År 1991 valde Sverige att överge en lång era av aktiv bostadspolitik byggd på tre hörnpelare; omfattande statliga subventioner, långtgående normer för bostädernas utformning samt ”allmännyttan” och hyresrätten som basen i bostadsbyggandet. Avvecklingen skedde under total politisk enighet. Subventionspolitiken hade uppenbara nackdelar i form av starkt stigande kostnader i produktionsledet, fördelningspolitiska problem eftersom kombinationen av subventioner och hög inflation starkt gynnade hushåll med ägda bostäder samtidigt som statens kostnader blev allt högre, detta i ett läge när de statsfinansiella obalanserna blev alltmer svårbemästrade.
Den politiska lösningen blev att överlåta ansvar et för bostadsbyggandet till marknaden. Den omedelbara följden blev att byggandet minskade kraftigt.
I denna rapporten studerar vi den norska modellen, en annan väg till ökat byggande, lägre boendekostnader och en bostadsmarknad i balans.
Läs hela rapporten