vill bryta bostadsbristen. Hur kan politiken ge förutsättningar för ett stabilt byggande över tid av samtliga tre upplåtelseformer, med trygga och rättvisa villkor för alla bostadskonsumenter?
Den regering som tillträder efter höstens val bör genast inleda ett nytt blocköverskridande samarbete för att besvara den frågan. Vi väntar med spänning på svaret.