Utan tillräckliga konsekvensanalyser har kreditrestriktioner införts av politik, myndigheter och banker. Med kreditrestriktionerna i ryggen nekade Swedbank mig bolån med ena handen för att med den andra erbjuda mig dyra blancolån. En låneform som skjuter i höjden nu när möjligheten att få bolån begränsats kraftigt. Är det den effekt som önskats? Det undrar Linda Jonsson, analytiker på Veidekke.
Jag har studerat klart, fått fast anställning och skulle vilja ha en lite större bostad, gå från 28 kvm till i alla fall 38. Därför tog jag kontakt med min bank, Swedbank.
Jag fick träffa en mycket trevlig bankman som var noga med att få in all information. Hur mycket min befintliga lägenhet värderas till, om jag studerat, hur stort mitt sparande är, vem som är min arbetsgivare och vad jag har för lön. Efter att ha fått informationen påbörjade han beräkningarna. Han tog god tid på sig. Jag satt på andra sidan skrivbordet och såg hoppfullt på framtiden. Jag drömde om en lägenhet med en riktig dusch, en frys och ett sovrum.
Beskedet var tydligt. Jag fick ett erbjudande om att låna fem gånger min årsinkomst. Fem gånger. Beloppet var inte förhandlingsbart. Det jag erbjöds skulle endast räcka till fyra kvadratmeter till i Stockholm. Jag meddelade besviket att det inte kändes värt att flytta och att han inte behövde skriva något lånelöfte. Bankmannen tröstade mig med att det är av ”bankens omsorg för mig” som jag inte får låna mer.
Det märkliga är det som hände sen. Några dagar senare får jag brev. ”Ett erbjudande från banken” stod det på kuvertet. Jag sprättade upp det och möttes av budskapet ”Det ska vara lätt att låna rätt”. ”Ibland kan du hamna i ett läge där du behöver ta ett lån” inledde Swedbank och erbjöd mig sedan att låna upp till 350 000 kr utan säkerhet och med en individuell ränta mellan 3.84 -12.84 procent. En vecka senare skickar Swedbank samma meddelande till mig via internetbanken.
För ett par veckor sedan kom ännu ett brev med posten. Samma budskap. Jag kan få låna upp till 350 000 kr utan säkerhet, men nu med texten ”Påminnelse” uppe i det högra hörnet. Jag började fundera; sker all denna aggressiva marknadsföring av blancolån också av ”bankens omsorg för mig”?
Bankerna har på eget initiativ infört ett så kallat ”skuldkvotstak”, ofta mellan 4,5 till 5,5 gånger årsinkomsten. Det har tillsammans med övriga kreditrestriktioner, införda av politik och myndigheter, lett till att bolånens tillväxttakt avtagit men samtidigt har blancolånen ökat dramatiskt. När hushållen inte får bolån i den utsträckning som de behöver tar de blancolån istället.
Jag tror inte att Swedbanks marknadsföring av blancolån är en slump. Idag betalar jag en ränta på 1,46 procent på mitt bolån. Den lägsta räntan som Swedbank erbjuder mig om jag tar ett blancolån är 3,84 procent. Det framstår som en ganska god affär.
Blancolånen omfattas dessutom inte av amorteringskravet. Det innebär att månadsutgiften för kunden inte behöver skilja sig dramatiskt åt för att en del av lånen utgörs av blancolån. Skillnaden är att en kund som endast har bolån lägger pengar på att amortera av sitt lån (eget sparande) medan den som tvingas ta blancolån istället ger banken pengarna i form av högre ränta.
Jag är tacksam över att jag har någonstans att bo och trivs bra i min lägenhet trots att jag saknar en frys. Jag kommer inte att nappa på erbjudandet om att ta ett blancolån. Jag lider dock med de unga som idag saknar bostad, de som tvingas bo i en dyr nyproducerad hyresrätt eller som sitter på ett dyrt andrahandskontrakt. För dem förstår jag att erbjudandet om blancolån lockar.
Bolånetak, amorteringskrav och bankernas frivilligt införda skuldkvotstak – de kreditrestriktioner som införts sägs ha till syfte att stärka den finansiella stabiliteten. Men vem ser till helheten? Nu står regeringen inför beslutet om att införa de utökade amorteringskrav som Finansinspektionen föreslår och jag undrar därför; vem har gjort en samlad konsekvensanalys? De unga och ekonomiskt svaga drabbas hårt men trots det saknas förslag på kompenserande åtgärder!