Vad är bostadspolitik i vår tid?

”Ett viktigt skäl till att bostaden också måste vara en politisk fråga är att de ekonomiska teorierna om jämvikt på marknaden inte håller streck i verkligheten. Samtidigt som bostadssektorn förstås är infogad i marknadsekonomin krävs politiska insatser för att en maximalt stor andel av befolkningen ska kunna bo och leva i en bra bostad”, skriver veckans krönikör Håkan Bengtsson. Håkan är grundare och VD för tankesmedjan Arenagruppen och räknas som en av socialdemokraternas mest inflytelserika idédebattörer.


Är bostaden överhuvudtaget en politisk fråga? Det är relevant att ställa frågan. Bostäder diskuteras vareviga dag. Men någon sammanhållen bostadspolitik har vi inte. Åtminstone inte än.

Det är också skälet till att bostadsbyggandet under lång tid har släpat efter. De senaste åren har Sverige haft en rekordstor befolkningsökning. Vi blir fler. Föder många barn. Invandringen har varit stor. Nyss blev vi tio miljoner. Kommande decennium väntas vi bli ytterligare en miljon invånare.

Underproduktionen av bostäder gör behovet av en ny bostadspolitik akut. Visst har det presenterats många förslag. En och annan kommission har kommit och gått. Men ett bostadspolitiskt program värt namnet saknas. Och det omdömet gäller för alla svenska politiska partier.

Den statliga bostadspolitiken monterades i princip ned på 1990-talet. Kvar finns förhandlingsmodellen för hyresrätten. Den vill en hel del högersinnade politiker och åtskilliga nationalekonomer avskaffa. Kvar finns också ränteavdragen. Som många både till höger och vänster vill skrota. Och förstås bostadsbidragen. Som väl ingen vill eller vågar ge sig på. Detta är kvarlevor från det som var en bostadspolitik. Närmare bestämt efterkrigstidens svenska sociala bostadspolitik.

Bostaden bör emellertid betraktas som en politisk fråga. Därför existerar ett bostadspolitiskt tomrum som väntar på att fyllas. Bostadspolitiken har alltid befunnit sig i skärningspunkten mellan politik och marknad. I sina bästa stunder har vi hittat modeller där dessa två poler befruktat varandra. Den här dubbelheten är för övrigt ett centralt kännetecken för den svenska modellen. Marknadsekonomin har bäddats in i samhället och just därigenom löst människors materiella och sociala problem bättre än i helt statligt styrda eller marknadsdominerade modeller. Häri ligger i grunden förklaringen till att de nordiska länderna i internationella jämförelser toppar listan över de nationer där livskvaliteten är som högst. Bostadspolitiken har varit en av flera viktiga grundpelare i det samhällsbygge som vi kallar den svenska modellen.

Den som söker argument för behovet av en ny bostadspolitik kan vända sig till Sveriges författning. Redan i Regeringsformens andra paragraf heter det:
”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Ett viktigt skäl till att bostaden också måste vara en politisk fråga är att de ekonomiska teorierna om jämvikt på marknaden inte håller streck i verkligenheten. I varje fall inte på en så komplicerad, komplex och sammansatt marknad som bostadssektorn. Samtidigt som bostadssektorn förstås är infogad i marknadsekonomin krävs politiska insatser för att en maximalt stor andel av befolkningen ska kunna bo och leva i en bra bostad till rimliga priser.

Ett annat viktigt skäl är förstås att bostaden fyller en så central roll i våra liv. Bostaden är inte en varumarknad bland andra. Det finns i och för sig regler och standarder för allt från livsmedel till byggmaterial. Men det finns alltså också andra marknader som har en särskilt stor betydelse i våra liv och som påverkar hela vår sociala tillvaro. De kräver ett bredare politiskt förhållningssätt. Välfärden och socialförsäkringarna följer inte en strikt marknadslogik, även om en del av välfärdssektorn har marknadifierats de senaste decennierna. Man kan säga att även bostadssektorn är mer marknadsanpassad i dag än för ett par decennier sedan. Tron på att den ”osynliga handen” ska lösa alla problem har varit stark de senaste decennierna. Arbetsmarknaden är ett annat sådant exempel på en marknad som omgärdas av lagar och kollektivavtal, där parterna tar ansvar och reglerar inte bara lön, arbetsvillkor och arbetstider utan en rad andra frågor som har med våra livsbetingelser att göra.

Vi behöver en synliga bostadspolitisk hand framöver. Inte minst eftersom bostaden är fundamental för att alla ska kunna färdas väl genom livet. Endast det bästa är gott nog åt folket. Bostaden fyller helt enkelt en särskilt central roll i våra vardagliga liv. Den utgör grundvalen för att vi ska kunna förverkliga våra livsprojekt och leva ett gott liv. Från vaggan till graven. För att må bra behöver vi kunna stänga dörren för att få lugn och ro, ha möjlighet till vila. Bostaden är basen i våra liv, från att vi växer upp, bildar familj, skaffar barn till att vi åldras. Bostaden är också ett i grunden långsiktigt fenomen. Det hus jag bor i är snart 140 år gammalt. Bostäder och fastigheter har extremt långa ledtider som kräver långsiktig hushållning och förvaltning. Även om rörligheten kanske ökat i bostadssektorn över tid så byter vi inte bostad hux flux. Bostaden är också förankringen i ett område, en by eller en stad. Det är där vi har vårt sociala nätverk. Mina föräldrar har bott i fem (eller om det är sex) olika hus och lägenheter i sina liv. Själv räknar jag upp till tretton bostäder i mitt liv. I vår nuvarande lägenhet har vi bott i 22 år. Hittills.

Bostaden finns på en marknad och kan aldrig avskiljas från ekonomiska realiteter. Men det behövs också politik som utgör en motkraft och ett komplement. Annars klyvs bostadsmarknaden och Sverige dras isär. Vilket är precis vad vi ser i det svenska samhället i dag. Bostadspolitiken kan inte ensam lösa detta dilemma. Men det är och kommer att vara en viktig pusselbit.

Vi behöver alltså en politik för att hålla ihop landet, dess regioner och städer. Men det krävs också, vilket är viktigt att framhålla, smarta och vettiga åtgärder som bäddar marknaden. Här krävs fingertoppskänsla. Marknaden är en bra tjänare men en dålig herre. Men politiken och regleringarna måste tjäna sitt syfte.

Den nya bostadspolitiken fattas oss ännu. Den kan inte vara en kopia på efterkrigstidens politik. Utan måste formas i vår tid. Den sociala bostadspolitiken behöver uppfinnas på nytt. Ett och annat från historien kan nog återanvändas. Men en hel del nya medel behöver tillföras den politiska redskapslådan. Det borde kunna gå. Det krävs kort och gott lite social ingenjörskonst. Och politisk vilja.

Jag misstänker att den som formulerar en bostadspolitik för vår tid har goda möjligheter att hantera vår tids stora politiska och fördelningspolitiska utmaningar.

Håkan A Bengtsson,
VD Arenagruppen

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Vi får inte glömma att bostaden i den svenska modellens bostads/välfärdspolitik också sågs som en kollektiv vara (en vara som i sig inte behöver ge direkt vinst men är samhällsekonomiskt nyttig) en förutsättning för tillväxt både i den privata och offentliga sfären. Direkt som försäljning och arbetstillfällen men också som förutsättning för en dynamisk och rörlig marknad och arbetskraft.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.