Det liberala folkhemmet

På 1930-talet – när demokratin slagit igenom och arbetarrörelsen växte – gick det inte längre att ignorera de orättvisa boendeförhållandena. Situationen var densamma i stora delar av västvärlden men lösningarna såg olika ut. I veckans krönika beskriver Linda Jonsson, analytiker på Veidekke, hur det parallellt med det svenska folkhemmet byggdes en liberal motsvarighet i Australien. Historien vittnar om att den som tar det bostadspolitiska initiativet också har fått den politiska makten. I Sverige växer bostadsklyftan sig allt större; vem kommer att ta det bostadspolitiska initiativet den här gången?


Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var den privata hyresrätten den vanligaste boendeformen. Boendestandarden var dock låg, besittningsskyddet svagt och hyrorna höga. Klasskillnaden var tydlig, mellan de som ägde och de som hyrde.

I takt med att industrin växte sig starkare fick arbetarklassen ett allt större inflytande. 1919 fick Sverige allmän rösträtt för både kvinnor och män. Med fullständig demokrati och en växande arbetarrörelse gick det inte längre att ignorera de orättvisa boendeförhållandena. Situationen var densamma i stora delar av västvärlden men lösningarna såg olika ut.

I Australien tog Robert Menzies initiativet och enade borgerligheten i ett nytt parti, Liberals. I ett tal till folket adresserade han ”The forgotten people” med vilka han åsyftade arbetarklassen. Han talade sig varm för allas rätt till en liten bit mark med ett hus och en trädgård att dra sig tillbaka till med familj och vänner. Att förespråka och möjliggöra för också de mindre bemedlade att äga sitt egna hem var en liberal-konservativ strategi för att förhindra spridningen av socialism och kommunism.

Menzies nya parti och politik vann folkets förtroende. Mellan 1949-1972 – under 23 år i sträck – hade de makten. Sedan 1949 har partiet också totalt regerat inte mindre än 43 år. Idén om egnahemsägande tog sig uttryck i statliga lån för att ge, inledningsvis återvändande soldater men senare arbetarklassen, möjlighet att köpa eller bygga sitt egna hem. Stöd till hyresrätt gavs främst genom bostadsbidrag till de som bodde hos privata fastighetsägare, det offentligt ägda beståndet såldes ut som ägarlägenheter med hjälp av kontanta stöd till de boende.

Egnahemsägande som vapen mot socialism och kommunism var en tanke som fanns också hos de liberala och konservativa i Sverige under början av 1900-talet. Här adderades dessutom viljan att reducera emigrationen till USA som motiv. Den liberal-konservativa statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén myntade begreppet folkhemmet. Här blev dock utfallet ett annat. Även om begreppet hade konservativa rötter lyckades Per-Albin Hansson omforma det till en tanke om ett hem, ett samhälle som ”icke (känner) till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Det svenska folkhemmet hade kollektivt ägande och självkostnadsprincipen som ledord. Boende i lägenhet skulle ske genom kollektivt ägande och med gemensamt ansvar för fastigheten (i bostadsrätt) eller hos en offentlig hyresvärd till självkostnadspris (i hyresrätt). Stöd till egnahem gavs men villkorades av en prisreglering vid försäljning. Inte heller bostadsrätter fick säljas till marknadspris och den internationellt välkända boendeformen ägarlägenhet tilläts inte.

Det svenska socialdemokratiska folkhemmet skulle skapa jämlikhet, inte kapitalism. På andra sidan jorden växte parallellt något som vi kan kalla för det liberala folkhemmet fram. I Australien gavs stöd till det egna ägandet med syfte att främja välståndet, medborgarnas tillgivenhet och den individuella friheten.

Det svenska folkhemmet var dyrt. Prisregleringarna skapade inlåsningseffekter och köer till både bostadsrätter och egnahem. Den förda politiken avfolkade centrumkärnorna i de större städerna vilket gav stora utgifter för infrastruktur samtidigt som de ekonomiska vinsterna av att vara en stad uteblev. Subventionerna eskalerade. Mellan 1960 och 1977 steg det totala skattetrycket från 29 till 53 procent.

I kombination med en våg av nyliberalism under 80- och 90-talet, den statsfinansiella krisen i början av 90-talet och EU-inträdet tvingades ett systemskifte fram. Regleringar avskaffades, en skatteomläggning genomfördes och de generella subventionerna avskaffades.

De allmännyttiga bolagens roll förändrades, de ska numer drivas affärsmässigt. Hyresrätten som tidigare har varit kraftigt subventionerad är idag, trots hyresreglering, en dyrare boendeform än det ägda boendet. Det är naturligt då hyran ska täcka fastighetsägarens risk och avkastning men också den service som hyresgästen åtnjuter. Att bo i hyresrätt är bekvämt och fördelaktigt för den som inte vill ta risk eller som vill bo en kortare tid. Boendeformen är också mycket viktig för arbetsmarknaden. Att bo i hyresrätt över tid är dock en av vår tids största fattigdomsfällor.

Genom sjunkande räntor, stigande reallöner och sänkta skatter har bostadspriserna stigit kraftigt. Det har gett dem som äger sin bostad låga boendekostnader samtidigt som det byggt upp övervärden i husen. Det har ökat den ekonomiska klyftan mellan de som äger och de som hyr men också klyftan mellan de som bor på landet och de som bor i tillväxtorter.

De höga bostadspriserna i kombination med hyresgästernas höga boendeutgifter har också höjt trösklarna för de som vill gå från hyrt till ägt boende. För ekonomiskt svaga och unga som inte kan förlita sig på gamla pengar har det nästintill blivit en omöjlighet. Åter igen har det skapats en klasskillnad mellan de som äger och de som hyr.

Vänsterns svar är detsamma nu som då. Att hålla fast vid hyresregleringen, att kraftigt subventionera byggandet av hyresrätter och göra det dyrare att äga sin bostad. Jämlikhet ska åter skipas på bostadsmarknaden.

Sedan 1947 har Liberals regerat i Australien under 43 år. Det kan liknas vid Socialdemokraternas dominans i Sverige, de har under samma tid regerat under 51 år. Det är uppenbart att den som tog det bostadspolitiska initiativet också fick makten.

Alliansen har nu en unik möjlighet att ta initiativet till det nya folkhemmet. Ett liberalt folkhem med fokus på att stärka den individuella friheten genom att på ett kostnadseffektivt sätt säkerställa alla individers möjlighet till klassresa. Frågan är om den svenska borgerligheten har mod nog att ta upp kampen med vänstern denna gång?

Linda Jonsson, analytiker Veidekke

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Eh, Finansminister Gunnar Sträng och Olof Palme ville ju i princip helt ta bort de regleringar som införts under andra världskriget, men folkpartiledaren Bertil Ohlin motsatte ju sig detta

    Per T Ohlsson om ”Klyddarpartiet”
    https://www.sydsvenskan.se/2013-08-10/klyddarpartiet

    ”Idag framstår det som otroligt, men 1967, med svår bostadsbrist och efter ett svidande socialdemokratiskt bakslag i kommunalvalet 1966, presenterade Tage Erlanders regering ett förslag om att avskaffa den hyresreglering som hade införts under andra världskriget och som i praktiken höll privata investerare borta från hyresmarknaden. Ett av de pådrivande statsråden var Olof Palme, vilket inte var så underligt. Förslaget byggde på tankar som hade formulerats av en briljant ekonom i finansdepartementet och då nära vän med Palme: Assar Lindbeck.
    Finansminister Gunnar Sträng anslöt sig, om än under visst muttrande, och allt såg ut att vara klappat och klart för ett riksdagsbeslut. Även Ohlin och Folkpartiet var kritiska till regleringen. Men när det blev allvar och hyresgäströrelsen började mullra fick Ohlin kalla fötter. En rasande Sträng drog tillbaka propositionen.
    Det förment liberala Folkpartiet klyddade alltså bort en liberalisering av ett bostadspolitiskt system som än idag är bättre på att producera köer än lägenheter. Hyresregleringen finns i princip fortfarande kvar, även om den senare stöptes om till det så kallade bruksvärdessystemet.”

  2. Väldigt kul att läsa artikeln med historisk inslag som man tidigare inte läst om! Tycker dock att den australiensiska modellen i detta sammanhang är ett föremål för vidare beskrivning då det endast verkar vara fördelar och inga nackdelar? I min, stadsplaneringsmässiga värld, så låter det nämligen som trädgårdsstäder som man byggde och dessa är ju oerhört ohållbara utifrån ett resursperspektiv. Sedan tycker jag att det är lite tråkigt att utifrån ett företags perspektiv göra detta till en vänster/allians fråga då båda sidor, förhoppningsvis, vill skapa en bättre bostadsmarknad utan att marknaden ska fortsätta vara denna oerhört ojämlika situation som den är idag samt att båda sidorna bidragit till situationen som den är idag.

    Som ung, från lägre medelklass och hela sitt liv boendes i hyresrätt så kan jag inte förstå hur marknadshyror kommer hjälpa mig, mina vänner och min familj till bättre förutsättningar när boendekostnaden är så hög som den är. Hyresrätter är dyrare än bostadsrätter och ja det är en ekonomisk förlust att bo i dessa varje månad vilket gör det svårare att spara ihop till något billigare. Alltså är det oturligt nog dyrt att vara fattig i Sverige.

    Sedan vill jag påpeka att visserligen har reallönerna ökat men löneandelen av mervärdet minskat kraftigt. Svenskar är ett av de mest produktiva arbetarna i världen, men mervärdet kommer inte arbetaren tillgodo. Något som skulle kunna hjälpa alla, är om lönerna ökar mer utifrån den faktiska produktiviteten så folk faktiskt har råd att betala mer. För något jag tycker man glömmer när man diskuterar historia är hur samhället faktiskt såg ut då. Från att en person lönearbetade och betalade hyra/kunde köpa sig en lägenhet, blev det mer och mer vanligt att två personer kunde betala. Det visar hur jämlika lönerna var då, jämfört med vad dem är idag. För trots att ”två” betalar idag, är det svårt för de svagaste i samhället att betala sina hyror. Oavsett om det är en ny eller gammal 2-5 rummare på cirkus 7-15’000 kr så är 7000kr dyrt. Det finns självklart olika familjekonstellationer och många lever ensamma i Sverige, men detta är ett exempel på hur en låg lön på säg 22’500 kr drabbas av dagens hyror. 22´500kr är medianinkomsten i Sverige och betyder att det är lika många som tjänar mindre än
    22´500kr som det är personer som tjänar mer än 22´500kr. Så enligt mig behöver något hända med lönerna, eller så får större andel av mervärdet komma in i form av skatt för att sänka hyrorna.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.