De kreditrestriktioner som redan införts och de som skymtar vid horisonten drabbar de unga och ekonomiskt svaga absolut hårdast. Dessutom ställs krav på amortering i en takt som saknar rationella argument, lån är till för att möjliggöra för individer och företag att sprida kostnaderna över en livscykel. Genom restriktionerna ”växer ett nytt klassamhälle fram med boendet och tillgången till ”gamla pengar” som ett av dess viktigaste kännetecken.” skriver Lennart Weiss, Kommersiell direktör på Veidekke.
I veckan som gick aviserade Finansinspektionen att man går vidare med förslaget till skärpta amorteringsregler. Detta trots en fullkomligt bedövande kritikstorm från en bred kör av remissinstanser, allt från namnkunniga nationalekonomer som Peter Englund, John Hassler och Lars E O Svensson till statliga myndigheter och intresseorganisationer som bankföreningen och Sveriges Byggindustrier. De enda som instämmer i förslaget är Europeiska Centralbanken och den svenska riksbanken, något som knappast är förvånande eftersom det är dessa myndigheter som utfärdat ”beställningen”.
Finansinspektionens förslag innebär en kombination av höjda amorteringar och ett skuldkvotstak. När ett lån överstiger 4,5 ggr hushållens bruttoinkomst ska per automatik en (1) extra procent utgå i form av amortering. Det betyder att de hushåll som redan har den mest ansträngda ekonomin får den största kostnadsökningen. Konsekvensen blir givetvis att ekonomiskt svaga hushåll får än svårare att ta sig in på den ekonomiskt sett mest fördelaktiga delen av bostadsmarknaden. Eller så tvingas de välja en mindre bostad vilket betyder att det unga paret får vänta med att bilda familj tills de har råd med en bostad som motsvarar deras behov.
Den som studerar Finansinspektionens årliga bolånerapport kan i torra fakta utläsa vad som just nu sker i det tysta. Bolånestocken består till allt större del av äldre hushåll med höga inkomster. Successivt har tröskeln höjts för unga och ekonomiskt svaga som försöker ta sig in på den ägda marknaden. Först genom bolånetaket (2010), därefter adderades det obligatoriska amorteringstvånget (2016) och nu bankernas frivilligt, men i praktiken efter hård press från Riksbanken, införda skuldkvotstak på 5 till 6 ggr hushållets bruttoinkomst.
Finansinspektionens förslag om extra amorteringstvång och en obligatorisk skuldkvotsbroms över 4,5 ggr bruttoinkomsten höjer ribban ytterligare och innebär att ett ungt hushåll, på toppen av sin låneskuld ska amortera tre procent. Med två procents inflation innebär det en real amortering på fem procent per år. Myndigheterna menar alltså att det är sunt att under unga år amortera hälften av ett bostadslån på 10 år.
Ingen har förklarat den ekonomiska rationaliteten i ett sådant upplägg. Hela poängen med en fungerande kreditmarknad är att ett hushåll eller ett företag ska ha möjlighet att jämna ut sina kostnader över livscykeln. Unga hushåll borde alltså ges möjlighet att låna medan de är unga, så att de kan sätta bo och börja bygga sitt liv och sedan amortera desto mer senare i livet, när barnen är utflugna och utgifterna mer begränsade.
Så tillät sig i varje fall den äldre generationen att ordna sina liv. De gynnades dessutom av att staten gav dem generösa statliga lån till fixerad ränta på såväl bottenlån som topplån, under många år med 100 procents avdragsrätt för skuldräntor, samtidigt som inflationen snabbt amorterade av låneskulden och byggde upp stora privatförmögenheter. Eftersom ”mycket ska ha mer” har man i tillägg gynnats av att fastighetsskatten avvecklades i mitten av 00-talet och nu talas det också om att dra ned avdragsmöjligheten för skuldräntor, något som ytterligare kommer att drabba de som har höga lån (unga) medan de som redan hunnit amortera ned sina lån (äldre) åter igen kommer undan.
Logiken är tämligen uppenbar: Riskerna för obalanser och störningar i samhällsekonomin ska pareras av dem som redan bär den tyngsta bördan. De som gynnades, inte bara av världshistoriens mest fördelaktiga bostadsfinansieringssystem utan dessutom av ett mer generöst pensionssystem och studiemedelssystem än idag, ges däremot fribrev. Generationerna efter dem, unga, migranter, outsiders, hushåll utan vare sig kapital eller kötid, får ta smällen. De riskerar ju att påverkas ”av ett konsumtionsfall om räntorna stiger och priserna faller, något som skulle kunna drabba samhällsekonomin i stort”.
Så växer ett nytt klassamhälle fram med boendet och tillgången till ”gamla pengar” (föräldrar med tillgångar) som ett av dess viktigaste kännetecken. Att en sådan logik kan kokas ihop på myndigheter utan vare sig vilja eller ambition att se till den bredare helheten kan man möjligen förstå. Men varför politiken inte klarar av att sätta frågorna i perspektiv eller möta myndigheternas iver efter utvidgade mandat med motstånd och politiska alternativ är svårare att förstå. Eller är det bara så enkelt att dagens politik bara är en förlängning av den agenda som ekonom-teknokraterna på våra ledande myndigheter formulerar? I så fall är det nog inte bara de unga hushållens plånbok som är satt under press.
Lennart Weiss
Kommersiell direktör Veidekke
Angeläget och välformulerat Lennart
– gillar uttrycket ”gamla pengar” som nog inte i alla fall vare sig behöver komma från föräldrar eller vara så väldigt gamla. För ganska få år sedan kunde man köpa med liten egen insats och har då idag tillgång till ” gamla pengar”.
Hur få upp frågan på den politiska agendan??