Politiken abdikerar – ekonombyråkraterna tar över

Regeringens brist på agerande i frågan om finansinspektionens skärpta amorteringskrav är ytterligare ett tecken på en farlig utveckling där politikerna lämnar över alltmer maktbefogenheter till ekonom-byråkraterna. Det menar Lennart Weiss som analyserar den maktpolitiska dimensionen bakom höstens amorteringskrav.


Per Bolund är miljöpartist. Ett parti som i sin retorik ofta hävdar att de tror på gräsrotsdemokrati. Miljöpartiets unika egenskap, att ha två språkrör istället för en partiledare med ständig rotation på posterna, anses som den yttersta manifestationen av partiets kärlek till ren och oförfalskad demokrati.

Men ord och symboliska handlingar är en sak. Politikens heliga principer prövas som bekant i konkret handling. Den som följer Bolunds agerande ser ett annat mönster. Han är politikern som konsekvent undviker förfrågningar om att delta i samtal och seminarier om frågor som rör hans så kallade ”kompetensområde”. När han blir intervjuad svarar han undflyende, byråkratiskt och med ständiga hänvisningar till myndigheterna.

Balansen mellan politik och myndigheter är en kärnfråga. På den här punkten sker i det tysta sedan flera år tillbaka en smygande maktförskjutning, från politiken, riksdagen och folkvalda till myndigheter, experter och byråkrater.

Och här ses inget av de miljöpartistiska reflexerna. Tvärtom är Per Bolund ett talande exempel på hur politiken abdikerar. Sedan regeringen fattade beslut om att ge Finansinspektionen mandat att införa utökade amorteringskrav har det förts en debatt i media om regeringens agerande.

Har man eller har man inte gjort en egen analys? Finns det eller finns det inte något arbetsdokument där konsekvenserna analyserats? Hur har regeringen värderat risken för att det boprisfall som skett under hösten kan övergå till en byggkris med fallande bostadsbyggande, sämre villkor för arbetsmarknaden och lägre ekonomisk tillväxt som följd?

Relevanta frågor. Som inte får något svar. Till SvD (21/12) säger Bolund att ”vi har gett Finansinspektionen medgivande att gå vidare med det här förslaget. Beslutet ligger i deras händer.” Tyvärr har även finansministern valt samma hållning. Om det skärpta amorteringskravet skulle bli det tuppfjät som får hela ekipaget att tippa så är det Finansinspektionens sak att fatta nya beslut, menar man.

Så blir politik icke-politik. Och skulle något obehagligt inträffa kan man ju som politiker alltid välja den bekväma vägen att ducka. Myndigheterna tar ju ändå hand om maktutövningen, allt medan politikerna fokuserar på retoriken.

Det kan förefalla lättsinnigt att raljera men bakom den dagsaktuella debatten finns principiella frågor av stor betydelse. Vem är det egentligen som ska fälla avgörandet i viktiga politiska frågor? Här har sedan 1950-talet skett en smygande maktförskjutning.

Inom regeringskansliet har finansdepartementet fått en allt starkare maktposition i förhållande till statsrådsberedningen och fackdepartementen. Det är en följd av att finansdepartementet fått massiva resursförstärkningar medan fackdepartementen står och stampar. Det gör att andra politikområden i praktiken har väldigt lite att sätta emot.

Med de nya budgetreglerna som klubbades på 1990-talet förstärktes finansdepartementets maktposition ytterligare. Idag ska allt av betydelse först välsignas av finansministern. Den osminkade överkörningen av Peter Eriksson när det gäller amorteringsfrågan är talande och visar vilken marginell roll som en fackminister spelar numer.

Till detta har vi maktförskjutningen från politik till byråkrati. 90-talskrisen fick rent politiskt till följd att allt fokus lades på en stram antiinflationistisk finanspolitik med utgiftstak. Ett led i strategin blev att också inrätta en självständig riksbank med mandat att utforma penningpolitiken, utan påverkan från de folkvalda i riksdagen.

Riksbanken och finansinspektionen har idag ett så kallat makro-politiskt tillsynsansvar där framförallt de senare fått mandat att vidta åtgärder endast efter hörande av regeringen. Med tanke på att grundlagen tydligt föreskriver att beslut som rör den enskildes ekonomi ska tas av riksdagen är det ingen bagatellartad förändring som skett.

Utvecklingen ska ses i perspektiv att vi under de senaste åren sett en kraftig återreglering av bank- och kreditmarknaden. I långa stycken har tillståndet rullats tillbaka till tiden före 1980-talets omfattande avregleringar.

Det finns dock en viktig skillnad. Förr låg verktygen i politikernas händer. Det gjorde att den typ av helhetsbedömningar som väl avvägda beslut förutsätter knådades fram i samspelet mellan regering, opposition och myndigheter. Idag tas alltfler beslut av myndigheterna själva, dessutom i en miljö där tjänstemännen på de ledande myndigheterna och finansdepartementet gör karriär genom att byta jobb inom samma begränsade sfär. Det betyder att inflödet av andra perspektiv blir begränsat.

Det bekymrar knappast gräsrotsdemokraten Per Bolund. Han gör som vanligt, jamsar med. Fler än jag som känner oro..?

Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Amorteringskravet innebär en detaljreglering som gäller boende och finansiell marknad. Har då politiken ”abdikerat”? Nej snarare tvärtom, politikerna detaljreglerar. Att vi skulle ha en maktförskjutning från politik till ”byråkrati”? Det skulle i så fall kräva mycket djupare analys och bevis. Och hur då? Det är ju utan tvekan politiken som håller i ledaransvaret. Initiativ kan tas. Tvärtom kan det lika gärna vara så att byråkratin är misskött och underbemannad: Inte i numerär alltid, men i kompetens och att det är ett behov att det finns rätt kompetens på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Detta kräver också politiskt ledarskap. Både politiker och förvaltning spelar roll förståss. Nu är det ju så att den här sajten heter ”bostadspolitik.se”. Därför: Amortering ska naturligtvis ske i de allra flesta fall. Den bank som inte klarar göra det själv, ja då är det fel på något grundläggande. Men är det verkligen säkert att amortering ska ske från år 1 när bostad köps? Nej detta krav har ju nu uppkommit därför att bristerna på bostadsmarknaden har bidragit till att driva upp priser på ett otroligt sätt, under lång tid. Självklart då att lån – och även hustillgångar för den delen, då också ökar. Då ökar också riskerna, med eller utan amortering. Jag håller med fastighetsprofessor Hans Lind om att priserna nu borde sjunka. För konsumenternas skull, för de boendes skull.