Med ett år kvar till valet anas ett trendskifte i den bostadspolitiska debatten. Partiernas talespersoner i ekonomiska frågor är på väg in på banan. Det inger nytt hopp, menar Lennart Weiss som rundar av almedalsveckan och vårens bostadsdebatt med att spana mot nästa val.
Med ett år kvar till valet skymtas tecken på att bostadsdebatten äntligen är på väg att lyftas upp på den högsta politiska nivån. Ett tecken på detta är att partiernas ekonomisk-politiska talespersoner från såväl oppositionen som regeringspartierna deltog i några av almedalsveckans bostadsseminarier.
Det kanske inte låter så märkvärdigt men det är något av ett trendskifte. Under flera år har det nämligen varit svårt, näst intill omöjligt, att locka de med ansvar för plånboken. Än värre är det med partiledarna. Det har givetvis sina randiga och rutiga skäl.
Det första är att bostadsfrågan är komplex. Den spänner över flera politikområden. En f d statssekreterare i finansdepartementet påpekade i ett personligt mail till mig att inte mindre än tio statsråd i sittande regering, på ena eller andra sättet, har direkta beröringspunkter med bostadspolitiken.
Ett annat är givetvis ekonomiskt. Som Veidekke påpekat i sin helt färska rapport, ”Sverige – sämst i klassen” är svensk bostadspolitik anorektisk. Jämfört med många andra länder sticker Sverige ut som ett land med anmärkningsvärt blygsamma ambitioner i termer av ekonomiska insatser och politiska ambitioner. Det räcker som motiv att hålla sig undan. Den som deltar och tycker till tvingas snabbt också att ta ansvar. Sånt kostar.
Så vad är det då som hänt? Anledningen kan sammanfattas i tre efternamn: Ingves, Thedéen och Lindblad. Det råkar vara efternamnen på chefen för riksbanken, finansinspektionen respektive riksgäldskontoret.
Tillsammans är det dessa tre herrar och svenska ”supermyndigheter” som på olika sätt har ansvaret för tillsynen av och stabiliteten i Sveriges finansiella system. För cirka tre veckor sedan satt de tillsammans i TV-rutan i samband med finansutskottets årliga hearing angående penningpolitiken och tillståndet i svensk ekonomi.
Det blev en märklig tillställning där rollerna efter en kort stund blev ombytta. Istället för att ledamöterna granskade myndigheterna under lupp utvecklade sig utfrågningen till en offentlig uppläxning av regeringens och riksdagens sätt att förhålla sig till hushållens skuldsättning.
Generaldirektörerna gjorde gemensamt mycket tydligt att politikerna inte tar sitt ansvar och att de saknar nödvändiga svar på de utmaningar som myndigheterna formulerar. Att myndigheterna är oroliga för hushållens skuldsättning har varit känt sedan länge. Nu var de än mer oroliga, trots att hushållens belåningsgrad sjunkit till 46 procent, den lägsta nivån sedan 1979.
Med hänvisning till riksbankens och finansinspektionen senaste stabilitetsrapporter som kom i maj är de också oroliga för tillståndet i såväl bankväsendet som den kommersiella fastighetssektorn. Ska man tro myndigheterna är alla överbelånade. Om så är fallet behövs mer eget kapital i alla led. Varifrån detta kapital ska komma tyckte man sig dock inte behöva ta upp till diskussion. Inte heller hur ekonomisk svaga ska få tillträde till bostadsmarknaden.
Det enda man själva bidrar med är ”mer av samma sak”, d v s förslag om allt högre inträdesbarriärer för de som redan har den svagaste positionen på bostadsmarknaden. På Veidekkes seminarium i Almedalen som avhandlade dessa frågor konstaterade Bankföreningens VD, Hans Lindberg, att de senaste förslagen från riksbanken innebär att vi är tillbaka till samma omfattande regleringar som i början av 1980-talet, regleringar som avvecklades av regeringarna Palme, Carlsson och Bildt för att få fart på Sveriges ekonomi.
Myndigheterna ställer frågor de själva inte har svar på. Politikerna inser dock att de hamnat i rävsaxen. Nu måste de snart ta ställning. Det innebär ett antal målkonflikter som måste redas ut. De tecken vi nu ser på att de ekonomisk-politiska talespersonerna engagerar sig är därför välkomna. Politikerna på högsta nivå måste in i matchen.
Personligen menar jag att myndigheterna på fundamentala punkter beskriver problembilden på ett felaktigt eller missvisande sätt. I detta sammanhang spelar det dock mindre roll. Trycket från Ingves och hans kollegor kommer att tillföra bostadsdebatten ny dynamik.
Så vad kommer då att ske framåt? Inför valet kommer inget av större betydelse att ske förutom att några av de utredningar som Peter Eriksson tillsatt kommer med sina betänkanden. Efter valet kan det dock bli mer intressant.
Just nu lever det politiska Sverige i ett tillstånd av förnekelse. Ingen vill på allvar acceptera att Sverigedemokraterna blockerar de renodlade höger-vänsteralternativ som de etablerade partierna föredrar. Efter valet kommer de att tvingas ompröva det synsättet.
Ett alltmer troligt alternativ är en bred blocköverskridande regering med (s) (kanske även Mp) tillsammans med några, möjligen rentav samtliga allianspartier. Jag avstår från att kommentera den större politiska innebörden av detta men tillåter mig konstatera att ett sådant scenario öppnar helt nya perspektiv på bostadsfrågan.
I ett slag kan vi få en regering med kapacitet att inom sig hantera de målkonflikter som måste hanteras samt heliga kor, som med nödvändighet måste slaktas. Låt oss hoppas att de politiska partierna förvaltar rådrummet genom att fortsätta bygga upp den kunskap som fordras för att på allvar lösa upp bostadsknuten.
Med detta tar bostadspolitik.se sommarlov. Vi återkommer i augusti med nya friska tag. Då invigs också vår nya studio som bl a kommer att möjliggöra poddar och videosända debatter.
Glad sommar!
Lennart Weiss,
Kommersiell direktör Veidekke