Dags för en rejäl höjning av bostadsbidraget

Bostadsbidraget är fördelningspolitiskt träffsäkert och fyller en viktig funktion för ekonomiskt svaga grupper. Bidraget har dock urholkats kraftigt under de senaste 20 åren och fungerar idag i praktiken som en förlängning av försörjningsstödet. Det finns starka motiv att ompröva synen på bostadsbidraget och göra det till en central del av en fungerande bostadspolitik, menar Stefan Attefall.

Bostadsbidraget är en fördelningspolitiskt träffsäker förmån som når hushåll med låga inkomster. Det slår Riksrevisionen fast i en ny rapport (RIR 2017:9) där bostadsbidragen granskas.

1997 gjordes en stor reformering av bostadsbidragen, sedan dess har bara mindre uppjusteringar gjorts. Riksrevisionens granskning visar att de höjningar och förändringar av det maximala bidraget och de inkomstgränser som genomförts under de senaste 20 åren kraftigt understiger löneutvecklingen. Som en följd av att det krävs allt lägre reala inkomster för att kvalificera sig för bostadsbidraget har gruppen som tar emot bostadsbidrag minskat. I allt högre utsträckning har bidraget koncentrerats till hushåll med låga inkomster och låg relativ ekonomisk standard. Riksrevisionen konstaterar att höjningarna av bostadsbidraget åren 2012 och 2014 var fördelningspolitiskt träffsäkra då de i huvudsak nådde hushåll med de lägsta inkomsterna.

Om bostadsbidraget är så träffsäkert, varför används det då inte i högre grad?

Svaret finns nog i tre faktorer:

  1. Bostadsbidraget har av tradition sorterats in som i första hand ett familje- och socialpolitiskt stöd, inte som en integrerad del av bostadspolitiken. Detta symboliseras av att det är socialministern, inte bostadsministern, som ansvarar för bostadsbidraget.
  2. Inte minst socialdemokraterna har en motvilja mot riktade bidrag. De vill, liksom barnbidraget, ha generella bidrag eftersom de hyllar en generell välfärdspolitik. Därför inför man hellre generella byggsubventioner än höjer bostadsbidragen till dem som verkligen behöver pengarna.
  3. Det finns en rädsla hos politiker och ekonomer för marginaleffekter, dvs att när inkomsterna stiger så blir den sammanlagda effekten av progressiva skatter och minskande bidrag ibland så stor att det är ganska meningslöst att börja arbeta eller öka sin arbetstid för de som får bidrag.

I sak är det marginaleffekterna som är det enda som är oroande med en ökad användning av bostadsbidrag. En höjning av bostadsbidraget måste därför ske med eftertanke. Men intressant nog konstaterar Riksrevisionen i sin rapport att om ”Med andra ord, det är bättre att hushållen har bostadsbidrag än försörjningsstöd, som blir fallet för många när bostadsbidragen inte är tillräckliga.

Marginaleffekterna påverkas givetvis hur bostadsbidraget höjs. Bidraget består av tre komponenter; en del som är beroende av bostadens storlek och kostnad, en del är kopplad till inkomsten hos den som söker samt en del som är ett bidrag för hemmavarande barn. Den delen som avser antal barn har låg marginaleffekt. Den delen kan därför höjas betydligt. Men även de övriga komponenterna måste justeras upp för att inte bidraget ska tappa sin effekt.

Men politik är också att väga olika målkonflikter mot varandra. Å ena sidan en situation där människor inte har möjlighet att efterfråga en anständig bostad utan tvingas till försörjningsstöd. Å andra sidan en höjning av bostadsbidragen som skapar ett mer anständigt samhälle och samtidigt ger vissa marginaleffekter?

Dessutom handlar det om hur man prioriterar skattebetalarnas pengar. Man kan antingen öka resurserna med 60 procent till det ”träffsäkra” bostadsbidraget, eller så kan man subventionera byggföretagen med 3,2 miljarder kronor med mycket begränsad träffsäkerhet. Jag vet vad jag skulle välja.

Stefan Attefall,

Rådgivare och fd. bostadsminister

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.