Den 14:e juni presenteras Framtidslabbet på Politikerveckan Järva. Att lanseringen sker just där är allt annat än en slump. Det handlar om att uppdatera lösningar för de grundläggande mänskliga behoven, skriver veckans krönikör, Jan Åman, Creative Director i A Lab och A house och f.d. initiativtagare till ”Stockholm at large” och ”samtalslaboratoriet” Färgfabriken.
Ahmed Abdirahman och hans vänner, som skapat Politikerveckan, har lyckats med det omöjliga. Den 10-18 juni samlas samtliga partiledare i Järva. Därmed förflyttas det politiska samtalet från en park i Visby till Stockholms ytterstad. Och därmed sås ett frö till ett nytt politiskt samtal, som utgår från Sverige 2017, där 25% av befolkningen – 2,5 miljoner människor – utgörs av 1:a eller 2:a generationen invandrare.
Staden, politiken och ett förändrat samhälle förenas med andra ord i ett slag genom Politikerveckan Järva.
Därför kändes det självklart att lansera Framtidslabbet just där. Framtidslabbet är ett initiativ av Svenska Dagbladet och A Lab på A house (den innovationshubb som steg för steg är på väg att växa fram i den fd Arkitekturskolan vid Karlavägen på Östermalm). Politikerveckan samlar Sverige ett nytt politiskt samtal – och det är vad Framtidslabbet också vill göra.
Politikerveckans huvudnummer är de etablerade, det vill säga partiledarna. Samt att komplettera med andra samtal. Därför kommer Framtidslabbet efter sommaren att rikta sig mot de som kommer att utgöra framtiden, de yngre. Detta med den enkla tanken att de som redan i bröstmjölken fått i sig sociala medier kan hjälpa politikerna att förändra systemen. Med vår tids strukturer – sociala medier, snabb åsiktsförmedling, data om beteenden och vanor liksom digitala affärsmodeller – finns stora möjligheter att uppdatera de demokratiska verktygen.
Visst behöver vi en mer effektiv bostadspolitik, en som ger mer bostäder och mer stad, kvalitet och kvantitet i förening och det på kort tid. Vi behöver den akut. Men uppenbarligen är det ingen lätt ekvation. Inte heller någon ny sådan. Det är därför åter dags att titta lite längre än till de dagsaktuella slitningarna.
Att ge sig in i stadsbyggnadsfrågor är att ge sig rakt in i hjärtat av politiken. Jag insåg det redan när jag 2001 iscensatte projektet Stockholm at Large. Det är inte länge sedan, men på den tiden fick man inte tala om att Stockholm var på väg att växa. Inte heller att urbaniseringen var vår tids stora fråga. Och ingen fick tala om elefanten i rummet: att det rådde en skriande brist på bostäder. Jag begrep aldrig riktigt vad allt det där handlade om, så Stockholm at Large lanserade visioner för hur vi skulle klara av 600 000 stockholmare till på 30 år.
Det blev en bomb. Det var som om alla väntat på att någon skulle viska att kejsaren var naken. Som om alla väntade på att få säga rakt ut att den så vackert uttänkta Svenska modellen med tiden närt en rätt självklar baksida. Det moderna Stockholm var en lysande industriell modell, där allt delats in i separata områden efter social och ekonomisk tillhörighet och/eller funktion. Bostäder för de med mindre pengar på en plats. För de besuttna på en annan. Arbete på ytterligare en plats. Och så vidare.
För att lösa bostadsproblemen var det tydligt att vi måste titta på en betydligt större bild, att bristen på bostäder var ett strukturellt problem med historiska rötter där det nu var dags att inkludera ytterstaden. Vi behövde, konstaterade arkitekten Farshid Moussavi, urbana DJ:s som kunde mixa om Stockholm. Detta har i stort debatten fortsatt handla om sedan dess.
Samtidigt, 2001, sprängde Al Qaidas attack mot World Trade Center sönder ett djupt hål den ordning som var rådande i Västvärlden efter Andra världskriget, redan då. Som vi vet har den attacken förstärkts för varje år som gått. Konsekvenserna av globaliseringen har skapat slitningar som påverkar oss dagligen vare sig vi bor i Stockholm, London, Kabul eller Badgad.
Problemen på hemmaplan har heller inte fått en lösning. Många vill bättring. Men faktum är att bostadsbristen fortfarande är ett akut problem. Spelplanen har visserligen breddats. Men utmaningarna är kvar. Det som ligger bakom det globala samhället, digitaliseringen och den tekniska utvecklingen, måste på ett radikalt annorlunda vis vägas in i ekvationen. Tech är inte längre en teknik utan påverkar radikalt våra vanor, våra sätt att leva, tänka, göra och tycka.
Beteenden kan vi påverka. Det gäller bara att se hur landskapet förändrats. När samhället gick från jordbrukssamhälle till industriell demokrati så kärvade det rejält. Men till sist skrev man om lagar och byggde om samhällets strukturer så att den moderna demokratin kunde växa fram.
Idag pratar professorer som John Clippinger på MIT Media Lab om en ”artisanal economy”. Genom allt från AI och 3D-printing, nya fräsar och algoritmer kan vi producera lokalt till låga kostnader. Och vi kan, som New York, ta ner biltrafiken i städerna och få en annan densitet och närhet.
Denna stora transformation är en bakgrund till att Framtidslabbet lanseras på Politikerveckan Järva. Det handlar om att uppdatera lösningar för de grundläggande mänskliga behoven.
Vi börjar med att titta det vi kallar community, på demokrati, engagemangsmodeller och politiska system. Vi kommer att fortsätta med andra hur vi ska lösa frågor om tak över huvudet och mat i magen. Framtidslabbet är en möjlighet, en plats att samlas kring, kommunicera ifrån och skapa ringar på vattnet genom.
Vi börjar med ett upprop om framtidens community på Politikerveckan Järva, för att ta fram konkreta förslag genom labs och workshops i augusti till oktober. Sedan är det dags att testa resultaten på politiker och omvärld.
Är ni med?