I samband med att Finansinspektionen den 6 april presenterade sin årliga bolånerapport passade myndigheten på att utveckla sin syn på bostadsmarknaden i olika medier. I en intervju med TT (Tidningarnas Telegrambyrå 6/4) anser Braconier att skattesystemet gynnar ägt boende och att politikerna måste ta ansvar för det. Dels är det i sak felaktigt, dels reser det frågor om hur Finansinspektionen ser på sin roll i frågor av ren politisk karaktär, skriver Lennart Weiss.
I Dagens Industri hävdade Finansinspektionens chefsekonom, Henrik Braconier, att det föreligger en ”betydande” risk för ett kraftigt prisfall på bostäder. Det är en befogad oro som Finansinspektionen har ett visst eget ansvar för. Priser påverkas av ett antal olika faktorer. Till dessa hör räntan, sysselsättningsgraden, utvecklingen av hushållens samlade finansiella tillgångar med mera. Ytterligare en faktor rör hushållens möjligheter att efterfråga. Om hushållen möter allt hårdare kreditrestriktioner som tränger bort dem från marknaden får det givetvis konsekvenser även för boprisernas utveckling. Detta är en fråga där Finansinspektionens eget agerande är av central betydelse och där man tydligare borde ta ansvar för sin roll.
I en intervju med TT (Tidningarnas Telegrambyrå 6/4) gick Henrik Braconier ett steg längre och pekade finger åt politikerna som ”också måste ta ett ansvar”. Enligt TT menade Braconier bland annat att ”det nuvarande skattesystemet gynnar låntagande och egenägt boende”. Särskilt intressant är påståendet att skattesystemet gynnar ägt boende. Dels är det i sak felaktigt, dels reser det frågor om hur Finansinspektionen ser på sin roll i frågor av ren politisk karaktär, skriver Lennart Weiss. Låt oss bena i saken.
Beskattningen av boendet utgör en förlängning av kapitalbeskattningen. I principiell mening är systemet utformat så att hushåll och företag kan göra avdrag för skuldräntor. På motsvarande sätt beskattas kapitalvinster. För bolag kan detta ske som bolagsskatt (22 procent) eller som beskattning av vinst på aktieinnehav (30 procent). Hushåll kan göra avdrag för skuldräntor med 30 procent upp till 100 000 kr, därefter med 21 procent. Vid försäljning ska realisationsvinsten i princip beskattas bostäder med 22 procents skatt. (På övriga realisationsvinster gäller 30 procents skatt.)
Detta vet givetvis Braconier. I debatten förekommer dock då och då ett påstående som eventuellt även påverkat Braconier, nämligen att hyresgäster inte kan göra avdrag för skuldräntor på samma sätt som villaägare och bostadsrättshavare.
Det är givetvis korrekt. Har man ingen utgift för skuldräntor blir det svårt att hävda att man ska kunna dra av för dem. Men innebär detta att skattesystemet gynnar ägt boende?
Som framgår ovan beskattas räntor och kapitalkostnader för fastigheter i princip lika oavsett om de ägs av privatpersoner eller kommersiella företag. Det betyder i klartext att den som äger en hyresfastighet kan göra samma sorts avdrag som den som äger en villa. Om man teoretiskt skulle tänka sig att fastighetsägaren blev av med den möjligheten skulle givetvis en nybyggd hyresfastighet belastas med en merkostnad motsvarande kapitalkostnaden plus 22 procent i förlorade avdrag för skuldräntan. Att detta skulle påverka hyran är tämligen självklart.
I debatten bortser man ofta från denna omständighet. I tillägg ”glömmer” man bort att kommersiella fastighetsägare har full avdragsrätt för drifts- och underhållskostnader samt att kommersiella företag kan göra avdrag för avskrivningar. Som jämförelse kan enskilda hushåll som äger en fastighet göra begränsade avdrag för ROT. Bostadsrättsföreningar saknar helt möjlighet att göra avdrag för skuldräntor och kan heller inte göra avdrag för drifts- och underhållskostnader.
Under gårdagen bad bostadspolitik.se Finansinspektionen att precisera de uttalanden som Henrik Braconier gjorde för TT men myndigheten valde trots flera påstötningar att avstå. Istället hänvisade man tillbaka till Braconiers uttalanden för TT, det vill säga just de påståenden som ger upphov till en rad frågetecken.
Finansinspektionens ovilja att kommentera är särskilt intressant med tanke på myndighetens ställning. Som statlig myndighet har man en allmän informationsskyldighet. Om man uttalar sig i frågor av stort allmänintresse framstår det som rimligt att man också kommenterar när myndighetens utsagor möter invändningar.
I det här fallet har man dessutom uttalat sig en fråga som till sin karaktär är synnerligen politisk. Ligger det verkligen i myndighetens roll och mandat att göra såna uttalanden och när man väl gjort det, är det då rimligt att man avböjer att besvara frågor?
Vi har alla ett ansvar för att det offentliga samtalet präglas av öppenhet och tillit. Detta ansvar gäller rimligtvis också en så mäktig myndighet som Finansinspektionen, särskilt när man väljer att ta ställning i politiska frågor.
Lennart Weiss
Kommersiell direktör, Veidekke
Bra rutet Lennart!