De regleringar av både hyres- och bostadsrättsmarknaden som präglade Stockholms bostadsmarknad under efterkrigstiden fram till 70-talet skapade, tillsammans med de stora subventionerna för att bygga ut staden, ohållbara kostnader för infrastruktur samtidigt som politiken hämmade Sveriges tillväxt. ”När Peter Eriksson nu åter väckt frågan om att bygga nya städer i skogarna mellan Stockholm, Uppsala och Nynäshamn finns det goda skäl att fundera över varför samma strategi avbröts i början av 1970-talet”, skriver veckans krönikör Jan Jörnmark.
När Peter Eriksson nu åter väckt frågan om att bygga nya städer i skogarna mellan Stockholm, Uppsala och Nynäshamn finns det goda skäl att fundera över varför samma strategi avbröts i början av 1970-talet. I brist på verkliga analyser har ”miljonprogrammets” sammanbrott mellan 1970-74 när produktionen av flerfamiljshus störtdök med mer än 80 procent bortförklarats med cirkelargument som att ”efterfrågan vek” eller att ”oljekrisen bröt ut”.
Verkligheten såg helt annorlunda ut. Under hela perioden från hyresregleringens införande 1942 till och med 1980 karaktäriserades Stockholm och andra svenska städer av en drastisk folkminskning. På de två första kartorna syns det hur befolkningsfallet började i centrum, men sedan spred sig ut i hela stadskroppen. Under 1960- och 70-talen tappade staden inte mindre än 130 000 invånare. Det som sällan har belysts är hur utvecklingen påverkade samhällets infrastrukturkostnader. I ett brett perspektiv handlar det om vägar, gator, vatten, elförsörjning, skolor, daghem och för den delen centrumanläggningar med butiker, restauranger med mera.
När en stad utvecklas på ett sådant sätt tvingades man inte bara ständigt bygga ut ny infrastruktur av alla slag som det gick att föreställa sig. Ännu värre var att de existerande investeringarna i centrum och sedan i de första byggda förorterna som Vällingby och Farsta efterhand fick ett växande underhållsbehov, samtidigt som de utnyttjades av ett ständigt minskande antal människor. Resultatet kunde bara bli en växande stadskris som hade sina synliga uttryck i en allt värre utglesning och förfall. De mindre synliga men minst lika allvarliga effekterna bestod av en ren finansieringskris, där de ständigt ökade infrastrukturkostnaderna till sist inte kunde betalas med vare sig ständigt växande kapitalmarknadsregleringar eller kraftigt ökade skatter.
På de två kartorna nedan ser vi hur befolkningsfallet planade ut under 1980-talet, vilket sedan från 1990-talets mitt övergick i en allmän tillväxt i hela stadsrummet. Kontrasterna är så drastiska att de näst intill är svåra att tro på – under den sista perioden ökar samtliga primärområden i befolkning. Slående är den enorma kapitaleffektiviteten i tillväxtmönstret: befolkningsökningen på smått otroliga 280 000 rymdes nästan helt inom det befintliga stadsrummet, vilket i praktiken innebar att de tunnelbanestationer, centrumanläggningar och skolor som redan var byggda 1980 i stort sett kunde absorbera hela befolkningsökningen.
Men de positiva effekterna stannade inte där, för under de sista decennierna växer sysselsättningen i Stockholm snabbare än i resten av landet, vilket också var ett helt nytt fenomen. Under samtliga de tidigare efterkrigsdecennierna hade förhållandet sett motsatt ut, vilket innebar att Sverige ekonomiskt drevs av de traditionella industriella bruksbygderna. Den tillväxten nådde sedan sin oåterkalleliga slutpunkt när subventions- och devalveringspolitiken tog slut i början av 1990-talet. I detta för landet helt kritiska läge skapades alltså ett nytt tätt och kapitaleffektivt tillväxtcentrum i Stockholm.
Utvecklingen verkar bekräfta de resonemang som Jane Jacobs förde i sina böcker. En tät stad skapar arbeten av enkla och självförklarande skäl: i en tillräckligt otät miljö finns inget underlag för service överhuvudtaget, men i takt med att densiteten ökar skapas den efterfrågan som behövs för att butiker, restauranger, caféer med mera ska kunna etableras. Växande befolkningstäthet skapar därför utrymme för en ständigt ökad arbetsdelning och specialisering, vilket innebär att både sysselsättningen och produktiviteten kommer att växa. Det betyder också att de positiva effekter som nobelpristagaren Robert Lucas utvecklade från framförallt Economy of Cities blir tydliga. Lucas menade att städers stora fördel låg i det han kallade Jacobs’ externaliteter, alltså den möjlighet de skapar att använda alla andra invånares kunskap för att till exempel bygga sina egna företag. Jacobs kallade själv städer för ”inkubatorer för företagsamhet” just för att de täta marknaderna och höga kunskapsnivåerna underlättade innovationsintensiv verksamhet. Växande städer kan ses som evolutionära organismer som har förmågan att skapa en i princip självgenererande utveckling.
Logiken ställer traditionella synsätt på ända. Traditionella industribygder blir till exempel mycket starkare beroende av konjunkturväxlingar och omvärldens efterfrågan jämfört med täta städer, där mycket mer av tillväxten skapas lokalt. Den enorma kapitaleffektiviteten som den täta stadsutvecklingen innebär ger dessutom en förklaring till både den uthålligt låga inflation och ränta som karaktäriserat de sista decennierna. Resonemanget ger också en antydan om vilka risker som finns i form av finansiella slukhål och stagnation om vi ständigt genomför fler och fler åtgärder som försvårar och fördyrar utvecklingen av våra städer parallellt med att vi istället återlanserar halvsekelgamla planer för att öka stadsutspridningen.