Vi behöver en bostadspolitik som får hela landet att leva. Så långt håller Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare, med om buskapet i Ulf Perbos krönika som publicerades i förra veckan. Rankka menar dock att utmaningen inte är av samma slag överallt, därför måste politiken anpassas till de lokala och regionala behoven. Vad som inte behövs är dock ytterligare polarisering mellan stad-land vilket Perbos krönika riskerar att skapa skriver Rankka som istället efterfrågar ett rivande av den osynliga mur som byggts kring Stockholms bostadsmarknad.
Urbaniseringen är en av vår tids främsta förändringskrafter. Länder som saknar framgångsrika städer är chanslösa i den globala konkurrensen. FN säger att ett land som ska gå från fattigt till åtminstone medelinkomst måste ha en kraftig urbanisering. I Indien beräknas nästa år 180 miljoner människor bo i miljonstäder. Det är 15 procent av indierna. De kommer producera en tredjedel av värdet i den indiska ekonomin. En viktig ekonomisk motor.
I Sverige bor en dryg femtedel av befolkningen i Stockholms län, en tredjedel av svensk BNP kommer härifrån och nästan hälften av landets ekonomiska tillväxt.
Det är ett oemotsägligt faktum att mer och mer ekonomisk aktivitet och mer och mer innovation koncentreras till städer och så kallade metroregioner. Enligt McKinsey Global Institute står 600 metropoler för 60 procent av världsekonomin och lika mycket av tillväxten. Självklart uppstår innovation även på andra håll, men detta säger något om kraften i utvecklingen.
Jag följer debatten om städer och den nya ekonomiska geografin ganska noggrant och jag har i princip aldrig hört någon säga att ingen innovation eller inget värdeskapande sker utanför städerna. Ändå är det exakt det intrycket man får av Ulf Perbos drapa om att de så kallade kreativa urbana miljöerna mest består av personer som serverar andra kaffe latte och att ingenjörer i storföretagen som verkligen gör innovativa saker på riktigt finns utanför storstäderna.
För det första är det fel i sak.
IT-sektorn är den största branschen i Stockholms län och trots alla baristor är det betydligt fler som arbetar som programmerare, systemutvecklare och ingenjörer. För det andra har varken stad eller land något att vinna på onödig polarisering. Både Brexit-folkomröstningen och det amerikanska presidentvalet hade en tydlig geografisk dimension och det är uppenbart att splittring mellan stad och land kan leda till populism.
Spänningsfältet stad-land har funnits länge. Det nya är att de ekonomiska skillnaderna mellan framgångsrika och mindre framgångsrika platser ökar. Vi måste börja fundera både över vilken policy och vilket tonläge som behövs för att inte göra gapet djupare.
Ulf Perbos slutsats är att vi behöver en bostadspolitik för hela landet. Det är lätt att skriva under på. Men resten av landet har inget att vinna på att det byggs en allt högre osynlig mur runt Stockholms bostadsmarknad genom nya amorteringskrav som gör det omöjligt för hushåll med vanliga inkomster att köpa en lägenhet och en dysfunktionell hyresmarknad där man antingen måste ge sig i slang med kriminella elller ha kontakter för att skaffa ett kontrakt. Lika orimligt är det, för att bara ta ett exempel, att landsändar med fler sjöar än invånare drabbas av ett kategoriskt strandskydd som förhindrar dem möjligheten att utnyttja och skapa värdefulla boendemiljöer.