Trots att vår bostad – eller bristen på bostad – är ett av de vanligaste samtalsämnena oss människor emellan och trots att boendeutgiften är den enskilt största utgiften för väljarna så kommer bostadspolitiken inte att bli en valfråga heller den här gången. Frågans komplexitet, de långa ledtiderna och bristen på en öppen konflikt mellan de båda blocken är orsaken, det skriver Stefan Attefall, stretegisk rådgivare och f.d. bostadsminister.
Bostadspriserna eller hyresnivån. Svårigheten att hitta en bostad. Hur bostadspriserna utvecklas. Räntor. Inredning och renovering. Vår bostad – eller brist på – är kanske det vanligaste samtalsämnet oss människor emellan. Särskilt i de större städerna, och allra mest i Stockholm.
Nu har valåret 2018 inletts. Vilka blir de stora valfrågorna? Borde inte bostadsfrågorna, som upptar så mycket av vår tid, våra tankar och vår ekonomi vara en huvudkandidat till valets viktigaste politiska fråga? Särskilt nu när bostadsbristen är stor och hela bostadsmarknaden står och skakar.
Men jag kan redan nu meddela att så inte blir fallet. Även om jag hoppas att jag får fel så visar historien att bostadsfrågorna aldrig blir någon stor valfråga. I modern tid har det aldrig skett. Närmaste vi kom var när fastighetsskatten blev en ganska stor fråga i valet 2006.
Varför är det så? En fråga som berör de flesta och som har så stor betydelse för samhällsekonomin. Det borde väl vara en perfekt valfråga?
Det finns tre avgörande skäl:
Komplex fråga. Bostadsfrågorna skär över alla gränser. Stat och kommun har ansvar för olika delar. I både stat och kommun skär frågorna över olika politikområden; mark- och planfrågor, finansiering, finansiell stabilitet, juridik, skatter, miljö, integration och sociala frågor. Väljarna vet inte riktigt vem de ska ställa till svars, och än värre, få politiker vet hur frågorna hänger ihop. Hur ska konflikter renodlas och budskapen vässas när konflikter skär mellan olika nivåer inom partierna och mellan olika delar av en regering eller kommunledning.
Långa ledtider. När en lag ändras som gör det möjligt att bygga billigare eller planlägga ett bostadsområde enklare så påverkar lagändringen planarbete som tre till åtta år senare resulterar i nya färdiga hus. Det nuvarande bostadsminister gör påverkar byggandet nästa mandatperiod, och fullt ut nästkommande. Samma sak gäller förändringar som påverkar rörligheten på bostadsmarknaden och spelregler för hyressättning. Och förändringar skapar lätt oro som intressegrupper och media kan exploatera medan de positiva effekterna dröjer. Att visa resultat av en politisk reform är därför svårt. Att få politiskt betalt under innevarande mandatperiod är nästan omöjligt.
Partierna vet inte vad de vill. För att en valfråga ska bli het måste det finnas tydliga alternativ mot varandra. Men inga regeringsalternativ har en genomtänkt idé på hur man ska lösa bostadsfrågan. Konflikten mellan vänster och höger stannar därför kring marginella symbolfrågor, som exempelvis investeringsbidraget för byggande av hyresbostäder. Men hur bostadsbristen ska lösas för människor med lägre inkomster, hur rörligheten ska öka, hur finansieringen ska ske av alla de bostäder som måste byggas, hur planberedskapen ska höjas och byggandet bli billigare? Allt sådant kräver en mer genomtänkt politik som spänner över flera politikområden.
Det blir en spännande valrörelse 2018. Men inte på grund av att bostadsfrågorna dominerar.