Idag meddelade regeringen att finansinspektionens förslag till ytterligare amorteringskrav ska genomföras från den 1 mars nästa år, detta trots att förslaget sågats i flera remissinstanser. På presskonferensen svarade Per Bolund svävande på frågor runt regeringens konsekvensanalys. Regeringen och Finansinspektionen underskattar konsekvenserna för Stockholm och Mälardalsregionen och riskerar att förstärka den nuvarande oron på bostadsmarknaden, skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke.
Då vet vi facit. Det blir skärpta amorteringskrav från den 1 mars nästa år. Med detta besked har bostadskonsumenterna och branschen fått flera svar.
Dragkampen om den politiska agendan är avgjord. Peter Eriksson må ha goda ambitioner att det ska byggas fler bostäder men det är ändå Riksbankens och Finansinspektionens (FI) problemanalys av riskerna med hushållens skulder som gäller, detta trots att en så gott som enig remisskör sågade förslaget, inte minst för bristen på konsekvensanalys och dålig tajming.
På regeringens presskonferens svarade också Per Bolund svävande om vilken analys regeringen gjort av risken för fortsatt fallande bopriser, lägre skatteintäkter, minskat byggande, försämrad rörlighet på bostadsmarknaden, effekter för arbetsmarknaden m m. Bolund hade heller inget svar på om regeringen övervägt möjligheten att justera finansinspektionens förslag.
För bostadskonsumenterna och branschen innebär beslutet att osäkerheten ökat. Otvetydigt har vi under hösten sett en kantring i marknaden, främst i Stockholm – Mälardalen.
Att konsekvenserna blivit särskilt tydliga i Stockholmsmarknaden beror givetvis på att priserna är högst där. Med ökade amorteringar får allt färre hushåll ihop sin kalkyl. Därmed är risken stor för en repris på vad som skedde i Oslo när norska myndigheter införde ett tillfälligt skuldkvotstak från 2017 till maj 2018 med ett särskilt bolånetak på 60 procent för huvudstaden. Priserna föll och har resulterat i en tydlig inbromsning av byggandet.
Ett återkommande mantra i Bolunds argumentation var att FI:s förslag endast kommer att drabba ca 15 procent av nya köpare. För det första är påståendet en feltolkning av FI:s egen analys som är gjord på hushåll som fick bolån 2015, d v s innan bankernas nuvarande skuldkvotstak hade implementerats. Under dagens villkor blir konsekvenserna större.
För det andra använde Bolund en snittsiffra för hela landet. För Stockholmsregionen blir dock effekten dubbelt så står. När 30 procent färre hushåll klarar bankens klar-att-leva-på-kalkyl får det givetvis konsekvenser för den regionala bostads- och arbetsmarknaden. Redan idag larmar företagen om att bostadsbristen gör det svårt att rekrytera. Redan idag bor stockholmaren på färre antal kvadratmeter än hushåll i andra delar av landet. För att inte tala om klyftan mellan insiders och outsiders.
Dessa problem kommer givetvis att förvärras och det framstår som minst sagt märkligt att regeringen inte med ett ord berörde behovet av andra politiska initiativ för att råda bot på problemen, inte minst åtgärder som stöttar yngre och ekonomiskt svaga grupper.
Istället väntar nu ytterligare ett antal förslag som riskerar att göra det dyrare att bygga. Här finns förslag om försämrade skattevillkor för de som bygger hyresbostäder, ökad beskattning av råmark och projektfastigheter, restriktioner riktade mot bankväsendet vilket kommer att leda till ökade upplåningskostnader, infrastrukturskatt på fastigheter för att finansiera snabbtågsprojektet.
Denna höst har regeringen, media och myndigheterna haft stort fokus på bostadspriserna och hushållens skulder. Om man inte ser upp kommer man snart få hantera följderna av ett större problem; konsekvenserna av minskat bostadsbyggande och dess påverkan på hela den reala ekonomin, onekligen en intressant strategi när man nu går in i ett valår.